Återträffen

Ett inlägg om en film.

---

 

Klassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Ewa Frölings dag

Den här (lör)dagen har jag väntat på, för den är Ewa Frölings på Slottet! Ewa Fröling är nämligen den stjärna på Slottet som jag har varit mest nyfiken på. Jag minns hennes utmärkta prestation i Fanny och Alexander, men vad har hon gjort mer?

Ewa Frölings dag inbegrep ingen cykeltur men… vattenlekallvar… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Det är väldigt många som har sökt på

Ewa Fröling alkohol

och hamnat på min blogg. Jaha. Jag har inte skrivit nånting om varför Ewa Fröling inte dricker alkohol. Däremot ska jag nu skriva lite kort om Ewa Frölings dag.

Ewa Fröling tog de fyra andra stjärnorna samt oss tittare med till sitt barndomsland. Frukosten intogs vid sjön där hon berättade om sin barndom där hon var lite av en Pippi. Dagens första övning skedde i vatten under fniss och glam. Stjärnorna var iförda simshorts och t-shirtar (männen) respektive särkar (kvinnorna). Priset blev… var sin daggmask.

Lunchen, som bestod av nyfångad firre, tillbringades också vid sjön. Ewa Fröling berättade om hur det var att jobba med Ingmar Bergman och Colin Nutley. Och sen kom det svarta. Kollapsen. Vistelsen på

klinik.

Vändningen med den finska sköterskan och tavlan lämnade inte nån oberörd.

Till middagen, som också den gavs utomhus, kom alla stjärnor med blommor i håren – utom Robert Gustafsson, för han har inte mycket hår på huvudet. Teater- och filmminnena fortsatte, bland annat om Margaretha Krook. Och så bjöds vi på en livfull beskrivning av det allra senaste jobbet som fotomodell i Italien. Kvällen avslutades inomhus med kaffe och utdelning av märket Silversälen på en märkessköld.

För modet att berätta om det svåra och samtidigt vara så enormt rolig – och svära som en borstbindare – får Ewa Fröling och hennes dag högsta Toffel-betyg!

Eh nej… Hon får dubbelt högsta Toffel- betyg!

Kvar är nu Robert Gustafsson och honom är jag minst nyfiken på. Jag tycker mest att han är jobbig och duracellkaninig.

Läs vad jag har skrivit om Claes Malmbergs dag, Philip Zandéns dag och Lill-Babs dag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte tänker jag då fråga…

Nej, inte tänker jag då fråga var snön är. För den har faktiskt inte kommit hit. Än. Men OM jag frågar kan jag garantera att den kommer. Så blev det sist. Och inte kom det lite snö, heller.

Men snöoväder är ju en lort i havet i jämförelse med det som har hänt i Japan. Man kan inte ta in det riktigt. Jag ser på alla bilder i media, men orkar inte läsa några artiklar eller lyssna på några nyheter. Jag erkänner. Jag orkar inte ta in. Katastrofbilderna rasar över mig och jag låter dem tala – det är en ständig kakafoni, vill jag lova. Maktlöshet, känner jag. Maktlöshet därför att jag skulle vilja göra nåt konkret, men vet inte vad.

Gårdagskvällen blev stojig – som den alltid blir i Himlen när vi alla är där. Men jag är stolt över att ”ha” en klok äldsta bonusdotter – oavsett! Vi fick en lång och intressant pratstund och minnet slår mig hur jobbigt det var att bli vuxen. Det slår hårt. AJ så ont det gör! Men sen behövde Storasyster busa av sig lite och då blev det stoj och glam med lillebror i Fästmöns och min relativt nybäddade säng. *muttrar*

Här har Elias ritat sin stora familj. Inte konstigt det blir stojigt ibland när det är så många…

                                                                                                                                                          Jag försökte titta på Antikrundan och det gick väl sisådär. Bonusdotter nummer två kom ut och joinade mig, för det blev för många höga ljud från rummet bredvid hennes. Vi är båda två ganska ljudkänsliga…  Många fina prylar var det i Sigtuna, framför allt det häftiga ryska halsbandet som nån hade hittat i en sandlåda! Men tänk om den riktiga ägaren råkade se programmet och sitt halsband. Vad händer då???

Idag är det ju då fredag. Jag skjutsade Elias till skolan i morse och fortsatte sen hem till mig. Anna är hemma och slappar (?) några timmar. Jag har vattnat mina törstiga krukväxter och undrar över varför så många av dem får gula blad. Gult är ju som bekant fult och jag vill ha fina krukväxter. Det är ju liksom inte höst nu utan faktiskt vårdagjämning på måndag! Men onekligen handlar det om brist på ljus.

Jag vill se syrener blomma och gröna gräsmattor – på måndag är det vårdagjämning, juh!

                                                                                                                                                        Clark Kent* behöver få lite soppa i sig. Bensinmätaren började blinka precis när jag stannat för att öppna garageporten. Men jag orkade inte vända om och åka till nån mack då, så det får bli på tillbakavägen ut till Himlen. Dessutom behöver Clark en rejäl dusch och jag funderar på att ta med mig Elias och fixa det i morgon.

Nu ska jag läsa mina tidningar. Jag trodde att det var sista dagen för Dagens Nyheter igår, men jag har nog räknat fel. Lokalblaskan har jag ju tagit på ett år, så den kommer ett tag till. Så lustigt det är att man vänjer sig så snabbt vid att ha två tidningar! Jag lär sakna DN när de fyra veckorna är slut, men har ju ingen möjlighet att ta en prenumeration.

Bäst att sätta lite fart här! Jag ska hoppa in i duschen också och tvätta mitt skitiga hår. Det ser stripigt och läskigt ut och jag är glad att jag inte har nån web cam på den här datorn, bara på den lilla…

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min smutsige lille bilman

Read Full Post »

Att få nånting med sig

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:

En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?

En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)

Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »