Saknaden efter Josef

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det sägs att en lär så länge en lever. Detta omfattar förstås endast dem som är utvecklingsbara. Uppenbarligen tillhör jag den skaran, för idag har jag lärt mig en sak som gjorde att jag fick möblera om i hyllorna: Elizabeth George är inte nån brittisk författare, hon är amerikansk! Jag har alldeles nyss slagit ihop pärmarna på den första av hennes böcker jag fick av vännen Agneta, Saknaden efter Josef. Tack! Boken kom ut 1992, i svensk utgåva 1994, så helt ny är den inte. Frågan är om den håller…

I en liten engelsk by snackas det en del om dess kyrkoherde, som blev matförgiftad och avled. Hur kunde kvinnan, som är så kunnig vad gäller växter och örter, ta fel på palsternacka och sprängört och därmed ha ihjäl prällen? Fick hon hjälp att sopa undan spåren av byns polis, tillika hennes älskare? Ja, det finns en del frågor som gör att inspektör Thomas Lynley från Scotland Yard åker till byn och börjar nysta i fallet – detta efter ett gräl med sin fästmö med en inställd semesterresa som följd.

Det här är en ganska tjock bok, närmare 500 sidor. Dessutom har den rätt många år på nacken. MEN… förutom att det saknas mobiltelefoner i den håller den fortfarande! Det är en riktigt spännande historia vars sidospår Thomas Lynley kommer in på tack vare en dotter som söker sin far. Detta sidospår har en avgörande roll i dramat.

Storyn håller fullt ut och därför kan inte Toffelomdömet bli annat än det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Raseriet sägs härja fritt…

Ett ilsket inlägg med viss trafikinriktning.

---

 

Ganska arg Toffla.

Det var inte utan att jag kände igen mig när jag läste SvD-artikeln igår kväll om raseri i trafiken. I trafiken är det nämligen både vanligt och accepterat, enligt artikeln. Jag själv får horn i pannan när jag sitter bakom ratten. Gormar åt

idioter, puckon och såna som tror de har nio liv eller inte har bilar utrustade med blinkers

med flera. Fråga Fästmön och mina bonusbarn, får du höra att jag är allt annat än timid och talar vackert och mjukt när jag kör bil…

Men varför sitter jag i bilen och gormar? Jag – och många med mig. Enligt artikeln handlar det om brist på kommunikation. Ja… det är ju lite svårt att kommunicera när en befinner sig i en bil och en annan på gatan, kanske i en annan bil eller på en cykel. Det är ju inte precis så att en stannar sitt fordon och kliver ur för att diskutera med puck… med den andra parten. En sitter kvar i bilen och gormar, i stället, alltså.

Eevul Toffla – som egentligen är rätt snäll. Yngsta bonusdottern fixade den här bilden för fem år sen. Jag kan fortfarande le lika rart – om jag vill…

Samtidigt är det ju mer tillåtet – och lättare – att sitta i bilen och skrika. Det får liksom färre konsekvenser än om jag skulle ha klivit ur bilen och stått på gatan och gapat. Ensam i bilen kan det inte uppstå nåt gräl. Fast varför blir jag så arg? Egentligen handlar det, enligt artikeln, om att vi blir rädda när det uppstår knepiga situationer. Vi blir så rädda att vi blir arga, helt enkelt.

I eftermiddag är jag ute och kör bil igen med Anna. Vi har ett par loppisar kvar att beta av. Dessutom måste jag in till stan för att skaffa biljetter till anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ja tänk! Igår ringde de från ett av de där drömjobben jag har sökt och vill träffa mig!.. Intervjun sker i Stockholm, ansvarsområdet är hela norra Mälardalen och placeringen är i Uppsala (med en del resor i regionen i tjänsten, dårå). Eftersom det är ett roligt skäl till att jag med bil måste snirkla mig in till gatugrävlingarnas centrum Uppsala idag kan jag väl inte bli arg i trafiken? Eller..?

Hur är DU i trafiken??? Är du olika beroende på vilket fordon du framför eller om du går??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Extrastämt i bäckenet..?

Ett inlägg om ett bevistat möte.

I kväll har jag varit på ett viktigt, men übertråkigt möte. Viktigt för att det handlar om min bostad, übertråkigt därför att folk är som de är. Lite fäaktiga ibland.

Mu! sa fäet.

Min bostadsrättsförenings medlemmar hade att ta ställning till huruvida vi ska införa individuell mätning av el och varmvatten. Idag ingår detta i månadsavgifterna. Det betyder att alla betalar lika mycket oavsett storlek på lägenhet och antal boende i lägenheten. Med mätarna mäts hur mycket varje lägenhet använder. Månadsavgiften sänks med en schablonuträknad summa (man går efter kvadratmeter). Det som sen tillkommer för var och en är det man själv gör av med av el och varmvatten samt cirka tjugo kronor per lägenhet för själva mätarna. Vidare väntas riksdagen snart fatta beslut om att alla lägenheter i hela Sverige ska ha såna här mätare installerade. Är detta svårt att förstå? Kan det vara nåt konstigt i detta?

Lampor drar el, till exempel.

Det man kan ha åsikter om är självklart schablonsumman som dras av. För det kan ju faktiskt bo en person i en fyrarummare och fyra personer i en enrummare. Gissningsvis går det åt mer el och vatten i den senare. Men nånstans måste man ju ändå göra ett genomsnitt. Är detta svårt att tänka sig?

Det går åt varmvatten när man diskar.

Saker som drar ström (el) är till exempel lampor, datorer, tvättmaskiner, kylskåp, dammsugare, infravärme, golvvärme med mera. Varmvatten använder man till exempel när man diskar, badar eller duschar. Svårt att fatta???

Nej!!! är mitt svar på alla frågor kring om detta är svårt att begripa. Det jag däremot inte fattar är varför det alltid finns folk som ska dra in andra saker. Folk som ska diskutera irrelevanta saker som värme och förbud mot badpooler. (Varför skulle ett förbud mot pooler efterlevas när förbudet mot infravärme på ballarna* inte gör det, liksom..?)

En tålmodig och kunnig vice ordförande förklarade grundligt saker och ting. H*n lät sig icke påverkas av vissas sarkasmer. Däremot var h*n väldigt bestämd när det gällde vilken fråga som skulle diskuteras på denna extra årsstämma: införande eller ej av individuella mätare för el och varmvatten. Inget annat.

Var måste folk då vara så in i bängen fäaktiga? Varför måste till exempel Ständige Herrn med flera alltid (vid varje årsstämma, alltså) prata om att de har så kallt i sina lägenheter? Vore det inte bättre att alla med kalla lägenheter felanmälde detta i stället för att ta upp dyrbar tid på en årsstämma med en enda diskussionspunkt på dagordningen? Va? Vavaavavavavaaaaaaaaaaaaa????

Och varför klagar somliga på att de har svårt att höra när de sitter och pratar i smågrupper under hela mötet, i svår konkurrens med den föredragande vice ordföranden??? Jag ska säga att jag understundom tittade på den närvarande teckentolken för att uppfatta vad vice ordföranden sa för jag hörde inte. Folk babblade ju så in i… kohagen! Varför? Vavavavaaaaa? 

Som grädde på moset – och precis som i riksdagen eller i vilket jädra fullmäktige som helst – finns det kisslisor. Av båda könen. Som förrättar sina toalettbesök samtidigt som själva omröstningen och därmed missar detta mötets viktigaste. Deras rännande stör övriga åhörare, men vad som är mer störande är de gräl som uppstår mellan makar då den ena parten varit på toa när beslut skulle fattas. Gräla hemma, för bövelen!!!

Kan du förstå att jag är liiite trött nu..?

*ballar = balkonger

Livet är kort.

Read Full Post »

Du går inte ensam

Ett inlägg där Tofflan skriver om en bok hon har läst. 

Gotland måste vara Sveriges motsvarighet till engelska Midsomer. Jag vet inte hur många svenska författare som tar livet av folk där. Nu senast är det Mari Jungstedt igen, i den elfte deckaren om polisen Anders Knutas, Du går inte ensam.

Små flickor försvinner den här gången.

Anders Knutas mår dåligt efter sin skilsmässa från Line och är sjukskriven. Reportern Johan Berg har flyttat till fastlandet. Nu är det Karin Jacobsson som tar hand om brotten i Visby. En liten flicka försvinner plötsligt från salongen där hennes mamma arbetar. Hon finns inte nånstans. Sen försvinner ytterligare en liten tjej. Samtidigt pågår Anders Knutas och Karin Jacobssons spirande kärlek och Davids och Annas gräl om det hon håller på med om nätterna…

Låter det rörigt? Ja, det inte bara låter rörigt, det är tämligen rörigt i Mari Jungstedts senaste deckare. Det känns nästan som en debutbok, alltför många berättelser i berättelsen. Och ingen blir nästan färdigberättad. Ändå är kapitlen korta. Läsaren får hoppa mellan karaktärerna. Ibland kan det vara ett spännande sätt att föra händelserna framåt. Ibland blir det bara… trist.

Nej, det här är inget litterärt mästerverk. Det känns som om Mari Jungstedt har haft tankarna nån annanstans när hon har skrivit den här boken. Det hettar till nån gång, men boken blir aldrig spännande.

Lågt Toffelbetyg! Boken är inte värd de 269 kronorna som Bonniers bokklubb vill ha för den. Jag köpte den på ICA Solen för ungefär hundra spänn mindre! Det är jag glad för.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag

En ny Balzac eller Zola, med en touch av James Joyce? Det är ungefär så jag skulle kategorisera Ian McEwan efter att ha läst hans roman Lördag. En roman som utspelar sig lördagen den 15 februari 2003. Jag lånade den av en kollega som hade tagit hela sommaren på sig att plöja den. För mig tog det fyra dar.

En dag i hjärnkirurgen Henry Perownes liv.

I den här boken får vi följa hjärnkirurgen Henry Perowne under en dag. Boken är så full av detaljer att den inte är särskilt lättgenomtränglig. Henry Perownes dag rymmer både trevliga och mindre trevliga inslag. På kvällen ska hans familj samlas för en gemensam middag. Under dagen spelar han squash, råkar i gräl, räddar liv med mera. Frågan man ställer sig i slutet är om man verkligen skulle ha räddat det liv som Henry Perowne räddar. Karma får en ny betydelse när man läser den här boken…

Först hade jag otroligt svårt för alla dessa detaljer! Jag insåg emellertid att detaljerna har en funktion och att det bara gäller att komma in i boken, få flyt i läsningen. Slutet kunde jag lista ut så småningom – åtminstone delvis. Men det stör inte, slutet var ovanligt och spännande ändå. Översättaren Maria Ekman har gjort ett fantastiskt jobb!

Det blir inte riktigt högsta betyg, bara snudd på. För lite segt blir det bitvis.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 17: April och Dum sill

Dags för veckans höjning, April (jag och Fästmön fyller ju år då!) och sänkning, Dum sill (säger sig ju självt vad det är för typ…). Här kommer de:

April

• Mamma (som försöker hjälpa mig)
• Anna och barnen (som bland annat ordnade en finfin födelsedagsmiddag med tre rätter när jag kom hem)
• Annas snälla mamma (som har sett till mina växter och tagit in post och tidningar)
• Vädret (som äntligen är varmt och vårlikt)
• Alla som grattade mig på födelsedagen – per telefon, sms, mobil, mejl och kommentarer (jag blev så glad!)

Dum sill

• Bloggaren som skrev om att h*n gillade att läsa om gnäll (hur kan man vara så ond att man njuter av andras olyckor??? Jag har god lust att skicka med en länk, men jag vill inte höja vederbörandes besöksstatistik!)
• Idioter på vägarna (ja, de finns alltid…)
• Lyhördheten i 70-talshus (jag vill inte höra vad grannar gör på toa eller grälar om)
• Fega jag (som inte har några förhoppningar om torsdagens möte, bara ser tänkbara fel)
• Före detta vänner (i nöden prövas vännen)

Read Full Post »