Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glassig’

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.


Eftermiddagen försvann
inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar

Doris skumtoppar – har du smakat såna?


Ute på Morgonen
i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

Skugga

En skugga av den som är jag.


När alla barn, väskor och matkassar
var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »