Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ha ont’

Ett födelsedagsinlägg med en hel del gnäll.


 

Blåsippor i glöggmugg

Blåsippor i glöggmugg, plockade tidigt på födelsedagsmorgonen av äldsta dottern.

Det var Fästmöns födelsedag igår. Och oavsett mående ville jag självklart åka dit. Nu hade jag bara hunnit få hem presenter i form av böcker. Tack, Bokus, för att ni finns! Jag hade inte haft möjlighet att skena i affärer. Därför gjorde jag ett litet presentkort att användas i valfri klädaffär. Och så tog jag med en flaska Amarone från vinskåpet. Alltid något.

Anna födelsedagen 11 april 2014

Födelsedagsbarnet godkände inte heller den här bilden, men det skiter jag i. Hon är så söt!

Anna hade blivit firad av några av barnen samt mamma och pappa tidigare på dan. Till kvällen var det min och de två äldstas tur. Lillknodden hängde förstås med på ett hörn!

Eftersom Anna inte heller är hundra procent frisk från sin förkylning, blev det middag som till stor del lagade sig själv: grillad kyckling, potatisgratäng och baguette. Det var underbart gott och jag åt alldeles för mycket eftersom jag inte hade ätit riktig lagad mat på en vecka. Till dessert blev det kaffe och en bit hallontårta.

Min rygg var jättebesvärlig igår eftermiddag och kväll, så jag satt så gott jag kunde på den hårdaste stolen när vi åt middag. Sen låg jag mest på golvet resten av kvällen och tittade på min älskades söta fötter under bordet. Hårt golv tycks vara den bästa medicinen mot ryggen. Medicinen i tablettform har inte gjort nån sorts verkan alls än.

Annas fötter

Jag låg mest under bordet och tittade på födelsedagsbarnets fötter.


Utanför mina fönster  
har det blivit vår.  Jag missar visst allt sånt i år. Och nästa vecka är det redan påsk..!

På måndag är det tänkt att jag ska jobba igen. Då har jag varit hemma de dagar jag får vara hemma utan läkarintyg. Jag ringde chefen igår förmiddag, men han svarade inte. Lämnade ett meddelande på hans mobilsvar att jag kommer på måndag samt lite grann om medicin och behandlingar. Bad honom ringa tillbaka, fast det gjorde han aldrig. Han fick väl all information av gnällspiken som han behövde.

Små kycklingar i gräs

Annas påskpyssel, små kycklingar i gräs, är väldigt söta också.

Idag är det lördag och jag har åkt hem till mitt. Släppte av Anna vid hennes jobb på vägen. Elias får vara ensam hemma tills nån av storasyskonen kommer. Johan jobbar och beräknas vara den som kommer hem först, klockan 17. Anna kämpar på till klockan 20 och är inte hemma förrän runt 21 eftersom hon bussar. Tjejerna är ute på vift.

Jag hade tänkt ett slag att Elias kunde följa med hem till mig, men jag har så ont och idag behöver jag vila. Smärtan gör mig oändligt trött. Och i skrivande stund har jag ingen aning om hur jag ska kunna jobba på måndag. Ryggen gör fruktansvärt ont. Värst är att stå och gå. Sitta och ligga går nu hyfsat om jag hittar rätt lägen. Men det värker typ hela tiden.

Hoppas du får en fin helg utan smärtor!!! Skriv gärna några rader och berätta vad du gör. Jag behöver få lite input från nån som gör nåt kul.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite av det bästa i tillvaron just nu.

 

Diklofenakgel

Min bäste vän just nu.

Snart har halva min semestervecka gått. Största delen av tiden har gått åt till att ha ont, att inte kunna röra sig, att gnälla, kippa efter andan för att det gör så ont etc. Men jag har skrivit en del, det har jag. På fredag hoppas jag kunna tvinga Fästmön att läsa fem kapitel. Kanske är jag lite optimistisk, men… Det är mitt mål. Hade jag varit frisk skulle det ha varit minst det dubbla. Men jag kan liksom inte sitta tillräckligt lång tid åt gången vid datorn för att skriva. Vissa texter mår inte bra av att sönderhackas med avbrott av smärta var tionde minut. Jag vet att ryggen blir bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Fast då är min skrivtid som sämst, för då är jag trött. Min bästa tid är på förmiddagen.

Skräddarställning på golvet

Min bästa ställning.

Igår stolpade jag iväg till Apoteket Hjärtat intill Tokerian. Mitt mål var att köpa antiin-flammatorisk gel, för jag insåg att jag behöver nånting som biter bättre på ryggen. Apoteksmannen var ensam och überstressad. Jag trodde att jag skulle svimma innan det blev min tur. Han hörde knappt vad jag frågade. Men jag kom ut med en tub Diklofenak gel. Den kan jag applicera upp till fyra gånger om dan. Igår blev det två gånger. Den gör nytta! Sen kör jag med mina övningar också, förstås. Har insett att den ställning där jag slappnar av bäst är i skräddarställning, på golvet. Lite svårt att äta där bara, dårå. Men det gör inget för banta är nåt jag verkligen behöver göra. Verkligen!

Vi hade våffelorgier här igår. Vissa såna här temadagar tycker jag att man verkligen ska ta fasta på. Ja ta fasta på, inte fasta på. Våffeldagen är en sån dag. Åt jag sju eller åtta våfflor? Jag minns inte. Sen undrar jag varför jag ser ut som om jag är i nionde månaden…

Ryggen var hyfsad igår kväll, idag är den lika jäklig som igår på dan. De mest basala ting blir som obestigbara berg för mig. Till och med att gå på toa är svårt – särskilt när toarullen lossnar från hållaren och rullar iväg. Vem kan jaga rätt på den? Vem kan ens böja sig ner och plocka upp den? Inte jag, i alla fall. För övrigt tror jag aldrig att jag har tappat så många saker på golvet som just nu – bara för att det är lögn i h-e att plocka upp dem.

Blommande palettblad

Palettbladet blommar i alla fall – en annan bra sak.

Dagen är grå och trist idag. Anna skrev på morgonlappen till mig att det var snöblandat regn när hon klev upp. Hon är duktig som ger sig iväg i alla fall utan att gnälla. Framåt 16.30, när hon slutar idag, hoppas jag att ryggen är så pass OK att jag kan hämta henne. Vi behöver också åka en sväng till Himlen för att hämta lite saker och så ska vi väl ha nån mat. Gissar att det blir smalismat från MacJack (<== jag är mycket ironisk).

Det är ett antal saker jag skulle behöva fixa, men ryggen sätt stopp för dem. Jag börjar bli lite orolig för en viss födelsedag framöver, har inte många idéer och skulle behöver ge mig ut för att se mig omkring. Bara det att jag inte klarar det just nu – och i nästa vecka jobbar jag igen. Vidare finns ett par ekonomipunkter på min agenda som jag tyvärr inte heller pallar att ta tag i, liksom inköp av ny dator. Jag är fortfarande en fruktansvärt irriterad och icke tålmodig sjukling!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag har fördrivit sista arbetsdagen på en vecka. Med mera, förstås.


Idag är det fredag
och min sista arbetsdag på en vecka. Det ska bli skönt att får vara ledig, om än bara en vecka. Mamma kommer i morgon lördag om nu allting klaffar. Taxibolaget hade inte ringt igår och meddelat vilken tid bilen kommer och hämtar henne på lördag. Hon hade ansökt om klockan elva, men eftersom tiden kan diffa två timmar plus/minus är det rätt viktigt att få veta klockslaget. Mamma var naturligtvis jätteorolig och upprörd igår kväll när hon ringde mig. Vi får hoppas att hon får besked under dagen, annars blir det problem.

På förmiddagen idag bjöd högsta dirren på hemlagad saffranspannkaka med grädde och sylt. Jag hade aldrig ätit det tidigare, så det blev en intressant upplevelse. Gott var det definitivt, men ingen smalmat, precis…

Dirren skakar grädden

Vår högsta dirre Ulla-Marie skakar loss. Till höger i bild den ljuvliga saffranspannkakan.


Jag stod mig alltså bra
fram till lunch, med andra ord, men drabbades i stället av nån sorts tröttma. Denna krävde en espresso, nåt som fick till följd att magen reagerade.

Under förmiddagen har jag dels begärt info om en lättläst sajt som ska skriva om de två valen nästa år. Sajten är så ny att den fortfarande är på utvecklingsstadiet och jag har anmält intresse att få förhandstitta och komma med synpunkter. Precis när jag höll på att mejla dem, ringde ett företag och ville prata tillgänglig webb. Just tillgänglighetsfrågorna ligger mig fortfarande varmt om hjärtat – trots att jag inte direkt jobbar med såna frågor just nu.

På tal om tillgänglighet läste jag på nätet att sjukstugan i Backen erbjuder patienterna att surfa fritt. Det var gentilt värre. Men med tanke på att ett fritt surfområde i stan är på gång att byggas undrar jag om detta är en del av det nya, fria surfområdet eller en extra kostnad/förmån som inte är gratis? (Det är ju vi skattebetalare som är med och betalar sån här verksamhet, det är därför jag undrar…) Annars tycker jag att det är bra. Det kan bli långa stunder på sjukhus när man inte har nåt att göra mer än att vänta och kanske ha ont. Då kan det lindra lite att kunna surfa ut i cyberspace en stund utan att det svider i den personliga pluskan.

Lunchen blev en trevlig historia ihop med två finländskor. Det är rejäla fruntimmer, det! (Och det är skrivet med allvar.) Eftermiddagen har fortsatt med diverse redigeringar och uppdateringar på externwebben. Det har varit och är ganska mycket som ska ut – inte bara i sista minuten utan under alla dessa fyra veckor jag har varit här.

I kväll ska jag handla lite grönsaker och fikabröd till mammas ankomst i morgon. Eftersom jag åt en rejäl lunch blir det nåt lättare, typ prästostbågar, till middag. Dammsugningen gör jag i morgon förmiddag, i afton ska jag bara softa efter handlingen.

Vad händer hos dig så här helgen före jul???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.


Det är kallt i Sverige.
Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Palettblad och is på fönstret

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.


Idag skulle jag INTE upp och städa.
Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons svängningar.


Det är sant
 att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Sandhög

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!


Man är kontroversiell
när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En kall starköl

En starköl gör mig inte bakis.


Idag på morgonen
har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, jag inser att jag var rätt oförskämd till höger och vänster igår. Jag står för mina åsikter, det är inte det, men jag behöver inte gå fram som en ångvält bara för att jag

  1. har ont
  2. är frustrerad
  3. är ledsen

eller nåt annat.

Först och främst vill jag ge presschefen på Apoteket Hjärtat en eloge för att hon bemötte mig vänligt, men inte larvigt. Jag vidhåller vissa saker och det tänker jag inte backa ifrån. Däremot har jag ingen rätt att fnysa åt att folk faktiskt inte arbetar hela tiden utan har ett privatliv som omfattar barn och sånt. Mitt sätt att leva och mina val i livet är mina, andras val är andras. Jag behöver inte bitcha så förbaskat om det. Det är bara att inse att jag valde bort barn och så är det.

Nya fotvårdsprodukter ska jag få testa.

 


Hur som helst,
jag ska få prover av några av Apoteket Hjärtats nya produkter för fötter. Jag tänker blogga om dem och ärligt skriva vad jag tycker. Dessutom är ett paket julkaffe på väg till mig – eftersom

[…] en fika med en god vän brukar i alla fall pigga upp min vardag. […]

som presschefen skrev i ett av sina mejl. Och jag kan bara instämma och tacka!

”En fika med en god vän brukar pigga upp…”


Sen då till doktorn.
Jag mejlade mottagningen i söndags, fick mejlsvar från en annan läkare samma kväll och ett samtal från en sköterska i måndags – trots att jag hade skrivit att måndag eftermiddag INTE funkar för telefonsamtal. Hon trodde att det enbart betydde FRÅN DOKTORN, INTE FRÅN SKÖTERSKAN… Ja, ja, harkel, för mig är det ingen skillnad… Jag hade kontaktat mottagningen enligt överenskommelse med doktorn när jag var där för att få besked om röntgen. Men se då skulle jag få vänta två (2) veckor på telefontid. Dessutom fick jag tider när jag inte kan prata i mobilen eftersom jag kör bil, det vill säga mellan 16 och 16.30 när jag är på väg hem från jobbet. Så jag bad att doktorn skulle mejla i stället. Typ en rad. Med svaret. Det var allt. (Det var då sköterskan började prata om att min e-postadress inte fanns på mottagningen etc, men denna dumhet orkar jag inte skriva om igen.)

Vad tror du händer? Jo, klockan 16.13 ringer det på min mobil. Jag skulle just till att packa ihop, var lite sen på grund av den tämligen värdelösa kursen i eftermiddags. Gissa vem det var då? Nej, det var inte sköterskan, det var… doktorn… Så inte nog med att de verkar ha läsförståelseproblem på mottagning, de verkar inte förstå vad man säger heller.

Doktorn inledde med att säga att han inte var nån mejlande doktor.

Nää, har fattat det!..

tänkte jag och muttrade inombords. Bestämde mig där och då att en sån doktor kan jag inte vara listad hos.

Men eftersom det nu var så att doktorn ringde i alla fall, tryckte jag givetvis inte bort honom. Jag fick mitt röntgensvar och jag fick också namn på en ortopedtekniker. Jag fick veta att jag ska fortsätta med medicinen så att jag totalt äter den i tre veckor, inte bara två. Kryckorna kan jag släppa när jag så känner för det.

Det var det jag ville veta – och lite till. I morgon ska jag kontakta ortopedteknikern och sen rullar det väl på, nya inlägg som kostar skjortan. Kryckorna släpper jag när jag känner mig säker, hälen gör inte alls ont ibland, och fruktansvärt ont vid andra tillfällen. Även om jag gnäller och klagar på kryckorna är de en trygghet. Ett tag till.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.


Jaa, Jerry och jag
kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan undrade Tofflan om du är rädd för att vara ensam. Frågan engagerade många!

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

60,61 procent (20 personer) svarade: Nej, inte om jag har valt ensamheten själv. 

24,24 procent (åtta personer) svarade: Nej, jag är inte rädd att vara ensam, men jag föredrar att inte vara det. 

12,12 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag föredrar att vara ensam, ensam är STARK! 

3,03 procent (en person) svarade: Ja, om jag blir lämnad. 

Ingen svarade: Ja, jag vill helst inte vara ensam en enda minut! eller Ja, ibland är det bara svårt att vara ensam!

Cattis kommenterade:

Det optimala är så klart att inte behöva vara ensam om man inte vill men kunna dra sig undan i avskildhet när man känner att man vill eller måste! Skulle ensam betyda alltid ensam vore jag nog rädd för det men det vore nog lika hemskt att aldrig vara ensam. Ibland betyder att vara ensam att få vara ifred och det behöver åtminstone jag.

Jontas kommenterade:

Jag är i och för sig väldigt stark mentalt, men om man är det av att vara ensam är svårt att säga. I mycket har jag valt ensamhet eftersom det är lugnast så. Någon rädsla känner jag inte av att vara ensam. Eftersom jag behöver mycket lugn, ro och vila så är ensamhet för mig en lisa för själen. Det betyder inte att jag är asocial eller inte vill umgås med andra. Frågan är vad man ska tolka in i ensamhet? Att man lever singelliv? Det är inte självvalt men jag sörjer det inte. What will be will be, typ. Jag har inte mycket till socialt liv på min fritid, och just nu känns det okej eftersom jag bor i mycket fysisk smärta. Som sagt – jag är väldigt social. Och enormt pratglad.

Tofflan kommenterade:

Jag tror att det är viktigt att klara av att vara ensam. Ibland föredrar jag också att vara ensam, särskilt när jag har ont/är sjuk, men inte alltid – ibland är jag liten och rädd och vill vara allt annat en ensam med det onda.
Fast ovan gäller att vi då snackar vi SJÄLVVALD ensamhet. Ensam ensamhet är inget jag eftersträvar i mitt liv. Jag tror ingen är gjord för att vara ensam helt och hållet. (Då menar jag inte singelliv utan ensam ensamhet generellt.)

Tatiana kommenterade:

Jag tycker mer och mer om att vara själv. Har de senaste månaderna förstått att den som man kan hålla i handen då åskan går är..jag själv.
Har bestämt mig för att inte bittra ihop utan ba gilla läget. Jag är faktiskt riktigt trevlig att umgås med 🙂

Stort TACK till alla som klickade ett svar och ett lite större TACK till dem som lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kollar in den här veckas fråga, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på väg till lunchen kom jag plötsligt att tänka på döden. Du vet det där som vi garanterat vet att vi alla ska konfronteras med, drabbas av. Inte bara genom nära och kära här intill eller katastrofer tusentals mil härifrån. Vi ska också möta döden själva. Ibland tänker jag på döden, som sagt, och en stund idag var ett sånt

ibland.

Citatet i rubriken är från en dikt av Bo Setterlind. Han liknar döden vid en gammal odalman, en bonde, och sig själv, människan, som en liten hare. Den lilla haren lyfts upp i bondens korg där den somnar. Det är en väldigt vacker bild av döden, tycker jag.

Jag är inte så naiv att jag tror att döden alltid är så vacker och försiktig. Döden kan vara ganska grym och ful och drabba oss när vi minst anar. Den kan ta ifrån oss vår älskade och vi har ingen möjlighet att ta honom eller henne tillbaka.

Jag har inte tid att dö just nu!

tänker jag stundom. Men jag kan ju inget göra om den skulle komma. Eller värst av allt, om jag skulle drabbas av sjukdom eller olycka som gjorde mig till en grönsak eller som gav mig plågor under lång tid. För när jag tänker så känner jag att jag vill dö snabbt! Jag vill inte ha ont och jag vill inte bli utlämnad till andras omsorg för att jag inte kan klara mig själv.

Skönheten i en blomma, en symbol för livet.


Jag älskar vackra blommor!
Jag älskar att se skönheten i naturen runt omkring. Livet. Men jag kan inte fånga bilderna såsom jag vill. Varken mitt kameraöga eller mitt blåa öga kan återskapa bilderna från livet. Idag är jag glad att jag valde livet alla de gånger jag stod på en tröskel och funderade hur jag skulle göra, vilket steg jag skulle ta.

Men jag vet. En dag kommer döden och hur tänker jag mig den? Min önskan är att den kommer mitt i ett skratt. Mitt när jag njuter av livet vill jag att döden kommer och släcker min låga. Fort ska det gå! Och smärtfritt. Jag skrattar, kanske går omkring och… POFF! – så blir det svart och ridå.

Hur tänker DU dig döden???

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »