Påskaftonsglatt

Ett glättigt inlägg.

---

 

Glad Påsk önskar jag alla som läser här via det enda påskkortet jag fick i år – från vännen I. TACK!

Vilken underbar dag jag vaknade till! Jag lät mig få sovmorgon ända till klockan åtta. Då vaknade jag av att solen lyste underbart utanför – och grannarna kissade så jag trodde att jag befann mig i närheten av Niagara. Ja, mammas hus är ännu mer lyhört än mitt. Vem vill höra vad grannarna gör på toa? DET är jag glad att jag slipper hemma. Men förutom det ser dagen ut att bli fin. Dessutom var det skönt att få sova lite längre. Piskan jag håller i är tung att använda.

Idag ska jag snabbt upp en tur till stan för att köpa mig en födelsedagspresent från mamma. Jag har sagt att det inte är nödvändigt, men… Därefter ska det kokas ägg till ägghalvor med räkor och rom på. Sen blir det en mammapromenad om solen fortsätter att hålla sig framme.

Matpratet påminner mig om att jag inte rapporterade vad vi åt igår. Här kommer det: jag for till Rimini (det är extra roligt att säga på östgötska: Owimini!) och hämtade två Milanopizzor med räkor och gorgonzola. Det har vi ätit förut och vi hade sån tur att stämpelkortet blev fullt och vi fick en pizza gratis! Vi åt och vräkte i oss – och sen törstade vi hela kvällen. Fästmön har berättat att om det är nåt som höjer blodsockret (och i sin tur bland annat ger törst) så är det pizza. Tur att Vättervatten är så gott att dricka.

Bara kanterna blev kvar efter att jag hade gnagt på min pizza.

Bestick ska man använda när man äter mat, men jag äter pizza mycket med händerna. Läste nyss om en kvinna hemmavid som misshandlade en man med en gaffel. Men hallå! Sluta vara dumma mot varandra! Sen kunde jag förstås inte låta bli att vara lite dum själv, för jag undrar vid vilken högskola/vilket universitet journalisten på Radio Uppland har gått sin utbildning. Läs texten i skärmdumpen nedan högt så fattar du vad jag menar.

Ska ha och ska ha och ska ha…

 

Nä, det är dags att sätta lite fart nu, så att det händer nåt den här påskafton 2015. Jag önskar dig en fortsatt skön och vilsam – eller hur du nu vill ha den – påskhelg och hoppas att du inte är ensam denna lååånga helg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjusovande i stormens ögonvrå

Ett inlägg fram på lördagsförmiddagen.

---

 

Jamen jisses så skönt det var att sova i morse! Jag var uppe och skuttade en stund runt halv sju. Öppnade därefter sovrumsfönstret och kröp ner i sängen. Först tre timmar senare vaknade jag… Det är nog så att jag sover som bäst när det regnar och stormar där ute.

Min fredagsmiddag bestod av urgammal tonfisksås och pasta. Jag kompletterade med små plommontomater och svarta oliver, ett glas vin och några halvdöa bitar goda ostar. Och tänk, jag lever fortfarande – till somligas förtret. Mitt sällskap var Den hemliga historien (nu har jag knappt 100 sidor kvar) och tända ljus. Det var enbart för att förhöja stämningen, det där med ljusen, till skillnad från Fästmön och barnen, där allting plötsligt svartnade och stearinljus blev ett måste…

Fredagsmiddag med förhöjd stämning.

 

Skumkrokodilerna tog slut igår kväll.

Jag satt i bästefåtöljen en stund senare och läste och spelade Wordfeud med Anna. Vi spelar ibland när vi inte har nåt bättre för oss, men det kan gå långt mellan dragen, så jag tänkte väl inte så mycket på det. I stället undrade jag vad det var för en tok som var ute och fotade med blixt i regnet… Det var naturligtvis ingen galning utan åskan, så jag gick och stängde av datorn, drog ur alla nätverkskablar etc och fortsatte läsa och gnaga på mitt fredagsgodis, Sally Gators (skumkrokodiler).

Sen kom det ett sms från Morgonen som upplyste mig där jag satt i stormens ögonvrå, ovetandes, läsandes och knaprandes på nåt gott (jag hade då gått vidare från krokodiler till popcorn och öl) om saker och ting: hela Himlen och lite därtill var strömlös! Det handlade om cirka 1 300 hushåll där i Förorten som hade blivit utan ström. Annas var ett av dem. Enligt lokalblaskan, som utan att läsa igenom TT:s illa skrivna texter* bara publicerar dem rakt av, berodde strömavbrottet på vinbyar. Nu tänker jag att alkohol är nog skulden till mycket, men troligen inte till detta strömavbrott. (Texten är fortfarande inte korrigerad. Men de läser väl inte tweets från sina följare, kanske… Eller så skiter de i dem.)

Eftersom åskan hade slutat startade jag datorn igen för att kolla strömläget hos Vattenfall. Där stod vilken tid man hade påbörjat arbetet med strömavbrottet och hur många hushåll som var drabbade. Det var oklart när strömmen skulle komma tillbaka. Anna lyckades ringa mig på sin mobil – mina sms till henne gick däremot inte fram – så jag fick en direktrapport från mitten av stormens öga. Hon satt med tända ljus i hela lägenheten och oroade för maten i kyl och frys. Nu är det tack och lov så att mat i frysen kan klara sig flera dygn om man inte gläpper i dörren. Men ändå. Tänk om det börjar rinna vatten från frysen…

Så småningom kom strömmen tillbaka, efter cirka en och en halv timme, tror jag. Det är ganska lång tid. Förra helgen var det vattenläckor och dåligt med vatten här hos mig i New Village, den här helgen strömavbrott. Vårt moderna samhälle är onekligen sårbart…

Idag är det strålande sol – i alla fall i New Village. Det blåser fortfarande väldigt mycket. Jag klev inte upp förrän halv tio idag, för på helgerna ger jag mig ledigt från att söka jobb. Jag har ju fått en del att fundera på över helgen dessutom och jag tänker så det knakar. Att sova på saker och ting är inte helt fel ibland. Men nu ska jag sätta fart med frukost och dusch och därefter åker jag till Himlen.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Då blir jag glad nästa gång jag startar datorn! 

* Många TT-skribenter har även särskilt svårt med skillnaden mellan ”innan” och ”före”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljus början, mörk fortsättning och så ljust igen

Ett inlägg om den här dan hittills.

---

 

Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:

Nu dundrar det nog till snart!

Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.

När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:

Stresshantering jag gillar: choklad!

 

Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!

N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!

Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.

Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör man inte för att få upp värmen..?

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Särskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

När jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Och eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

Efter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

1. Gynekolog
2. Barnmorska
3. Tandläkare
4. Syfröken

Livet är kort.

Read Full Post »

”Ja det sa blom, blom, blom…”

Ett inlägg om en blombukett och en snäll Inger.

Uppdaterat inlägg: Blomsterflickan Inger gav sig tillkänna per sms igår kväll. Mysteriet är löst!

————————————————————

Idag mitt på dan ringde en blomsteraffär ganska nära Slottsträdgården. En tjej berättade att jag skulle få blommor och undrade om jag skulle hålla mig hemma under dagtid. Det skulle jag, sa jag, förutom en tur ut i verkligheten runt halv tre, tre. Då lovade hon att blommorna skulle hängas på min dörr om jag inte var hemma.

Fästmön började jobba klockan 15 idag. Därför blev det tidig middag, nånstans mellan halv två och två. Vi sörplade sparrissoppa och gnagde på brödbitar till. När man sitter i köket – som man brukar göra när man äter middag – hör man väldigt väl om det försiggår saker och ting i portuppgången. Jag hörde konstiga ljud och tittade ut genom fönstret. Efter en stund fick jag se ryggtavlan på en mansperson, tror jag, iklädd orange jacka och pratandes i mobiltelefon. Trodde det var vaktis som äntligen kom för att fixa lampan i trapphuset, den som lyser i evigheters evigheter alltid, trots att den är försedd med en sensor och borde slå av då och då.

Hur det nu var blev jag nyfiken och klev upp för att titta ut glo genom tittögat i dörren. Närå, ingen fara. Lampan lyste fortfarande och det har den gjort LÄNGE, onödigt nog (ja, jag har förstås felanmält detta, alltså, för det är ju nåt fel med sensorn). Öppnar (notera tempusbytet för spänningens skull!) då dörren – och ser att nån har TRYCKT ner en, vad jag tror är, blombukett – i tidningshållaren utanför min ytterdörr. Jag rafsade förstås in den. (Ja, blombuketten, naturligtvis inte tidningshållaren eller ytterdörren, dummer!) Och jag hade rätt – det var en bukett blommor! Vilken tur att jag räddade den, för den var ganska illa klämd. Dessutom kunde blommorna ha gått av.

Men alla blommor överlevde och se så vackra blommor jag fick:

En bukett med bland annat rosa gerbera.

Buketten innehöll bland annat gerbera i två nyanser rosa. Gerbera är en favoritblomma, för det är en blomma som man jag alltid blir glad av!

Nu återstår bara ett problem och det är att klura ut vem givaren är. Visserligen medföljde ett kort med en jättefin hälsning på.

Blommor från Inger… Frågan är vilken Inger…

Fast… nu råkar jag känna en tre, fyra personer med just det förnamnet… Ett par av dem läser min blogg – kanske är givaren en av dem???

Ge dig gärna tillkänna, Inger, så att jag kan tacka dig ordentligt!! Men TUSEN TACK för de vänliga orden, kramarna och blommorna. Jag blev verkligen, verkligen GLAD!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen

… satt Tofflan i skrivbordsstolen vid datorn hemma.

Kunde ha varit början på en roman, en pastisch på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. För jorå, jag kallades Gösta en gång i första min ungdom. Fråga FEM! (Jag tror nämligen att det var FEM som låg bakom det hela.)

Men nu är det inte det. Jag är inte alls i nån början, jag är i ett slut. JAG är slut. Som människa, känns det som.

Lägenheten var ju tom när jag kom hem. Den bara stod här och behövde städas. Tvättkorgen jagade mig runt rummen, ungefär. Så jag har skurat badrummet, jag har skurat dusch- och toarummet, jag har kört en maskin tvätt. På köpet fick jag leka rörmokare igen, denna gång i handfatet inne på toa. Jag rensade med en bit ståltråd, men det hela slutade ändå med kaustiksoda. Sen har jag dammat och jag har packat min rygga, för jag hoppas att min älskling vill få besök av mig i morgon. Som kronan på verket har jag… ätit middag! Se själv!

Den ensammes middag med UppsalaTidningen, i skenet från min nya kökslampa, julklappen från mamma. 

UppsalaTidningen brukar komma på torsdagar, men den här veckan kom den alltså på en fredag som förr i tiden. Och vad gäller leveransdag tycker jag att det var bättre förr. Fredagar vill jag gärna läsa den! Så fortsätt med det – om Tofflan får önska!

Mamma ringde i kväll och resan hem hade gått ganska fort, typ tre timmar. Hon var jätteirriterad på chauffören som var ryckig och rivig och dessutom satt och snorade typ hela tiden – när han inte pratade i sin mobil eller spelade musik. Högt. Jag sa åt henne att hon ju fick ringa till färdtjänsten och KLAGA, men det tror jag inte att hon gör. Nåja, huvudsaken var att hon kom hem och att resan gick bra. Hon lät förvånansvärt pigg när hon ringde, så jag tror att den här lilla turen piggade upp frun. För övrigt hade hon lämnat en peng på köksbänken och ett kuvert till födelsedagen. (Jag har ju redan fått min present – våffeljärnet!)

Nä vet du, nu är jag så slut i rutan att jag inte orkar ta dagens surfrunda bland mina kickor och pluttar (jag tvivlar på att de tittar in hos mig varje dag, förresten, så det spelar nog inte dem så stor roll om jag inte besöker dem minst en gång om dan). Jag ska slänga i mig i bäste fåtöljen för mamma har lämnat ett gott äpple som jag ska gnaga på till dessert.

Ett gott äpple.

Äh, nu lurade jag dig allt! Mamma har lämnat kvar några kolor och dessutom åt vi inte upp prästostbågarna och jag kanske, kanske är sugen på en öl till. Läsa Fjällgraven ska jag nog i vart fall göra, för dammsugningen sparar jag definitivt till i morgon förmiddag. Jag orkar inte mera nu.

Ha en go fredag, du som trots allt orkar titta in här och som har läst ända hit!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag ORKAR inte…”

Om du visste hur less jag är på att höra orden i rubriken?!

Jag ORKAR inte!

Nej, men alla andra ska orka ÅT dig, eller? Det är dags att ta sig själv i kragen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. OK, två nätter i rad när jag har somnat har jag blivit väckt av sms och nu överväger jag att slänga mobilen åt h-e och inte vara så himla tillgänglig för alla som behöver mig. Men det kan jag inte. Jag är bara trött och har ont och är grinig och fortfarande ledsen från igår. Men se stänga dörren för en eller två eller tre som messar just de ord jag tänker,

Jag ORKAR inte!..

det kan jag inte! Nu går jag här hemma i mina tomma, själlösa rum. En väntande. På vad? Bättre tider? Det är bara att inse att såna tider inte kommer om man inte själv gör nånting åt läget. Varför var jag så klok när jag var ung och inte idag, när jag är gammal? Varifrån fann jag min styrka och min kraft som räckte till såväl mig själv som andra? Kan jag hitta den igen?

Magen sa ifrån igår och det blev inget mer ätet efter lunchen klockan elva. Jag får liksom en låsning och hela jag är som en stormarknad med jätteplakatet

STÄNGT!

på. Ja alltså jag är stor och tjock som en stormarknad och har lika många ingångar som en, ungefär.

På tal om stormarknad ska jag dit idag på förmiddagen och storhandla, min favoritsysselsättning NOT! Det finns inte ett smack, nästan, i kylen. Och så har vi – eller i alla fall jag – bespetsat mig på kräftor i morgon kväll. Med Västerbottenpaj. Bara det att Fästmön pratade om att det ska vara crème fraiche i pajen* och vi skulle ha tagit med en stor sån burk från kylskåpet i Himlen. Nu låg inte burken i matkassen och jag går omkring här och kliar mig i håret, slår i gamla kokböcker och hittar inga svar. Anna jobbar och det kan ta evigheter tills hon får rast och kan kolla sms och svara på dem. Min storasyster är i Västerbottenshelvetet (!) på familjeangelägenhet, så jag kan inte störa henne heller med denna enkla fråga.

Minst en sån här blir det idag.

                                                                                                                                                              Förutom magen har jag fått ont i en lillfingerled. Ja, det är bara så himla dumt och litet och futtigt, men det gör ont som 17. Och jag försöker fundera vad jag har gjort, om jag har slagit i eller nåt. Äh, antagligen har jag legat och gnagt på leden på nätterna, när jag i ilska och frustration försökt somna om igen.

I kväll ska jag försöka laga till köckling**, som min storasyster brukar säga. Det låter så rejält, på nåt sätt att jag naturligtvis måste apa efter – som den lillasyster jag är. Alltså, för att klargöra ett och annat, jag har ingen biologisk storasyster, men jag har en bloggologisk. Och det är f*n så mycket bättre, för jag har valt hennI*** själv! Så det, så! Vare sig hon vill det eller inte.

Det var ingen bra dag igår. Det var det inte. Min utgångspunkt för den här dagen är därför att den torde bli bättre – logiskt sett. Jag har hela dan för mig själv, att reparera min ledsenhet på. Det enda är jag ska ut och armbågstacklas på Stormarknaden, men om jag åker skapligt tidigt behöver jag nog inte tacklas med så många. Nästa torsdag ska visst den allra senaste tillbyggnaden av Stormarknaden invigas. Herreminje, det blir 20 ny butiker, kaféer och annat!.. Jag kommer att gå vilse och jag lär nog fortsätta minska mina besök där. Tror att det finns smidigare affärer – med chilibågar – än både Stormarknaden och Tokerian.

Det är inte så bra ordning inne på Tokerian heller. Här ligger det påskfjädrar och tandpetare bland fruktdrycken, ett ganska typiskt exempel på oordningen inne i affären.

                                                                                                                                                      Tokerians sortiment har blivit så dåligt sen man bara fokuserar på mat, i princip. Förr var det lite kul att strosa runt där en stund och pilla på alla oumbärliga ting som man sen köpte för typ tio spänn. Nu går man mest och suckar där inne för att de små varuvagnarna står utomhus (långt bort åt tjottaheiti), grönsaks- och fruktvågarna har ett groteskt manfall (fungerar tre av åtta får man vara snabb som tusan att kasta sig fram med sina varor om man inte ska tvingas köa bland alla surkart som ska väga… surkart, nej äpplen och sånt) och den snabba självscanningskassan är verkligen inte snabb (inte nog med att man ska göra kassapersonalens jobb, det vill säga läsa in varupriserna, man får alltid stå och vänta på kassapersonal om man ska betala kontant eftersom kassan konstant är obemannad. Vad är det för dumheter?! Sen ska man dessutom kvicka sig ut genom den tillfälligt öppna lilla grinden, som vanligen är låst. Det är många gånger jag har fått den på mig och det gör ONT!)

Nej, tacka vet jag faktiskt lilla ICA Solen ute i förorten. Där är det ordning på saker och ting. Varorna är fräscha – utom en gång när jag råkade köpa mögligt naanbröd – men då fick jag byta det PLUS att jag fick ett presentkort! – personalen personlig utan att vara påträngande och så är det ju det att man numera kan ladda sitt busskort där också, inte bara handla mat, hyra film och hämta paket, alltså. Och detta i en ganska liten butik. Finge jag önska några ”förbättringar” skulle jag vilja att affären öppnar åtta i stället för nio på vardagar samt att man har öppet lite längre på helgerna samt att man skulle kunna lämna in sitt Lotto. Bara några önskemål och att önska kostar ingenting… Fast igår eftermiddag blev jag lite rädd när vi hasade omkring där inne, för nånting gav mig Onda Ögat…

Jag fick Onda Ögat på Solen…

                                                                                                                                                                Nu är det dags att samla ihop sig och försöka tvinga ner lite fil och müsli, en skvätt Pro Viva vinbär (den enda drickbara Pro Viva-smaken, tycker jag, dårå) samt en mugg java. Så att man… orkar…

                                                                                                                                                                        * Nu har jag fått det hela utrett. Vi ska ha grädde i stället för crème fraiche. Ibland är det ju lite praktiskt med mobiler och sms… 😳
**köckling = kyckling
***hennI = är småländska och betyder henne. Min mormor sa till exempel ”kaffi”, ”henni” och sånt. Det låter fint! I Östergötland skulle man aldrig säga ”jag har valt hennI själv” utan det skulle sägas ”ja har valt na själv”. Du hör väl vilket som låter finast?..

Read Full Post »

Resurser!

Tänk, i Metropolen Byhålan finns det resurser! På ICA Maxi fanns min favoritchoklad, som jag inte sett hemma i affärerna sen i vintras!!!

Min favoritchoklad!

                                                                                                                                                     Mamma köpte TVÅ (2) stycken, men jag fick inte en enda. Jag ska nämligen få båda två på min födelsedag! 😆 Tills vidare får jag nöja mig med att gnaga på en som mamma hittade i sitt skafferi. Det går bra, det med!

Read Full Post »