Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gunilla Lindberg’

Årets sista dag. Som många bloggare och andra skribenter tittar jag förstås i min backspegel på det gångna året…

I backspegeln…

  • Januari. Jag var både glad och ledsen. Glad för att antalet bloggläsare passerade 200 000 i slutet av månaden. Och mer glad för att Rippe började berätta sin story för mig. Ledsen på grund av alla nej på sökta tjänster som tycktes trilla in en masse.
  • Februari. Det var vinter förra vintern, på riktigt! Slaktar-Pojken fyllde 20 år! Det var 25 år sen Olof Palme mördades och vi som var lite vuxna då glömmer nog aldrig den dan – oavsett politisk hemvist! Jag fick en massa gratisprover från Korres som jag testade och njöt av! Härligt! Och så träffade jag Hortellskan och fick låna ett jättepussel!
  • Mars. Det konstaterades att svinvaccinet gav narkolepsi och jag var skitarg för att landstingen bara uppmande till masshysteri massvaccinering utan att informera om eventuella biverkningar och risker. Jag körde en massa bildgåtor på bloggen och fick på så vis flera nya bekantskaper!
  • April. Den Mest Älskade Fästmön och jag har våra födelsedagar den här månaden. Flabborna, det vill säga vi två, var på stan en lördag bara så där (Anna hade semester) och vi var så otroligt lyckliga just den där dan! I början på månaden fick vi veta vilka personer som hamnar på våra nya sedlar i Sverige. En hög Röda Kors-chef döms för att ha tagit från de fattiga för att ge till de rika… i sin egen familj.
  • Maj. Elias lärde sig cykla! Jag fick en talgoxefamilj som hyrde in sig på min balkong. Vi förberedde inför Storasysters student, men hann ändå flabba åt herr Deskmedul på Tokerian… Och jag blev en bokbytarkuf
  • Juni. Linn tog studenten och jag blev bloggprisad av Maria Engelwinge.
  • Juli. Mamma fyllde år och det gjorde även Elias. Jag hämtade hit mamma och hon var här några veckor på sommaren. Jag lyckades fixa nånting att göra till hösten.
  • Augusti. Anna och jag fick några dars semester i samband med Pride. Vi träffade fru Hatt med man samt Nillan med sin Anna och Nillan marinerade oss. I samma veva blev vi AIK:are och jag fick troligen ett gallstensanfall på lördagskvällen efter paraden. Min extramamma Gunilla Lindberg gick bort. Anna och jag hade vår första bio-dejt och såg Kyss mig.
  • September. Jag fick äntligen nåt vettigt att göra om dagarna! Gunilla begravdes min första arbetsdag och jag var modig nog att delta på begravningen i sällskap med mig själv, medan före detta kollegor och före detta vänner gick i samlad trupp. Ja, det gjorde jävligt ont att vara utanför!
  • Oktober. Frida fyllde 17 år. Jag köpte två par jeans – det var inte igår jag köpte kläder, liksom… Anledningen var att jag vann 2 000 kronor på Lotto tillsammans med mamma. Min handledare slutade i mitten på månaden och jag blev lovad ett vikariat. Äntligen skulle jag få en inkomst – fast det kom ju ingen lön förrän i november.
  • November. Jag fick ett tvåmånader långt vikariat på världens bästa arbetsplats. Men Tjänsten får jag inte. Vikariatet förlängs dock till och med januari 2012. Jag gick på middag hos Magnus och Eva-Lena.
  • December. Linn fyllde 19 år. Mamma kom hit en vecka före jul och stannar till den 9 januari. Strax före nyår hade vi en liten mini-släktträff. Jag fick en jättejulkorg av några kollegor på grannfakulteten före jul.

Jag har säkert glömt maaassor av viktiga händelser, men detta var några smakprov. Hur har ditt 2011 varit???

Read Full Post »

När eftermiddagen började gå över i kväll simmade vi till Tokerian för att handla sparris och lördagsgodis. Sparrisen är till söndagsmiddagen, men lördagsgodiset var förstås till i kväll. Där var fullt med folk ute i samma ärende som vi (lördagsgodis, inte sparris), varpå slevarna tog slut. Och när de blev ”lediga” var de uräckliga. Hur som helst plockade vi ihop var sin sån här BUNKE – och tro det eller ej, vi har inte drabbats av magsjuka än!


HA! Nu blev nog allt både fru Hatt och Soffan sugna på lördagsgodis, kan jag tro!

                                                                                                                                                              Det var för övrigt inte bara bunkarna som var inspirerade av den lilla katten utan mun. Där fanns också sånt godis…


Kattgodis, jajamens, som BJ skulle ha sagt!

                                                                                                                                                               Väl hemma igen började vi ladda för aftonens goda. Men vi tog faktiskt lite godis först så att vi skulle komma i lördagsstämning. Sen började vi duka fram…


Var sitt kräftljus fick vi.

                                                                                                                                                       Kräftorna jag hade köpt var pandalusiska, kinesiska vildfångade. De var goda i smaken och lagom hårda i skalen.


Ska jag ha nån liten kritik mot kräftorna så var det kanske att de kändes lite bleka i färgen.

                                                                                                                                                                         I kräftpaketet låg, enligt framsidan och verkligheten, 16 – 20 kräftor samt ett gäng kräftstjärtar. Och det var väl en alldeles utmärkt idé, för hur många är det som bara äter stjärtarna på kräftorna, egentligen? Jaa, en hel del. Rikligt med stjärtar var det dessutom.


Rikligt med stjärtar låg det i paketet.

                                                                                                                                                                 På bordet hamnade också rostat bröd med smör och ost samt Fästmöns ostpaj, den här, som du kanske minns:


Västerbottenpaj gjord på tex mex-ost. Anna lyckades – som vanligt!

                                                                                                                                                             Övriga tillbehör blev faktiskt inte Östgöta sädes utan Göta Kanalbrännvin samt starköl. Anna hade nog föredragit Östgöta sädes. Östgöta sädes är ju whiskybaserat, medan ”kanalspriten” bland annat är gjord på vete.


Det slank ner några klara i struparna, mest i min, förstås.

                                                                                                                                                                 Vi åt och drack, men ingen byxa sprack. Ingen blev full och ramlade av kökssoffan eller spydde. Som de duktiga kickor vi är diskade Anna medan jag gick ut med skalsoporna.


Anna tar årets första kräftor.

                                                                                                                                                             Kvällen avslutades med Kommissarie Banks, kaffe och var sin päronkonjak. Livet är gott ibland och det här sista glaset tog jag för Gunilla!

Read Full Post »

Regnet bara fortsätter. Ska man ge sig ut gäller det att ha klarat av minst simborgarmärket. Mamma ringde förut och där har regnet nu upphört, men de har haft ett likadant regndygn som vi har nu.

Vi har inte fått så mycket gjort här idag, men Fästmön har fått till en ostpaj som doftar ljuvligt där den står på lite svalning i köket.


Annas ostpaj!

                                                                                                                                                                 Själv har jag tappat upp 25 flaskor Merlotvin – inte illa att det blev så många flaskor när jag ändå hade tappat upp en karaff på en liter igår…


Många flaskor blev det i stället…

                                                                                                                                                                    Annars är jag besviken. Jag är fruktansvärt besviken på Upsala Nya Tidning som uppenbarligen censurer mina kommentarer. Två gånger skrev jag några rader invid artikeln om Gunilla Lindberg, rader som även inkluderade en länk till mitt förra inlägg. Och två gånger har man tagit bort mina kommentarer. Utan att ge nåt skäl till varför, utan att förklara varför jag censureras. Jag förtalar ingen i inlägget, jag har inte publicerat nån bild som jag inte har tagit själv, jag har inte gjort reklam för nåt företag. Jag länkade till ett inlägg på min egen, privata blogg. Det var allt. Sen använde jag inte mitt namn utan en signatur. Kan nån förklara var och hur jag har brutit mot tidningens kommentarsregler??? För när man kontaktar tidningen får man aldrig några svar.

Vi funderar på om vi ska simma över till Tokerian och införskaffa lördagsgodis till tröst. För godis måste man väl ha om det är lördag, eller?

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

I lördagens lokalblaska finns ett alldeles jättebra kåseri, signerat Gunilla Lindberg! Hon funderar över detta att man ska vara sitt eget varumärke idag

för annars finns man egentligen inte.

Sig själv kategoriserar hon raskt i nästa andetag:

Tjock tant.

Jag skrattade högt för mig själv och inser att även jag tillhör samma varumärkesgrupp. Och kanske är jag inspirerad av Gunilla Lindberg, som jag haft förmånen att arbeta med – jag som anställd, hon som frilansare – under en längre period. Det var för övrigt under den tiden det var högt i tak på jobbet och man kunde diskutera och bli skitförbannad på såväl chef som kollega – utan att få sparken, typ. Respekten fanns där ändå – mot såväl ung som… lite äldre och oftast klokare, inser jag så här i efterhand…

Och det var Gunilla som agerade vikarierande mamma med min första chef Curt Jansson som vikarierande pappa när jag akut tagits in på sjukhus nån gång för typ 20 år sen eller så.)

Gunilla Lindberg har alltid varit en rolig och lite bitsk tant med ett stort hjärta – jag hoppas att jag åtminstone fått ärva några av hennes gener – även om generna bara var vikarierande!

En annan kolumnist i lokalblaskan är frilansskribenten Katarina Sandström Blyme. Hon skriver mediespalt där ibland på lördagarna. Jag blev överförtjust när jag upptäckte denna vassa penna, snudd på lika elak som jag själv. Fast jag tror inte hon tillhör varumärkesgruppen tant än. Idag berättar hon om en gyllene regel som hon levererar när hon undervisar blivande journalister i konsten att recensera:

Var kritiska till verket men inte till dem som tittar på det.

Men nu har hon insett att det finns ett undantag: folk som bänkar sig framför dumburkarmna för att se

90 minuters fiktionaliserat våld på pinsamt stupid nivå.

Hon talar om dem som ser TV-versionen av Millennium. Jag har själv inte tittat på den, för jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra det. Jag har ju liksom läst böckerna och nyligen sett filmerna. Eftersom jag inte har tittat på TV-serien kan jag naturligtvis inte uttala mig om huruvida TV-serien är korkad eller inte. Men jag NJUTER av Katarina Sandström Blymes vassa penna när hon sågar den – jäms med fotSULORNA – liksom folk som är så blåsta att de tittar.  Ja, även här skrattar jag högt åt lysande formuleringar, elakheter och intelligenta noteringar av logiska missar!


En vässad penna kan vara en tants bästa vapen mot idioti.

                                                                                                                                                   Nja, jag tror nog vi ska dra igång en varumärkesgrupp för tanter med vass penna. Jag tror det finns fler än jag själv som skulle kategorisera mig där. Mitt eget varumärke: tant med vass penna. Och tofflor på fötterna…


Ett par mjuka tofflor på fötterna är viktigt att ha som motvikt mot en vass penna om man är tant…

Read Full Post »