Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘halvtid’

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det händer rätt mycket just nu på jobbet.  Jag insåg häromdan att jag faktiskt ska jobba även för en tredje uppdragsgivare ”inom huset”. Idag hade vi ett första möte för att diskutera vilka behov som finns och var jag ska lägga krutet – till att börja med. Ärligt talat finns det hur mycket som helst att jobba med/ta tag i här, men eftersom min anställning tar slut efter påsk gäller det att fokusera på det som jag har i uppdrag att göra. Resten får bara vara. Lite trist. Jag har ju naturligtvis tankar, planer och drömmar. Samtidigt har det varit så här så länge, det vill säga korta förlängningar av tjänsten. Det hjälper inte att så många säger till mig att de behöver min professionella hjälp eller att de är tacksamma för den hjälp de har fått eller att de är glada att jag finns här för kommunikation är ju så viktigt. Det måste nå ända upp också.

isvatten med citron

Flöde i ett vattenglas – med en bit sur citron i.


Men morgonens möte
var i alla fall mycket bra och det är roligt att samtala med nån som har förståelse för min profession och mitt kunnande samtidigt som önskemålen korresponderar. Redan nästa vecka ska jag ha en struktur inklusive förslag på innehåll klar för den här uppdragsgivarens intranät. Det tror jag ska gå bra. Jag ska ju ändå jobba halvtid i två månader för uppdragsgivaren…

Andra flöden är mindre bra. Tre varningslampor började lysa i bilen igår när Johan och jag skulle åka från jobbet. Detta har hänt förut, men då har lamporna slocknat efter ett tag. Nu slocknar de och tänds lite då och då. Detta signalerar allvarligt fel.Så i morse blev det till att ringa bilverkstan. På Alla Hjärtans Dag ska jag lämna in Clark Kent* till doktorn på morgonen och så får jag en lånebil under dagen. När jag frågade vad som kunde tänkas vara fel, gick det naturligtvis inte att svara på det, men jag skulle vara medveten om att funktionerna inte… fungerar när varningslamporna lyser. Så himla bra då att en lampa handlar om bromsar, en annan om antispinn/-sladd. Med tanke på att snön i denna stund vräääker ner utanför mitt fönster. Stora, jävla flingor… Oc h… vad det hela kommer att kosta törs jag inte ens tänka på, men det handlar naturligtvis inte om några tior utan snarare tusenlappar. Tjolahopp, liksom!

Under dagen ska jag delta i ett webinar. Dessa webinar har alltid jätteintressanta ämnen. Idag är rubriken Att leda på distans. Det är ju för övrigt jobba-hemma-dagen idag!..

Vad händer hos dig då???


*Clark Kent = min lille kranke bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…


Igår trappades problemen upp.
Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu lär väl de flesta som har följt mig ett tag veta var jag jobbar. Men jag måste säga att jag själv blev lite förvirrad igår. Två män utan lustiga hattar men med borrmaskiner och skruvdragare i högsta hugg har observerats montera interiörskyltar. Lite intressant var det att notera att vi kanske har ett bryggeri i huset. Eller vad menas med…

MEKÖL? Är det där vi brygger vårt hus-öl, tro?


Onsdagen bjuder annars på mer seriösa ting.
Idag ska vår institutionsspecifika omvärldsbevakning via e-post komma igång. Det blir spännande att se om det fungerar och om det blir som jag har tänkt. Klockan tio till halv tolv är det en kurs i vår videokonferensutrustning, en liten mini-utbildning som jag har ordnat via IT. Jag borde vidare se över listan och kolla vilka jag inte har intervjuat än och boka in dem. För tänk att idag är jag ungefär halvvägs i den här tjänsten. Halvtid. Bara en och en halv månad kvar. Knappt. Jag ska ju vara ledig några dar i slutet av april också… Nej fy, det vill jag inte tänka på!

Känner jag mig själv rätt traskar jag iväg för att äta kycklingspett idag till lunch. Det har gått ganska bra att äta lunch den här veckan, illamåendet är värst efter frukost och på kvällen. Jag börjar tro att meducinen påverkar lite också. Nästan all meducin har ju illamående som biverkning.

Fästmön jobbar kväll i afton och eftersom vi inte hördes igår – det var TV-kväll för mig med två (2) program på raken – vet jag inte hur hon löser det med barnpassning. Hoppas det ordnar sig! Min egen kväll ska jag ägna åt att städa lite, i alla fall i våtutrymmena. Övriga rum tar jag nog i helgen när Anna jobbar. Skulle också behöva torka golven lite här och var… Nej usch, det här var ju inte heller roligt att tänka på!!!

Trött var jag i morse, men som vanligt vaknade jag före klockradion. Pinsamt nog glömde jag stänga av alarmet, så när jag kom ut från badrummet hade hårdrockskanalen skrällt i åtta minuter. Och det var INTE för att hämnas på skrik, dörrsmällar eller evighetshosta utan jag bara missade att stänga av i förtid… 😳 Sorry…

Read Full Post »