Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grabbig’

Ett inlägg om en film.


 

Straw dogsLördagskväll och sista delen av Indian Summers på SvT1. Men klockan var bara strax efter 22 – vem vill gå och lägga sig då? Enligt TV-tidningen gick en thriller på TV3, Straw dogs (2011), med Alexander Skarsgård i en av rollerna.

Den här filmen handlar om författaren David och hans fru Amy, skådespelerska. De reser till Amys hemstad, en byhåla i amerikanska södern. Ganska snart uppstår det spänningar i förhållandet, inte minst därför att ett ex till Amy och hans kompisar arbetar med att laga ett tak på en lada som tillhör David och Amy. Spänningen trappas upp och stämningen blir allt mer hotfull. De grabbiga grabbarna får med klenisen David ut på jakt och under tiden… Tja, det hela kulminerar i en orgie i våld och blod.

Nä. Det här är så uselt och förutsägbart att det blir riktigt dåligt. En förstår ganska snart vartåt det barkar, så att säga.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är nu över tio år sen Jan Stenbeck dog i Paris. Ändå fascinerar hans liv och yrkesbana i alla fall mig. I kväll gick den tredje delen i dokumentären om honom, Stenbeck: Uppgång och fall.

Jan Stenbeck

Jan Stenbeck. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Tre avsnitt har nu visats.
Har jag lärt mig nåt nytt om Jan Stenbeck? Har jag förstått ett och annat?

På 1990-talet var Kinnevik belånat upp över öronen. Ändå körde Stenbeck på. Bland annat startade han tidskriften och TV-programmet Moderna tider med Göran Rosenberg vid rodret.

Som företagsledare kunde Jan Stenbeck vara omväxlande rasande, omväxlande omtänksam. Utåt sett tycktes företaget väldigt grabbigt.

Senare under 1990-talet började det gå bättre. Marknaden för mobiler växte och Jan Stenbeck startade tidningen Metro. Samtidigt började Stenbecks äktenskap knaka i fogarna. År 1999 begär Jan Stenbeck skilsmässa. Han får barn med en annan kvinna innan äktenskapet är upplöst, men erkänner inte faderskapet förrän 2002. Familjen fick inget veta förrän efter hans död.

Dottern Cristina tar över företagsledningen, endast 25 år gammal.

Det här är en fascinerande historia om en duktig affärsman som gick bort alltför tidigt. En bra dokumentär!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!


Värd att vänta på!


Bokens jag återvänder till Göteborg
och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!

Read Full Post »

Jag bänkade mig som tänkt framför TV3 i afton och andra delen av Svenskars hemliga liv. Tidigare idag skrev jag att jag tyckte titeln på programmet var rätt fläng och det står jag fast vid. Men programmet som visades i kväll var mycket bra!


Marcus föddes som flicka. (Bilden är lånad för TV3:s hemsida.)


Det är ganska mycket fokus på Marcus
i programmet. Marcus, som föddes som flicka, men som ville vara pojke och blev det. Han var grabbig som tjej, men såg ändå kvinnlig ut. År 2010 opererade han bort brösten och hormonbehandlingen har gett honom ett mer manligt utseende med skäggväxt, till exempel. I programmet ser vi honom på besök hos läkaren för att diskutera en eventuell operation av könsorganet. Marcus är ung och ser bra ut.

Hanna och Maria föddes båda som pojkar. Hanna växte upp i en kristen familj, men för fyra år sen började hennes förvandling till tjej. Hanna är också ung och ser bra ut precis som Marcus. Tittarna får följa med på en resa till Thailand där hon ska kolla upp hur en underlivsoperation går till.

Maria är 58 år och har först nu tagit steget att leva som kvinna. Ett steg som har  inneburit en tillfällig eller permanent förlust av de tre barnen, vilket Maria förstås sörjer. Men annars är hon ganska lycklig och just nu väntar hon på att få bröst.

Det jag gillar med det här programmet är att det är positivt! Även om man förstår att de tre personerna verkligen har haft det tufft och kämpat för att komma dit de är nu, känns det som om de är glada och nöjda med det val de har gjort. Det är jättebra!

Det jag inte gillar med programmet är den löjliga titeln och att två av tre är unga och vackra. Inte för att det är nåt fel på att vara ung och vacker, men jag hade gärna sett nån mer lite äldre för att få ytterligare perspektiv. Det blir annars lätt att tro att det här är en utseendegrej och det är mycket, mycket mer än så.

Trots det, högt betyg!

Read Full Post »

En hel dags mötande och konfererande är över. Om jag var trött i morse är det inget mot vad jag är just nu… Så jag ser fram emot höstens enda lediga halvdag – fredag. På min förra arbetsplats var det sagt att vi skulle jobba fem timmar dag före röd dag. Den som ville vara ledig fick ta en semesterdag (åtta timmar). Ha! Det flexades som bara den en sån dag – trots att man hade minus på flexen… Här är det tydligare. Det är fyra timmars arbete som gäller, annars får man ta ut tid från plussaldot på flexen eller semester en halv dag.

Hur som helst, det är kul att vara mitt i smeten igen! Idag har vi pratat om intranät, webb, Google analytics, personaltidning, pressmeddelanden, utbildningar, omvärldsbevakning… Det har varit givande diskussioner och alla har deltagit aktivt. Det är också en stor skillnad från min förra arbetsplats. Där var det några som kunde prata mycket och gärna gjorde det, men som inte alltid hade så mycket substans i det de sa… Och de som hade nåt vettigt att säga slutade.


Dags för smet igen!

                                                                                                                                                                Jag inser att jag har massor att lära! Kanske inte så mycket om yrket som sådant, mer om verksamheten. Jag är verkligen novisen vid spisen även här. (Ovan avbildade smet är ingen smet jag har rört till. Bara det, liksom…)

På tal om smet bestod dagens lunch av panerad fisk med kokt potatis och broccoli i ostsås. Jag fattar inte varför alla varma grönsaker ska serveras i ostsås. Enformigt…

Min jobbdator har blivit lite uppgraderad idag, men i morgon bitti måste den konfigureras. Känns lite jobbigt att det inte bara är klart att sparka igång den, samtidigt som mitt förtroende för IT-expertisen är något högre här. Åter en parallell till min förra arbetsplats: där funkade aldrig nånting efter uppgraderingar och man kunde få vänta flera dar; här brukar allt funka…

Fästmön har låtit bli att frysa mina kycklingchorizos så dessa blir det till middag med bröd och räksallad som tillbehör. Anna har varit så snäll och kört en maskin tvätt åt mig idag – tvättunnan var överfull… I morgon kväll ska jag köra nästa maskin. Sen väntar en härlig hög med strykning – jag har inte strukit den förra maskinen än… Men det får bli när det blir. Jag har lovat Anna att åka ut med matkassar till Himlen i morgon kväll, för annars blir det för mycket för henne att bära på fredag när hon också ska hämta hem barn, väskor, cyklar och jag vet inte allt vad de släpar mellan mamma och pappa.

I kväll jobbar Anna till klockan 21. Jag ska ta en surfrunda, den jag inte orkade med igår. Efter middagen blir det en titt på del tre av Mad dogs från i söndags – jag har inte sett den än. I kväll är det Bron klockan 21, men den spelar jag in eftersom jag är iväg och hämta Anna då. Det är ett sjå att hinna med att glo på alla serier man följer. Bäst är serier som inte är alltför långa, tycker jag. Mad dogs tycker jag fortfarande är en väldigt grabbig serie – även om polismästaren är kvinna – men den är mycket spännande och jag vill få mina frågetecken uträtade. Bron har växt rejält, även om jag har svårt att förstå att karaktären Saga har så många karaktärsdrag som är typiska för en neuropsykiatrisk diagnos att rollen inte känns riktigt trovärdig.


Saga har alla karaktärsdrag  som är typiska för en neuropsykiatrisk diagnos.

 

Read Full Post »

Fyra gamla kompisar strålar samman med en femte på Mallorca. Det verkar vara rena paradiset. Först. Brittiska thrillerserien Mad dogs hade premiär på SvT1 igår kväll. Fästmön och jag bänkade oss för trekvarts spänning.


Fyra gamla kompisar återträffar en femte i hans lyxvilla på Mallis.

                                                                                                                                                                                                        De fyra gamla kompisarna, som nu är fyra medelålders män som inte har lyckats så där särskilt bra i livet, blir inbjudna av Alvo. Alvo är stenrik, men vad han har tjänat pengar på är ytterst osäkert. Stämningen är på topp först, men så börjar man ana att allt inte är som det ska. En död get i poolen kan vara ett djur som förvirrat sig ner i vattnet och drunknat. Men Alvo själv är ytterst provocerande och tämligen oförskämd stundtals mot sina gäster. Och värre ska det bli. Den mysiga återträffen i en lyxvilla på Mallis har blivit en mardröm…

Det här är en mycket grabbig brittisk thriller. En enda gång skymtar en kvinna  – och då som sexpartner till en av männen. Det brukar inte bli så bra serier när de är så här grabbiga. Men den första delen av fyra slutade spännande och självklart kan jag inte låta bli att titta nästa söndag. Tills vidare får den medelbetyg.

Read Full Post »