Jag håller andan…

Jag håller andan… Klockan har passerat lunchtid och ännu har inget tråkigt eller dåligt hänt idag. Jag är så rädd att det ska hända nåt att jag kramar mina ”amuletter” som jag bär runt halsen…

Dessa ”amuletter” hänger runt min hals!

                                                                                                                                                            Jag har ett läderband och två guldkedjor runt halsen. I alla tre hänger mina ”amuletter” som jag hoppas ska skydda mig och ge mig tur. Samtidigt är en del av dem minnen av människor som stått eller står mig nära. Min gudinna i lera bär jag i läderbandet som en hyllning till kvinnan. I den långa guldkedjan bär jag pappas släta förlovnings-/vigselring, farfars mönstrade dito samt ett kors med ryska bokstäverna INRI på. I den korta kedjan bär jag ett kinesiskt tecken för kärlek som jag fick i 40-årspresent av en av mina allra äldsta vänner, ett lambdatecken som är en symbol för homosexuell frigörelse, ett hjärta med en liten diamant som jag fått av Fästmön samt ett U för första bokstaven i mitt namn. (Ja, jag heter ju liksom inte Tofflan, dårå…) På så vis har jag mina nära och kära med mig alltid – fast det i vissa fall är helt omöjligt.

Dagen började med avsked med Elias. Idag gick det lite bättre, för när han kom till skolan var en kompis där och började prata, så tårarna var snäppet längre bort än vid förra fredagsbytet. Jag körde hem Anna innan åkte hem till mig med våra väskor och datorer. Hann slänga i mig lite fil och müsli innan jag åkte ner till förträffliga M, hon som tar hand om mitt huvud. Dagen till ära skulle hon även ta hand om Annas huvud – det var liksom min huvudfödelsedagspresent (!) till Anna. Snälla och duktiga M gav mig dessutom rabatt så i kväll ska vi använda Påskkärringens peng samt det som blev över på klippningarna till en thaimiddag. Vi har alltså uppgraderat från pizza och öl till thaimat. TACK snälla ni som bidrar till detta!

Anna kom just innanför dörren och såg fin ut i håret hon också. Dessutom hade hon en fin nyhet – hon har fått semester lördag och söndag! Det ger oss äntligen en ledig helg tillsammans, nåt vi aldrig har om inte Anna ansöker om och får semester. Vi ska inte göra nåt särskilt utan bara vara. Vädret ser lovande ut så gissningsvis blir det en och annan promenad i solen!

GLÄDJE!!!

Read Full Post »

Utdraget. Del 68

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »