Det här med slangar…

Nä, det här med slangar är inte min grej. Eller jo, kanske. Fästmön peppade mig som 17 och efter kvällsmaten, en härligt egenihopplockad sallad, skred jag till verket med min nya duschslang. Anna förklarade hur det skulle vara och jag fattade. Jag skruvade ihop munstycket med slangen och gick en till duschen för att kolla. Och nu var det tur att jag inte skruvade lite mer. Alltså att jag inte skruvade loss nånting. För det där %&/#” duschmunstycket passade inte i hållaren på duschstången! Vilken skitgrej! Jag som var rädd att slangen inte skulle passa i blandaren… Så nu, kära vänner, ligger eländet i min låda med skruvar, spikar, buntband, silvertejp, skruvdragare och andra såna grejor. Och där kan den ligga – om ingen vill ha den… 👿

Slangen i lådan. 

Jag borde naturligtvis ha köpt en duschslang med inte bara munstycke utan också en stång med hållare till väggen. Med den här slangen kom bara ett enkelt väggfäste som bara funkar för att hänga ifrån sig slangen i. Jag vill ju kunna stå i regn fast tempererat sånt, naken och inomhus, så att säga. Ja, ja, när tejpen lossnar på gamla munstycket kanske jag åtminstone kan använda en packning från nya munstycket. För den försvann när munstycket släppte. Åkte väl ner i avloppet, typ. Slutsats: det blir INGENTING att lägga till i mitt CV.

Himlen är gråsvart och det ösregnar fortfarande. Hur länge ska det hålla på så här? Jag var ute med sopor och höll inte bara på att regna bort, det blåste som 17 också. Nyduschad är jag och en liten hög strykning har jag klarat av, allt gick nog av bara farten, ren rädsla. För när jag kom hem låg det ett brev från Sjukstugan i Backen och väntade på mig.

Men för tillfället är min värsta åkomma min gigantiska kran. Den ömsom rinner, ömsom täppar till sig. Det skulle ha kunnat vara nån sorts allergi mot gräs eller nåt, fast detta motsägs av regnet. Min onda häl har jag också egenvårdssurfat om. Om det är riktigt illa kan det vara hälsporre på gång. Trött jag blir… Jag hittade i alla fall lite övningar som jag ska försöka göra, så får jag se om det gör nån nytta.

Nä, nu ska jag nog rensa lite jordgubbar. Jorå, vi köpte en liter förut… Säsongen är ju inte så lång, så det gäller att passa på.

Read Full Post »

En sjuk historia

Jaha, tänker du, när du läser rubriken. Nu ska Tofflan självömka igen. Och det ska jag kanske! För lite sjuk är jag allt… Dessvärre, tycker en del, är jag inte dödligt sjuk utan bara just lite sjuk. Och väldigt, väldigt trött just nu…

Anna och jag var och fikade hos Annas mamma i Slottet och jag skulle sen vara hos doktor Anders klockan 14. Vi bestämde att Anna skulle stanna, för det brukar ju inte ta så lång stund för mig hos doktorn. HA! Jag fick strippa för doktor Anders och visa upp mina feta, håriga ben.

Ungefär så här lurviga är mina ben. Mycket osnyggt!

                                                                                                                                                        Han klämde och kände också på min fläskiga mage. Kom fram till att det här med piskrappet på benet nog måste kollas upp på Sjukstugan i Backen. Jag fick först gå till provtagningen och ta temp och snabbsänka. Och sen fick jag en remiss till akuten där han ville att jag skulle kärlröntgas. Jippi! NOT! Jag blev ju skitskraj. Snabbsänkan var nämligen för hög, men jag hade ingen feber idag. Men smalbenet i det onda benet var svullet… Så jag ringde och pipplade till darlingen och så blev det så att jag åkte ut till Slottet och hämtade henne som stöd innan vi satte kurs mot akuten.

På akuten behövde vi inte vänta alltför länge innan jag fick komma in. Där fick jag strippa igen, denna gång för en söt liten syrra – jag kände mig ÄNNU MER som en elefant. Hon skulle ta EKG och blodtryck och allt vad det var, men sen blev det lite blodprover mest. Provsvaren skulle ta en stund att få fram och medan jag väntade på dem och på doktorn blev jag utrullad på övervak. Stackars Anna fick gå och sen sitta trångt mellan vikskärmarna och dessutom på en obekväm stol, medan jag fick vräka mig i min snygga sjukhusskjorta på en smal brits. Grannsjuklingens närstående var himla nyfiken och pratsam – han kommenterade nästan allt vi sa, så det blev lite jobbigt. För jag var ju orolig och så och kände mig inte så pratsugen.

Efter nån timme blev jag inrullad på ett rum och så kom doktor M,  mycket söt i gråsvart, krulligt hår. Mycket artig och mycket tysk var han också. Lite som en manlig drottning Silvia. Han var tyvärr lite allvarlig och ville helst att jag skulle stanna kvar på Sjukstugan så att jag kunde få en spruta blodförtunnande – varje dag, hela helgen…

Jag gillar inte sprutor.

                                                                                                                                                            Men vara kvar var uteslutet för mig och då kunde jag heller inte få nån spruta eftersom mitt Hb var för lågt och då är det risk för inre blödning. Inte nåt man riktigt hanterar hemma i sängen. Uj, visst låter det läskigt..? Ett annat prov hade visat ett för högt värde, vilket KAN tyda på nån sorts propp. Alltså jag ville verkligen inte vara kvar över helgen och få blodförtunnande sprutor varje dag. Jag hatar sprutor och jag är rädd när jag vistas på Sjukstugan i Backen. Skiträdd. Hade jag INTE haft för lågt Hb så hade han skickat hem mig MED sprutor, men nu vågade han inte det för riskerna.

Efter en del diskussion mellan doktorn, mig och bakjouren fick jag skriva på ett papper att jag hade åkt hem frivilligt.  Bara för att komma tillbaka måndag morgon och göra en kärlröntgen. Och om jag får svårt att andas eller mår sämre under helgen ska jag åka in bums.

Så fort vi kom ut till parkeringen ringde jag mamma, men hon verkade väl inte så vansinnigt orolig trots allt utan började prata om hur ont i håret hon hade efter gårdagens omilda behandling. Jag var inte på humör för att prata om det, utan vi ska höras i morgon. Anna och jag åkte och handlade käk och vi har nyss satt i oss tacos. Medan vi var och handlade – då var klockan efter 19 – messade gulliga, omtänksamma fru Hatt! RARING!!!

Nu känner jag mig mest trött, så tyvärr, tyvärr, alla som avskyr mig, ont krut förgås inte så lätt! Jag tänker vara hemma ett tag och nu ska jag vila, för jag är aptrött efter denna sjuka historia.

Aptrött… Fast retsam lika fullt! C’est moi!

Read Full Post »