Mitt i skiten, ungefär

Ett inlägg om skit. Skräp, alltså. Och homofobi.

---

Uppdaterat inlägg: Och nu har det kommit ytterligare en tumme ner för att Anna och jag förlovade oss. Varför läser homofober min blogg?

Så klart att det gjorde mig ledsen när jag noterade att nån läst mitt inlägg om den 8 november 2013 och gjort tummen ner. Jag tror nämligen inte att det var de fakta jag la fram i inlägget som gjorde nån negativt inställd utan att jag skrev att Fästmön och jag firade femårig förlovningsdag. Den tummen ner sved, kan jag meddela. Och det var väl kanske syftet med den också, eller? Själv skulle jag aldrig ha mage att trampa på nåns kärlek – så länge det är kärlek och inte besatthet, sjuklig svartsjuka eller liknande. Så länge ingen far illa av kärleken, vill säga.

Tummen ner för vår femte förlovningsdag.

 

Morgonstund på golvet, med den obarmhärtiga vårsolen i ögonen.

Annars ligger jag mest här  och tittar på skit. Skräp, vill säga. I morse när jag vårdade ryggen på köksgolvet hittade jag en stor lerkocka. Antagligen nåt som vattumännen drog in i förra veckan, för jag går då inte in med leriga dojor i mitt kök.

Kanske en jordkocka från den här högen? (Bilden är från Gamla Uppsala och tagen i höstas.)

Jag ligger här och glor och noterar hur obarmhärtigt vårsolen visar hur skitigt här är. Kanske kan jag promenera runt lite med dammvippan, i alla fall. Bara så jag står ut. Och jag ska ju företa mig lätta promenader, enligt doktorn. Fast idag behöver jag ta en lätt promenad över till Tokerian. Nyponsoppan och filen är slut och det är det jag lever på just nu.

Till påsken ska jag försöka få upp aptiten för då bådas det annan mat. Ägg, lax, sill och Janssons frestelse, har Anna och jag talat om. En liten klar vill jag förstås ha på påskafton och kanske kan jag skippa en tablett just den dan, bara för att få njuta av Östgöta sädes..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Värva en kollega och få ett presentkort…”

Rubriken ovan fanns på ett mejl från mitt fack Dimsyn Vision. Det fack som skrev brev till mig för ett år sen att jag borde söka mig till ett nytt fack eftersom jag inte längre arbetade inom dess område. Då hade jag haft tre månaders vikariat. Bussiga klubben.

Också det fack som trots lagar och förordningar inte kunde rädda jobbet åt mig för fyra år sen. Idag hade jag kanske gått till Arbetsdomstolen – och troligen vunnit, enligt de jurister jag har konsulterat.

Detta fack, till vilket jag ställde en fråga i slutet av vårterminen förra året. Jag har ännu inte fått nåt svar.

Arg som ett bi = Tofflan

Detta fack har mage att mejla mig och erbjuda mig ett presentkort på 200 pix hos COOP (och fråga mig inte vad jag tycker om till exempel COOP i Förorten, för då får jag ytterligare utbrott!!!) för att göra fackets jobb igen, denna gång att värva medlemmar.

Livet är kort. Och aldrig i livet att jag lyfter ett finger för Vision. Möjligen långfingret.

Read Full Post »

Långnäsa eller Alséns röra

Eftersom det här inlägget tycks väldigt populärt vill jag förtydliga att den som är dum (åsikt!) blir ful (åsikt!) i mina ögon.

En stor, fet långnäsa till ett ex som är lika ful (åsikt!) som hon är dum (åsikt!) och där till en av Uppsalas två största skvallerkärringar (åsikt!). Det var mig ett sant nöje att lura av dig receptet på Alséns röra och samtidigt få veta hur du förtalar mig genom att sprida felaktiga diagnoser. (Duktigt av en som jobbar inom vården!) Förtalar mig inte bara till min före detta fru utan till vilt främmande människor. Såna som du är livsfarliga och borde anmälas, men jag är inte riktigt lika elak som du, så jag valde att låta bli.

Å vad vi ska äta gott i morgon, Fästmön och jag!

Att du hade mage att höra av dig när pappa hade dött är helt sanslöst. Du har ingen takt och ton. Jag är så glad att jag slipper dig.

Livet är kort. Energitjuvar = BORT!

Read Full Post »

Lördagslir, okunskap och tid för avsked

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.

Jaa, Jerry och jag kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…

Livet är kort.

Read Full Post »

Och vad sa doktorn, egentligen?

Ja det är det ingen som har undrat så det tänker jag inte berätta. Jag börjar bli trött på att roa människor med mina tillkortakommanden och annat. Och ja. Jag är på dåligt humör. Jag är störd och besviken. Jävligt frostig. Det känns som om jag är motorn i att reda ut härvor och när jag tror att jag kan slå mig till ro och bara få vara jag en stund uppstår nästa. Jag orkar inte med det ett dugg. Eller rättare sagt, jag vill inte vara med. Kliver av.

Jag känner mig jävligt frostig just nu.

Lördagen är nu på väg över i kväll. Den började slaskigt och blaskigt, men nu äntligen tittar solen fram. Jag har njutit av att få vara hemma och pyssla med växterna, till och med dammsugningen var OK. Det var ju en del fix och trix hemma hos mamma när jag var där i påsk, så nu tyckte att det var extra skönt att få pyssla hemma hos mig. Jag gick ju bet på mammas diskbänksbelysning och nu har det visat sig att även farbror Blå har gjort det. HA! Jag är inte ensam att vara värdelös i alla fall, det finns vuxna män som är det också. Återstår att ringa kontoret och det ska mamma göra nästa vecka.

Jag kommer inte åt att kolla mitt lönebesked. Tio dar till lön och ja, jag har gjort av med för mycket pengar. Jag kommer inte ens åt att kolla om anställningen har förlängts. Frustrerad. Och dumsnäll? Har jag gått på en mina nu igen? Ibland förstår jag mig inte på folk. Minst av alla förstår jag mig på mig själv.

Nä, nu hoppar jag in i duschen och försöker spola av mig de här obehagliga störd- och besvikelsekänslorna. Sen ska jag äta kycklingkorv. Det var vad jag grävde fram ur frysen. Men igen och igen ältar det i mitt inre

Att folk har mage…

Man ska aldrig glömma att allting kan tas ifrån en på en sekund. En enda jävla sekund så är allt borta.

Read Full Post »