Mitt kvällsfika

Ett inlägg som lämnar lite fritt till fantasin.

Mitt kvällsfika i afton har jag inhandlat själv. Jag visste att de skulle vara söta, mjuka och goa, dessutom glutenfria.

Bollar till kvällskaffet.

Vad har du till ditt kvällskaffe???

Livet är kort. Och gott ibland.

Read Full Post »

Den som väntar på nåt gott…

Ett inlägg i vilket Tofflan framför ett tack till en vän.

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge!

sägs det ju. Och idag när jag kom hem från jobbet hittade jag ett kort från Goa vännen i min postbox. Tack för att du uppfyllde min önskan! Det såg ju riktigt KOseligt ut! (Du skrev mycket om kor…)

Ett kort ända från Goa landade idag i min postbox.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 1: Sova och Söva

Jo jag vet. Det var torsdag igår. Men jag är faktiskt konvalescent och sjukskriven och då kommer saker och ting när jag orkar. Nu kommer veckans höjdpunkter (Sova) respektive lågvattenmärken (Söva). Det är inte svårare än så här:

Sova

• Så skönt att ha Fästmön här! (Jag får hjälp, pepp, stöd och sällskap – och bättre aptit!)
• Alla goa vänner och släktingar som har brytt sig under hela den här sjukdomsresans gång med blommor, böcker, nyponsoppa och på andra sätt – ingen nämnd, ingen glömd! (Jag kan inte nog tacka er för er omtanke!)
• Annas snälla mamma (som har brytt sig och bryr sig – och bjuder på underbar lunch, bara så där!)
• Wordfeudkamperna med Anna (jag får så fina tillmälen när det går bra för mig!)
• Statistiken från WordPress liksom årsstatistiken (som ger mina uppdragsgivare bättre hum om hur många som besöker den här bloggen)
• Stjärnorna på Slottet (en jättebra serie, SvT!)
• American History X (Otroligt stark film bland allt det lätta under helger och mellandagar…)

Söva

• Alla som började bry sig efter flera veckor (Nej, ni behöver inte överanstränga er. Jag mådde riktigt jävla dåligt, men nu tänker jag inte bara överleva utan bli frisk! Och det går alldeles utmärkt utan er.)
• Ett elakt ex, en av Uppsalas största skvallerkärringar (åsikt!), som jag tyvärr påminns om då och då.
• Högljudda grannar/lyhört hus (Nej, jag vill inte höra när ni kissar, grälar, pratar om infertilitet, leker etc. Men för den skull knackar jag inte i nån jävla vägg!)
• Karlidioten på Stormarknaden (som verkade ha som sport att få mig att ramla)

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt liv som homo är slut – i alla fall på TV…

Kvällen har sniglat sig fram. Fästmön och jag kunde sitta nån timma på balleb* i kvällssolen. Det var intressant att diskutera det en kär vän kallar för WT**. Man slås onekligen av gräsliga stilar, smaklös klädsel och dessa eviga foppatofflor. I ett visst område tycks den rosa varianten på de senare vara högsta mode. Tur att jag är så piffig själv när jag hasar omkring här i Himlen i mina bajsbruna sandaler som jag en gång i tiden svischade fram genom stadens Sandlådas korridor. Snorhalt var det, för lokalvårdarnas scheman var så pressade att golven ibland bara fick en mugg rengöringsmedel och ett par muggar vatten på sig. Sen ansågs de skurade. Och snorhala, dårå. Vansinne! Men billigt för Sandlådan – som naturligtvis på samma gång fick kunder till Sjuktugan i Backen. Säga vad man vill om min förra arbetsgivare, men innovativ var man, på gränsen till det vi vanliga döda skulle kalla dumsnål. Men i alla fall…

Nu pratade vi om kläder och stilar och jag måste ju säga att jag estimerar Annas nya klädmärke. Det gav mig också en påminnelse om vad jag ska sätta upp på fredagens handlingslappp…

Starkt varumärke!

                                                                                                                                                                       Kaffe och kanelbulle intogs i köket innan vi bänkade oss i TV-soffan. I kväll gick den fjärde och sista delen av den norska dokumentären Mitt liv som homo på SvT2. En halvtimma långt när jag önskade lite tystnad och lugn och ro. Men det är svårt att få till i Himlen eftersom de två yngsta älskar att reta varandra. Till slut blev jag skitirriterad och röt till var på den allra yngsta rusar ut ur rummet och klipper till mig på fötterna på vägen ut. Sånt beteende är inte OK. Man slåss aldrig. Men det här med kommunikation är svårt… Och ibland är jag glad att jag inte är förälder. Fast bara ibland. När ungarna retas och slåss. När de är goa och snälla och mysiga är det OK att vara bonus. Ja, ja, det är väl tur att jag inte har egna barn, för de skulle väl vara helt kuvade…

I morgon bitti ska jag in till stan och träffa min coach. Efter det blir det en tidig lunch med en god vän som jag tyvärr träffar alltför sällan. Så sorgligt eftersom vi aldrig i vår vildaste fantasti kunde tro det… Men DET är en helt annan historia och den har jag försökt lägga bakom mig. Så gott det nu går. Jag är fortfarande mitt uppe i dess konsekvenser.

                                                                                                                                                            *ballen = balkongen
**WT = White Trash

Read Full Post »