Vänligen Lars Lerin: Leif GW Persson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll skulle de mötas, två av mina mansfavoriter, framför TV-kameror. Lars Lerin tyckte att Leif GW Persson verkade vara så härligt butter och mysig att han skrev till honom. En sommardag träffades de hos Leffe och ett sammandrag av det mötet visades i kvällens Vänligen Lars Lerin.

Lars Lerin träffade Leffe i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Kvällens träff blev en väldigt innerlig och varm sådan. Jag slogs av att Leffe inte hela tiden pratade om sig själv och sitt utan minst lika mycket om Lars. Märkligt nog lockar Lars fram nån sorts beskyddarinstinkt hos Leffe, en instinkt som i vanliga fall vad gäller Leffe är förbehållen kvinnor och barn. Vidare blev jag skönt impad av att Leffe uttryckte hur positivt hans intryck av Lars var – att han utstrålar sån godhet – och att han skulle vilja se honom måla eftersom han älskar hans tavlor.

Samtalsämnena under det halvtimmeslånga programmet kretsade kring missbruk, men också om självmordstankar och mödrarelationer. Jag hade gärna velat höra mer, samtidigt som jag tyckte att kvällens program var mer öppet än de två tidigare. Det är inte lätt att sitta och prata om självmord, allra minst i TV… Men det är bra. Det är viktigt. Att självmord kan handla om en sekunds verk…

Kvällens program får högsta Toffelomdöme. Nästa gång möter Lars Lerin Nino Ramsby.

Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus i mörkret

Ett inlägg om en bok.

---

 

Andlighet har alltid intresserat mig. I somras, när jag hälsade på min äldste bonusson på jobbet, kom jag därifrån med ett par böcker. Agneta Sjödins bok Ett ljus i mörkret fyndade jag inbunden med skyddsomslag för endast 20 kronor. Nu har jag just slagit ihop pärmarna om Lucia.

Lucia föds år 286 i Syracusa på Sicilien. Det är nåt speciellt med henne, det märker omgivningen tidigt. Inuti sig har hon en godhet som drabbar andra människor. Men godheten stannar inte bara på insidan. Lucia ger sig ut i stan för att hjälpa dem som har det svårt. Hon sätter sin tro till Gud. Dessvärre ses de kristna inte med blida ögon i romarriket. När fadern dör tar Lucias farmor makten i familjen. Lucia ska giftas bort med en grym man. Då lovar hon att leva ett liv i kyskhet. Straffet låter inte vänta på sig – hennes tro avslöjas för maktens herre på jorden. Lucia är dödsdömd.

Det här hade kunnat vara en riktigt bra bok. Berättelsen är fängslande, Lucias öde är grymt och fascinerande. Vi här i Sverige firar hennes minne med en egen dag, den 13 december. Tyvärr lyfter Agneta Sjödin ner historien till nån sorts barnboksnivå. Språket är alltför enkelt på sina ställen, för att inte säga torftigt. Och jag tror inte att soldaterna på 300-talet sa till sina fångar:

Seså, rör på påkarna!

Nej, här blir inte bra. Det blir inte alls bra. Och det är synd om den goda historien som faller platt och blir snudd på en Allersroman.

Toffelomdömet blir lågt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att vara snäll stavas Anders

Ett tackande inlägg.

---

 

Office Home & Student 2013 är nu beställt och på väg till mig tack vare Anders.

Igår kväll fick jag ett något förbryllande samtal på mobilen från Jerry. Det var så förbryllande det han sa att jag hade svårt att förstå vad som menades. I stora drag var det emellertid så här:

Anders hade läst på min blogg om mina pengabekymmer och gamla programvaror. Han kontaktade då vår gemensamme bekant/vän Jerry via Facebook för att säga att han vill betala ett Office 2013-paket åt mig.

Jag känner inte Anders, men jag har förstått att han tillhör the Good Guys. Det är svårt att fatta att det finns snälla människor idag. Människor, som inte nödvändigtvis har läst Stefan Einhorns bok och påverkats. De är bara snälla och goda av naturen. En sån är denne Anders. Snäll och god. Inga krav på nån mot-prestation. En person som är snäll mot andra, kort och gott.

Eftersom jag sitter i den sits jag gör tackade jag förstås väldigt mycket ja. Igår kväll förde Anders över 1 500 kronor till mig. De fanns på mitt konto kring lunchtid idag. Det kändes som en finfin belöning att få nätshoppa Officepaketet efter att jag hade suttit och harvat på min bok i tre timmar!

Ett tag hade jag helt tappat tron på människor – även mig själv. När man upprepade gånger får höra att man är elak och bara tänker på sig själv tror man på det. Dessutom tycker man att andra är det också. Man ser ingen godhet nånstans.

Nu har jag sett godhet och snällhet i cyberspace. Jag känner som sagt inte Anders, jag har aldrig ens träffat honom. Det enda jag vet är hans för- och efternamn samt hans e-post-adress. Naturligtvis har jag mejlat honom och tackat för pengen och berättat att jag har nätshoppat Office-paketet idag.

Men jag vill ändå lyfta fram Anders här på bloggen, så att den som läser här också får veta att det finns goda och snälla människor där ute. Typ Anders.

TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla är inte elakingar…

Idag kan jag bara konstatera att alla människor inte är elakingar. Jag har träffat på ren snällhet och godhet och omtanke och det värmer ett hjärta som känner sig rätt torftigt just nu. Vi är många som bär på kors och undertecknad har det verkligen inte värst. Men när man känner sig låg och under isen och att man inte räcker till för dem man älskar blir korset än tyngre. Då är det gott att veta och känna och uppleva att det finns andra som träder fram och visar kraft och styrka.

En ros till de snälla!

                                                                                                                                                       Den godhet vi fick se idag gjorde att vi kunde handla ordentligt med mat till helgen. Fem kassar blev det och det räcker i alla fall ett par dar till oss sex personer. Nu är jag alltså i Himlen hos Fästmön och barnen. Vi har ätit god fredagsmiddag och nu prasslar Anna med en chipspåse – till barnen. Linn och jag har varit en tur och skickat ett paket – tyvärr fick vi gå från Goa Gubben på Palmen till Otrevliga ligan på Coop. Coop har alltså tagit över post- och pakethanteringen från Palmen.

I morgon är det lördag och vi har inga planer. Jag måste hemåt en vända och så ska jag ringa lilla mamma som jag ju inte pratat med sen onsdag kväll. Tänker att hon känner sig lite ensam, det blir alltid värre på helgerna.

Read Full Post »

Snällhet – är det värt nåt eller bara dumt?

Läser i dagens lokalblaska en större artikel om snällhet. Enligt artikelrubriken är det en egenskap som lönar sig i längden. Men varför har snällhet numera så ofta blivit lika med mesighet, dumhet eller naivitet?

Idag är snällhet inte nån högt värderad egenskap. Fast vi vill ju att folk ska vara snälla mot oss. Eller är det empati vi vill ha? Eller godhet?

För fem år sen kom Stefan Einhorns bok Konsten att var snäll ut. I ett ögonblick av total förvirring tänkte jag köpa den till DLF*, men jag tog mitt förnuft till fånga. (Hur makabert hade det inte blivit om jag gett DLF den boken innan DLF kränkte mig så djupt och till sist oförlåtligt?..) Stefan Einhorn menar att det är en konst att vara snäll, men att det krävs väldigt lite. Det kan handla om att hälsa och le mot folk man möter. Han tror att det finns en längtan i oss alla att lära oss mer om godhet och han anser att det är få som är riktigt onda – även om vi alla har ondska i oss också!

Många av de snälla handlingar vi utför är rent egoistiska. Vi vill helt enkelt känna oss nöjda med oss själva. Att skicka pengar till fattiga kan vara ett sätt att känna oss goda. Eller om jag ställer upp för nån kanske jag själv får hjälp nästa gång jag behöver. Naturligtvis är det viktigt att inte göra snälla saker och samtidigt sätta folk i vår omgivning i tacksamhetsskuld till oss. Men nog är det lite så att man ändå hoppas att gott ska göra gott och att man ska få igen på samma sätt?

Stefan Einhorns definition av snällhet är att det är en vilja att göra gott som omsätts i handling som kräver omdöme, mod och integritet. Man ska till exempel inte göra snälla saker om man sen mår dåligt av sina handlingar.

Artikeln rundas av med att Einhorn får frågan om han själv är snäll. Han svarar bland annat:

Svaret är att jag är ganska snäll. Men jag kan ha kort stubin och jag jobbar på att bli snällare[…]

Att gå till sig själv att ställa samma fråga är intressant. För även jag känner att jag vill vara snäll och att jag är snäll. Däremot är jag nog mest snäll mot dem som är snälla mot mig och mot dem som är svaga eller utsatta på nåt sätt. Och den som nån gång har varit dum mot mig vet att jag kan vara väldigt dum tillbaka och förbaskades långsint. DET är nåt jag måste jobba med. Men jag vägrar att bli mesig. Jag vägrar att bli tilltofflad nånsin igen. Det räcker med det jag har fått nu.

                                                                                                                                                    Hur är du? Är du snäll?

                                                                                                                                                    *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »