Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘göra ont i hjärtat’

Ett redovisande inlägg.


 

Nu är den största av vinterns storhelger förbi. Den där helgen vi förväntas tillbringa med familj och tindrande barnaögon. Men för alla är det inte så. Därför undrade Tofflan under den gångna veckan med vem/vilka du firar jul-

Så här fördelade sig de 26 inkomna svaren:

50 procent (13 personer) svarade: Jag firar med delar av min familj. 

35 procent (nio personer) svarade: Jag firar med HELA min familj. 

Åtta procent (två personer) svarade: Jag firar ensam.

Fyra procent (en person) svarade: Jag firar med familj och vänner.

Fyra procent (en person) svarade: Other:
Sammen med forloveden,ikke resten av familien 🙂

Ingen svarade: Jag firar med vänner. eller Jag firar inte jul.

Stort TACK till dig som klickade ett svar. Jag hoppas att du har haft en god jul även om det gjorde ont i hjärtat att läsa att två personer har firat jul ensam.

I högerspalten här intill hittar du årets sista fråga under rubriken Tofflan undrar… Kolla gärna in den och klicka i ett svar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frånvarande inlägg.


 

Spöklika trädNejrå! Jag är på jobbet. Jag har lärt mig att stå ut med det mesta, även plågsamma saker. Nu är inte jobbet i sig plågsamt utan omständigheterna. Det finns så mycket jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade blivit så systematiskt nertryckt. Det är skönt att se att andra inte drabbas. Kanske har man lärt sig nåt på vägen – eller så var jag ett tacksamt föremål för frustrationer och kriser.

Idag ska jag ha mitt andra avslutningssamtal. Fast så mycket samtal blir det väl inte. Det som ska ske är att jag ska överlämna mina arbetsuppgifter till den gästspelande tillförordnade chefen. Och berätta var jag ska lämna nycklar och utrustning – för det vet nog inte gästen. Sen händer nog inte så mycket mer. Det som hände efter det första avslutningssamtalet var några ord från högsta chefen. Det visade i alla fall att mina ord, tankar och känslor hade förmedlats vidare. Sen om det förändrar nånting vet inte jag,  jag slutar ju. Trodde faktiskt att mina ord skulle stanna i rummet där samtalet fördes – förutom ett par konkreta förslag som jag fick direkt återkoppling och uppskattning för. Men orden gick vidare. Det gör gott inuti mig. Då blev jag inte bedömd som mindre värd eller vetande, inte där, i alla fall.

På eftermiddagen igår blev jag så glad, för en av mina favoriter, h*n som talar som min farmor, undrade vilken dag som är min sista. Jag berättade att det är måndag – och genast blev det bokat och bestämt en lunch den dagen! (Ingen annan har tänkt i dessa banor och jag tänker baske mig inte köpa tårtor för att fira. Vad är det som ska firas? Att pesten ersätts med kolera?) Jag blev så oerhört glad över detta – och det tänker jag låta personen få veta! Hur mycket det betyder, nu när jag är på väg bort.

Stämningen i rummet blir alltmer mystisk. Vi talar knappt med varandra. Jag tystnar mer och mer, snart säger jag bara

Hej!

när jag kommer och

Hej då!

när jag går. Jag måste avskärma mig för att klara det här. Igår satt jag till och med och lyssnade på Sommar i P1 med biskop Antje i lurarna. Jag orkade inte med världen utanför.

Via jobbets Twitterkonto läste jag några rader, enligt Twittrarens utsago ord uttalade av en åttaåring. Det gör ont i hjärtat att läsa följande:

Jag vill dö, för då försvinner allt det jobbiga för er.

Ljusträdet i DomkyrkanMen samtidigt känner jag igen orden som tankar jag har tänkt ett antal gånger. Till skillnad från den som sa orden är jag emellertid vuxen, med en vuxens ansvar för mitt så kallade liv.

Igår kväll gjorde jag en liten planering/dagordning för nästa vecka. Jag försöker hitta strån att hänga fast vid för att inte ge upp. Fast ärligt talat vet jag inte om jag orkar en tredje vända. Snart finns det ingen självkänsla kvar. Jag utgår från att alla vill mig illa. Det blir en extra tuff tid, den närmaste som kommer, eftersom Fästmön åker hem till sitt efter jobbet i kväll. Det innebär att jag blir ensam om såväl dagar som kvällar som nätter framöver. Men på lördag åker jag ut till Himlen och låtsas att allt är som vanligt en stund igen. Innan jag är på väg bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om den fruktansvärda ensamheten.


Jag har skrivit om det förut på den här bloggen.
Jag skriver om det igen och igen och igen. Jag slutar inte. Därför att det handlar om situationer som inte förändrar sig. Det handlar om ensamhet.

ros på bänk
Ensamhet.


För ett tag sen
läste jag om mannen som la sig en låda och frös ihjäl. Ensam. På påskdagens morgon hittades Egon, bara åtta år äldre än jag själv, död i en av Trafikverkets sandlådor, på en station någonstans i Sverige. I sin plånbok hade han två kronor. Vid flera tillfällen innan hade människor sett honom och larmat polisen. Ingenting hände – mannen hade ju inte begått nåt brott. Alltså struntade man i att ens notera att människor ringt om en man som sov i sandlåda.

Påsken var tidig i år. Det var fortfarande vinter, snö och kallt. Därför frös Egon ihjäl. Aftonbladet berättar om honom via en före detta chef. Nu ska man ta all kvällspress, även Pravda, med en nypa salt, men bilden som målas upp gör ont i hjärtat. En plikttrogen man som jobbade i en livsmedelsaffär med att texta skyltar och ha ansvar för mjölkdisken. Utanför jobbet var fritidsintressena film och dansbandsmusik. Ensamvarg. Inte en enda kompis. Hemmason, bodde kvar hos mamma och pappa tills de gick bort – 2009 respektive 2012.

Några hundra meter från där Egon dog finns ett hotell. Men Egon hade ju bara två kronor och pappans körkort i sin plånbok. På banken, däremot, fanns tre miljoner kronor.

Det här är så sorgligt, så sorgligt. Hur många fler människor utan sociala kontaktnät finns det? Hur många ska dö ensamma? Stanna till en sekund mitt i ditt ältande om hur jävligt du har det och tänk. Ägna dessa ensamma en eller två tankar och fundera om just du kan göra nåt.


Livet är kort.

Read Full Post »

När det är lite synd om en själv bör man försöka muntra upp sig. Och det gjorde jag igår kväll. Hela eftermiddagen och kvällen vilade jag, antingen på gästsängen eller i fåtöljen med röda pläden svept om mig som värsta hundraåringen. Trots att jag känner att så många bryr sig kände jag mig lite ensam. Gissar att jag var übertrött och lite allmänt klen, men också ledsen. Hade ju tänkt fråga K om ett par saker. Nu går ju inte det. Men jag gjorde nåt som jag tror att K och flera andra kanske skulle göra – eller i alla fall skratta åt: Jag öppnade en chokladask!

En bok och en ask Paradis, nåt mer behövs inte egentligen när man tycker lite synd om sig själv.


Det var nog,
för övrigt, tur att jag öppnade asken. Den hade ett bäst före-datum i augusti och vissa av bitarna såg lite… gråa ut. Jag tog några stycken, sen mådde jag illa. Men jag kräktes inte!

Tisdag innebär jobb som vanligt. Men jag var lite snurrig och skrev onsdag på min lilla skylt utanför kontoret… Tanken är att jag ska dedicera mina tisdagar till institution 1. Idag ska jag dit på informationsmöte. Eftersom jag inte mår jättebra idag efter gårdagens övning tänkte jag nog inte byta kontor idag utan sitta här och jobba före och efter mötet. Och som lite grädde på moset tänkte jag åka tidigare härifrån och få håret fixat klockan 15. Jag tycker att jag kan göra det med tanke på alla inställda luncher i förra veckan.

I natt sov jag hyfsat. Jag känner mig allmänt trött och medtagen och mår lite illa. Men tro inte att jag ger upp för den skull! Jag kämpar på och jag har massor av roliga saker att ta tag i här på jobbet! Att ha mycket att göra är BRA för mig, då tänker jag inte så mycket!

Slutligen, jag fick ett sånt fint mejl igår från ett av K:s barn! Det gör ont i mitt hjärta om dem, verkligen. Finns det något vi bloggvänner kan göra för att hjälpa??? Mejla gärna tankar och idéer – e-postadressen hittar du överst i högerspalten.


Livet är kort.

Read Full Post »