Ett gnälligt och irritabelt inlägg, rätt sjukt, egentligen. Dessutom innehållande en selfie!
Tofflan på köksgolvet. Nej, jag har aldrig påstått att jag är vacker. Men jag har i alla fall inte påmålade ögonbryn utan mina egna.
Tolv timmar har jag sovit i natt. På morgonen har jag förstås bara sovit av och till eftersom grannarna (de vuxna) bredvid redan strax efter klockan sex började skrika. Vid åttatiden lät det som om de möblerade om. Men ärligt talat sov jag igenom det mesta. Då är Tofflan risig, det ska du veta! Sömn är bästa medicinen för mig när jag är sjuk.
Just nu är emellertid inte sömn den bästa medicinen för min onda rygg. Den gjorde så ont när jag vaknade att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Men allting går – utom tennsoldater och små barn, som hon sa den där som plingade på min ytterdörr för att ge mig en smäll på käften sist. (Ja det är sant.) Jag släpade mig ut till köket. La mig på köksgolvet. Tryckte min knakande ryggrad mot det hårda underlaget. Gjorde mina övningar. Satte mig i skräddarställning. Det funkar! I alla fall temporärt. Nu har jag suttit vid datorn korta stunder i omgångar och då kommer det onda tillbaka – med besked.
Köksgolvet är skönt för ryggen, men i övrigt är det inte så skönt. Inte när man fryser för att man har feber. Jag är, precis som min pappa var, väldigt lågtempad normalt sett. Därför gör minsta stegring av kroppstemperaturen att jag känner mig skitsjuk. Nu har jag ingen aning om hur hög febern är och det är ju strunt samma, egentligen. Jag mår inte bra, helt enkelt.
Gårdagen försökte jag precis som idag tillbringa i sängen – tills ryggen protesterade och mina öron (grannarnas skrik). Nästa hållplats blev därför gästsängen. Det är min gamla enkelsäng som jag fick som barn och den är fantastisk bra, fortfarande! Resårbotten är fast och bra för min rygg. Tyvärr passar den botten inte in i ramen till dubbelsängen, annars hade jag bytt vid tillfälle. Vid tillfälle när jag inte har ryggskott, alltså. Där låg jag i alla fall i gästrummet och slumrade – tills nästa grannar kom på att de skulle städa sitt förråd. Det slamrades och bankades och dunkades i trappräcket. Jag gav upp. Hållplats nummer tre blev kökssoffan. Den är smal, men hård. Ryggen estimerade den mycket! Men sen började grannarna under såga och då var det kört i köket också.
Gustaf Fröding – antika inslag in hans diktning var temat för min C-uppsats.
Gårdagens sista hållplats blev bästefåtöljen där jag låg och försökte hålla mig vaken till Mr Selfridge samt twittrade lite mellan varven. TV-ljuden tog bort grannarnas höga röster. Bland annat konstaterade jag via twittrande att en person är intresserad av min gamla C-uppsats om Gustaf Fröding! Roligt! Fast mindre roligt är det att Uppsala universitet tar 75 spänn för att sända min uppsats till den intresserade. Nån del av de 75 kronorna får jag, författaren, förstås inte. Hade jag tillgång till en kopiator skulle jag fixa en GRATIS kopia och skicka till den intresserade. Alltså, 75 spänn. Hutlöst! Det är en maskin som gör kopieringsjobbet, en människa stoppar bara kopian i ett kuvert och lägger till utgående post. Det kan inte kosta 75 kronor, inte ens med portot inräknat! (Nu stiger febern…)
Till frukost igår blev det filmjölk, till middag mild lättyoghurt. Jag är inte sugen på nånting direkt. Idag ska jag försöka klämma ner ett par rostade mackor till frukost. Ja, jag har inte kommit längre i min dag. Men jag har i alla fall tvättat såväl ansikte som armhålor idag – alltid något! Skulle behöva en rejäl dusch och hårtvätt, men det orkar jag inte.
Tyvärr måste jag försöka upparbeta kraft att hasa över till Tokerian. Nässprayen håller på att ta slut, liksom pappersnäsdukarna och toapappret. Och då kan det ju samtidigt vara bra att få med sig åtminstone nån näringsrik soppa eller nåt hem. Det känns bara i skrivande stund som om jag ska bestiga ett berg…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 