Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hämta ut’

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jätteinlägg.


 

Den här dagen kan bara sammanfattas med ett ord: jätte. Först var det jätteroligt att A kom hit och pratade en stund och lånade ut en bok. Det var också jätteskönt att höra att maken hade mat på gång när A kom hem i stället för att han lämnat en tjuga till korvkiosken. Detta eftersom A hade glömt att berätta att hon skulle ta vägen om mig efter jobbet…

Min mormor hälsar och säger förlåt

Nä, jag tog ingen bild på A. Kanske nästa gång..?

 

A och Fästmön möttes på cykelbanan, men det kom de inte på förrän efteråt. Jättedumt! Anna och jag tog i alla fall bilen ut till Förorten. Där var det jättelång kö på ”posten”…

Posten

Det var jättelång kö på ”posten”, men jag vågade inte fota alla människor.


Anna hämtade ut
ett jättestort paket. Det fick nätt och jämnt plats i hennes knä  när hon skulle öppna och kika på innehållet…

 Jättestort paket

Ett jättestort paket, kort och gott.


Sen brakade ovädret loss.
Det regnade jättemycket och blixtrade. Medan Anna levererade paketet väntade jag i bilen.

 Regn på bilrutan

Jag väntade i bilen med regnet som sällskap.


Vi for tillbaka in till stan igen.
Middag intogs på ChopChop för att Anna också skulle få smaka deras jättegoda wokmat. Idag tog jag peanut chicken och chicken spicy lime med nudlar.

Peanut chicken och chicken spicy lime

Peanut chicken och chicken spicy lime – min middag idag.


Det enda som kändes sisådär
var väl lyckokakans text. För dagens hinder har bestått av a-kassan IGEN och två nej på sökta tjänster, varav en på ett jobb jag verkligen jättegärna ville ha. Men hinder är till för att övervinnas, har jag hört… Bara att bita ihop, torka tårarna av besvikelse och på’t igen!

Förvånansvärt lätt övervinna hinder fortune cookie

Lätt? Nja…


Det jättebästa idag
var nog att mamma fick tag i den städtjej hon ville. Och att Anna fick med sig en bit av mormors sin jättesnälla mammas jättesmaskiga kaka hem. Den ska vi goffa NU!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rosligt, firande inlägg.


 

Orange ros i bukett

Den här fotade jag i en vas på job… min förra arbetsplats häromdan.

Det kom ett mejl i morse från ett företag som tyckte att jag skulle fira Rosens dag idag genom att skicka en röd ros med ett sms. Mottagaren ska sen gå till närmaste butik i kedjan och hämta ut sin ros. Jaa, rosor är vackra, men kanske vackrast där de står. Så jag firar dan med en bild på en fin ros som nån annan fick – och lite städning och paket!

Jag grep mig an garaget, precis som planerat. I det lilla förrådet utanför porten till huset där jag bor var det överfullt av skit leksaker och en grill. Längst bakom allt stod en snöskyffel och en piasavakvast. Jag tog kvasten och ärtade ut till garaget för att städa.

Skräpigt garage

Ofräscht och skräpigt i garaget.

Det var verkligen ofräscht i garaget. Men mest var det löv, pappersskräp och lite grus som troligen har blåst in under porten, där det är en glipa. Eller kanske när porten har varit öppen..? Jag har liiite svårt att fatta hur skiten har tagit sig, ärligt talat. Mest förvånad var jag över en lila vante som jag hittade.

Förutom kvasten hade jag med mig handskar och två plastkassar för skräpet. Det visade sig att det räckte med en. Ryggen skötte sig under själva sopningen, men sen när jag skulle få ner skräpet i en kasse började den bråka. Jag var fräck och lånade en garagegrannes snöskyffel som sopskyffel. Den var lite för tung för det. Det blev trots allt hyfsat fint i garaget, men naturligtvis glömde jag att ta en efter-bild. Återkommer med en sån i samband med att jag är ute och åker nästa gång!

Paket till mamma

Paket till mamma.

Så gjorde jag en mini-shopping-tur för att försöka hitta några saker till månadens första födelsedagsbarn, mamma. Mamma gillar paket och det blev några stycken. Inget märkvärdigt, men jag tänkte komplettera med nån Trisslott inuti kortet och ett presentkort i nån klädaffär. Om jag åker ner kan jag ju skjutsa henne så hon får välja själv, tänkte jag. Inte är jag världsbäst på att slå in paket, heller, men pappret ska ju liksom bara rivas upp och kastas. Det blev i alla fall några mer eller mindre lustifika paket – ett lyckades jag göra ett ofrivilligt titthål i, så det fick jag försöka fixa till efter bästa förmåga. Ehum…

Wunderbauam Black Classic

Wunderbauam Black Classic – hur nu det doftar..?

Eftersom jag hade städat Clark Kents* boning tyckte jag att även han var värd en liten present. Det blev en fräsch doftgran som ska dofta Black Classic. Hur nu det doftar… Till mig själv köpte jag vinkorkar, ifall jag får lust att tappa upp det vin som är kvar i dunken i badrummet, samt rengöringspads för ansiktet. En liten burk Danska skallar för tio pix slank också ner i påsen. Men INTE en rosa och fin klocka som jag VET att mamma skulle ha älskat! Skälet är inte alls att jag är snål, utan för att de på butiken inte kunde svara på om det fanns batteri i klockan eller inte… Synd det, jag undrar hur många som blir sugna på att köpa armbandsur när personalen inte vet vad som ingår…

Kuvert med kaffe på

Kuvert med kaffefläckar på gör att jag misstänker mamma som avsändare.

Men igår kväll upptäckte jag att det låg nåt i postboxen. Det var ett platt paket i form av ett kuvert och jag tror bestämt att avsändaren är min mamma – det var nämligen kaffefläckar på baksidan…  Tänk att hon kommer ihåg att även jag har nåt att fira senare i veckan…

Nåt annat har jag inte att fira. Jag har inte hört nåt mer från nåt håll. Det är jobbigt att känna som man står på stand by. Det går inte att planera nånting. Mitt liv har stått på stand by i fem och ett halvt år nu. Ändå har jag inte vant mig. Och just nu är det stand by akut läge.

Jag har telefonerat med min livstids datasupport och vi ska eventuellt ge oss ut i nästa vecka och köpa en ny dator till mig. Med betoning på eventuellt. Det kan ju bli så att jag får åka lite kors och tvärs framöver…

Finvädret håller i sig – bara för att jag tänkte städa i morgon när jag har vaskat fram ytterligare tre jobb att söka… Än har jag inte börjat klättra på väggarna, men jag vet hur det kan bli.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »