Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gigantiska finnar’

Det låg ett fint kort i min postbox när jag kom hem föreställande ett par söta ekorrar. Och på kortet var fina ord skrivna. Till mig. Tack, kära vännen Rippe för det!


Söta ekorrar låg i min postbox idag.

                                                                                                                                                           Jag är tacksam för alla goa som hör av sig, det värmer. Tyvärr orkar jag inte telefonera just nu, det reserverar jag till mamma och Fästmön. Förlåt, men jag orkar inte samtala på annat sätt än via bloggen just nu. All prat-kraft och vara-kraft går åt till att inte bryta ihop på jobbet. Att hålla mig i skinnet, att inte falla igenom.

Jorå, jag har tagit en titt i Platsbanken idag och hittat två jobb som jag bör söka. Inte ett dugg sugen på det, men jag har i alla fall skrivit ut dem. Sen får jag se om och när jag skriver ansökningarna.

Åkte hem vid 16-tiden idag. Jag har sagt att jag jobbar mellan åtta och 16. Prick. Inte mer. Varför ska jag? Det var ändå kolsvart när jag åkte hem på regniga novembervägar. Förra veckan såg jag för resten bara en olycka, tror jag; den här veckan har jag också hittills bara sett en. Det tar sig!

Jag har kollat upp att jag får lön på fredag. En lön som går in på mitt konto. Tjolahopp! Och jag har kollat och sett att jag har sex semesterdagar att leka med. Jag har ansökt om fyra, mellan jul och nyår. Övriga två kanske behövs om jag ska åka och hämta mamma. Jag måste nog ringa henne i kväll, för resten. Hon ringde igår kväll och jag grinade mig igenom samtalet. Nu gör jag min mamma sjuk(are), precis som jag gjorde när jag var barn. Den skulden sitter djupt!

Hemma i New Village gick jag loss på badrummet och duschrummet/toan. Det lindrar att städa. Det lindrar när det gör så #¤%&} ont i axeln att jag inte kan lyfta högerarmen. Tur att jag inte har Annas jobb!

Och när vi ändå är inne på krämpor svär jag också över två gigantiska finnar som placerat sig på bakhuvudet. Jag känner mig som Elefantmannen, ungefär. Lika snygg, alltså. Inte lika snäll. För det tror jag han var, Joseph Merrick. Läs boken eller se filmen, för f*n, om du inte har gjort det!

Anna har skickat gulliga sms då och då under dan. Det är så gott att känna sig älskad och omfamnad – även om det ”bara” är per sms, för tillfället. Men på fredag kommer hon hit. Inte för att jag är så rolig att umgås med, men… Julbordet på lördag ska jag försöka att klara av. Det bara måste gå, jag kan inte gå tillbaka till att isolera mig igen. För då vet jag vad utgången blir. Den blir just utgång den här gången. Over and out.

(Ironi: Igår tog jag på mig reflexerna när jag skulle till jobbet, för det är mörkt även till och från garage och parkering. Jag var rädd om livet! Idag tog jag inga reflexer.)

Read Full Post »