Den här måndagen den 7 maj 2012 tror jag inte går till historien på nåt vis, mer än som ett
jaha…
i kalendrarna. Jag hade laddat och var nervös för att delvis byta arbetsställe, men när jag gick iväg för att göra det fanns ingen på plats. Det gick liksom inte ens att boka in möten med folk för där fanns just ingen. Nåja, jag hade annat att göra på vanliga stället, där jag ju ska fortsätta jobba 20 procent. Det blev mest en del publicering, uppdatering och diverse fix på såväl webb som intranät. Och det behövs ju också göras.
Lite dumt var det emellertid med dubbelbokningen av två möten samtidigt i slutet av maj. Båda två är väldigt viktiga, så jag vände mig faktiskt till två av cheferna för att få hjälp att prioritera (första gången jag ber om denna hjälp!). Jag vet inte hur det helt blev bestämt, men det lutar åt att jag går introduktionen för nyanställda. Den ges nämligen bara en gång om året. Grejen är att jag inte är så nyanställd längre. Jag har faktiskt jobbat inom ”företaget” sen den 1 september förra året. De två första månaderna jobbade jag visserligen gratis. Jag fick till viss del introduktion, men märker att jag har många luckor så nu blir det introduktionsförmiddagen som prioriteras. Ledningsgruppen får stå tillbaka. Dess ledamöter ska få material att läsa, så jag förser dem nog med jobb ändå. Moahahaahaaaaa…
På lunchen träffade jag fru Chef 2 som hastigast. Hon berättade, snabbt och rappt som vanligt, att hon hade inlett dagen med att vara skitsur, men att hon inte var det längre. Spontant känner jag att det här med att jobba som kommunikatör ofta innebär att man är av eller på vad gäller just ledningsgrupper…
I eftermiddags slank jag ner till nya arbetsplatsen en stund för att höra om den institutionens miljörevision. Jag kan avslöja att mitt företag är mycket duktigt på det här med miljöarbete – och ska så vara! – men att båda ”mina” institutioner har fått mycket beröm. Då känner i alla fall jag mig stolt över att jobba där jag jobbar.
Igår kväll började jag läsa en helt vidunderligt rolig, men samtidigt mycket seriös bok som jag fick i födelsedagspresent av vännen FEM. Den är skriven av Barbara Ehrenreich och heter Gilla läget. Dessutom har den denna underbara undertitel
Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
Jag har som sagt precis börjat i boken, men jag skrattar och suckar och stönar och njuter – detta medan författaren skriver om bröstcancer.
Hur kan bröstcancer vara roligt?
undrar du säkert. Ja, nu är det ju inte cancern i sig som är rolig utan författarens sätt att opponera sig mot allt det jävla rosa, alla förbannade nallar och det hon kallar
infantiliseringen
av bröstcancerpatienterna.
Noteras bör att Barbara Ehrenreich själv är bröstcancerpatient och att hon skriver med en humor och en ironi som verkligen tilltalar mig. Den som inte pallar humor och ironi kring dödliga sjukdomar bör nog inte läsa boken. Alla ni rekommenderar jag att läsa den – cancer eller inte. Efter mindre än 50 sidor insåg jag att den här lilla boken är nåt i särklass. Nåt i särklass skitbra. Det som fångade mig var den här delen av baksidestexten:
[…] Barbara Ehrenreich ilsknade till när hennes läkare uppmanade henne att se sin cancersjukdom som en gåva. […]
Det påminner mig mycket starkt om ett viss Odjur som efter att ha dragit bort mattan under mina breda 42:or deklarerade att jag en dag skulle tacka för detta…
En bok i särklass, tycker jag efter att ha läst färre än 50 sidor.
I kväll ska jag vässa min egen ironi och glo på sista delen av presentationen av låtarna till årets Eurovision Song Contest samt naturligtvis blogga om eländet bidragen. Märkligt, igår såg jag sista delen av Titanic och även denna gång flödade tårarna – trots att jag inte har PMS… Du som missade den serien missade nånting riktigt bra!
Men innan jag sjunker ner i TV-fåtöljen gissar jag att mamma ringer och så borde jag själv ringa ett eller ett par samtal. Därför börjar jag med att göra en surfrunda bland mina Kickor och Pluttar – se högerspalten!
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 