Skrivbordskalas och andra kalas

Vilken otrolig frihet! Idag jobbar jag – utan kryckor!!! Jag har gått flera gånger i korridoren och hälen känns bara av lite grann. Nu har jag fikarast, ett riktigt kalas, som synes!

Skrivbordskalas.

Leverpastejen får hänga med ett tag till. Jag behöver få upp mina värden och det är enklare att käka leverpastej som smakar lite åt fiskhållet än att trycka i sig fem kilo broccoli. Men gott… Njae… Ser det som medicin. Dessutom reagerar magen lite på pastejen, vilket är bra eftersom den antiinflammatoriska medicinen jag käkar mot hälskiten stoppar upp saker och ting.

Söndag var det igår och jag hade en skön och vilsam dag. Överhuvudtaget har den här helgen varit vilsam, även om en del tankar snurrade efter fredagens farväl. Jag, som ju försöker göra allt för att inte fira jul i år, hittade min svarta stjärna. Jag monterade ihop den på kvällen och den är onekligen väldigt stor… Typ gigantisk… Men jag planerar att stuva om lite bland växterna i köksfönstren så blir det nog bra.

Telefonerade med mamma både lördag och söndag. I lördags fick jag veta allt om kaffekalaset i onsdags och igår var det en massa prat om julmat. Och plötsligt fååår jag komma dit i jul om jag nu kan köra bil. Vilket jag inte vet än. Det är som om mamma skäms för att vara ensam i jul, själv skulle jag välkomna det. Igår kväll, innan vi somnade, låg jag och berättade för Fästmön hur jag skulle vilja fira jul i en stuga i skogen, utan mobil eller dator, bara en stor, fet brasa. Och Anna, förstås. Och en massa god mat och dryck, fullt av snö och en tomte som bultade på dörren på julafton. Drömma kan man…

Nu har söndagen övergått till måndag. Jag var tidigt på jobbet eftersom jag låg lite efter – jag tog en semesterdag i fredags. De första timmarna har jag ägnat åt att svara på mejl, publicera lite på webben och ringt ett antal samtal för att fråga om copyright i olika sammanhang. Lärorikt!

Klockan elva sticker jag till Boländerna där jag har en tid bokad hos en ortopedkonsult för avgjutning. Ska bli intressant att se om jag kommer därifrån med båda fossingarna i behåll… Men först av allt ska jag fråga vad kalaset kostar. För nån remiss har jag ju inte, bara en rekommendation från doktorn på mottagningen att kontakta denne konsult för att få inlägg. Om det visar sig att han ska ha typ fem miljoner får jag lov att tacka nej. Barna och mamma och Anna måste ju få lite julklappar även om jag inte ska fira jul…

Livet är kort.

Read Full Post »

Onödig rondell

I morse kunde jag konstatera ännu ett vägarbete. Uppsala är en kommun som tycks vara rondell-fetischist. Och det är väl bra – på sätt och vis –  eftersom rondeller i många fall gör framkomligheten smidigare än trafikljus. Men ibland önskar man att rondellkörning ingick i förarutbildningen eller att rondellerna vore bemannade med nån som viftar för att tala om vem som kör först, hur det bör blinkas etc. (Föregående mening var rätt ironisk, bäst att säga det eftersom en del har svårt för ironi.) Jag förstår inte varför det är så svårt med rondellkörning. Den som kör inne i rondellen har företräde och när h*n svänger ut är det väl ganska smart att blinka? Men det är svårt, så svårt…

Det här är svårt för en del, men smidigt när det funkar!

En del rondellbyggen känns dessutom ganska onödiga. Där jag bor finns två rondeller som dessutom känns felkonstruerade. Dagligen passerar där ett antal stadsbussar, men eftersom rundeln i mitten är för stor för själva korsningen kör bussarna helt enkelt över den. Man bara undrar när det börjar lossna stora stenar som lägger sig på gatan…

Till mitt jobb finns det två infarter, en sydlig och en nordlig. Vid söderinfarten finns en rondell och där är det aldrig några köer när man vill in på området. Sorgebarnet är den norra infarten, som bara har en svängfil vänster. Där kan man bli stående på grund av mötande trafik som ska rakt fram. Dessutom är det ju samtidigt en utfart, så en del bilar ska ut. Som pricken över i är det också ett övergångsställe med cykelbana direkt efter korsningen när man har svängt in. Jag blev jätteglad när jag hörde att det skulle byggas en rondell. Sen blev jag förbannad. För du ska inte tro att rondellen byggs på stora vägen utanför norra infarten, liknande den vid den södra infarten. Nej, rondellen byggs inne på området. Men hallå! För det första finns här bra cykelbanor som inte korsar vägen. För det andra är hastigheten begränsad till 30 kilometer i timman. För det tredje kör en hel del bussar här.

För mig är den här rondellen inne på området totalt onödig. Bygget av den visar att nån inte har tänkt. Det rimliga vore väl att bygga en rondell på stora vägen utanför, den väg som är betydligt mer trafikerad?!

Nu har man grävt upp en ganska stor bit av vägarna runt rondellbygget. Inte så kul att köra på rena grusvägen med risk för flygande stenar  trots låg hastighet (30 km). När buss och bil möts får en stanna och släppa fram den andra. Och frågan är nu om rondellen blir dimensionerad för bussar. I såna fall blir det en gigantisk rondell i en ganska litne korsning. Totalt onödigt, anser jag, och ger bygget en svart bak!

En svart bak för ett rondellbygge på fel ställe!

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker hopar sig…

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?

I morse skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagkonferens, segling och… drömmar…

Under torsdagen står det på min agenda att M och jag ska planera vår institutionsdag. Tanken är att vi åker bort tillsammans från jobbet för gemensam lunch, jobbar och avslutar med middag på kvällen. Det är inte aktuellt med övernattning och vi ska inte åka så långt (ha, ha, jag vet vart -nyfiken, eller?!).

Segelbåtar…

Om jag hade fått bestämma destination hade jag nog valt en dagkonferens nära Stockholm. Stockholm med omnejd är fantastiskt och jag känner varje gång jag är i trakterna att tiden inte räcker till för det jag vill se och uppleva, framför allt i naturen och allra helst i skärgården. Jag älskar nämligen vatten! En konferens handlar ju dessutom inte bara om att sitta på rumpan och konferera, den handlar om att gruppa ihop sig.

Ett ställe som jag just hittade på nätet ligger på Lidingö. Dit kan man till och med ta sig med båt från centrala Stockholm, tänk så häftigt! Stället erbjuder allt från fester med god mat och dryck till kick offer med dans eller varför inte kappsegling? Att segla har jag alltid velat prova på, men aldrig vågat testa! Men det ser ut som om man verkligen måste kunna samarbeta om man ska segla tillsammans… Just på det här konferensstället behöver man inte ha några förkunskaper och det är inte heller några fysiska krav. Fast det klart att jag funderar om inte den lilla båten med en gigantisk Toffla ombord skulle kappsejsa… Vilken syn…

Nä, nu ska jag sluta drömma om segling och kick offer. Vi ska inte ha nån kick off direkt heller. Dessutom är jag i det närmaste allergisk emot kick offer med tramsiga övningar. Segling, däremot, vore en utmaning och allt annat än larv. Men på vår dag ska vi dra upp riktlinjerna för hur institutionens forskare ska kommunicera sin forskning. Och det blir inte på nån segelbåt, tyvärr. Men kanske nästa år..? Om Tofflan själv får bestämma…

Read Full Post »

En sån roerska!

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »

Köer, köer… och att bita i det sura äpplet

Vi traskar för det mesta iväg på våra morgonmöten, jag och L. Det blir promenader när vi pratar om högt och lågt och det är både omväxlande och stimulerande. Efter ett par promenader blir det ju så att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte lär känna alla på en arbetsplats. Igår när vi kom till mötet möttes vi av en stor chokladask på mötesbordet. Bara det att i den gigantiska asken låg det… två bitar kvar… vi fick helt enkelt ta en frukt i stället. Just det här äpplet tyckte jag mer påminde om en paprika till formen.

När sötsakerna är slut får man bita i det sura äpplet. 

                                                                                                                                                              Ingen rolig dag idag alls igår. Fästmön var stressad och rastlös och det känns som om jag är en black om hennes fot. Jag vill inte vara nån tärande, jag vill inte vara i beroendeställning, men jag är det redan så tillvida att jag lutar mig tungt mot henne nu när det viner om öronen. Det kanske är dags för mig att bita i det sura äpplet – igen – och låta henne få ett liv utan en gnällspik som jag. Allt jag vill är att göra henne lycklig, men det kan jag inte som läget är. Jag kan fortfarande knappt fungera om dagarna, ärligt talat begriper jag inte hur jag kommer ur sängen. Endera dan gör jag nog inte det. Men inte riktigt än. Snart.

Det var som vanligt långa bilköer till jobbet idag. Eftersom jag jobbar på en byggarbetsplats stängs gator, vägar och infarter av rätt som det är. Det blir inte köerna kortare av. Men jag klagar egentligen inte, jag är glad att jag har ett jobb att åka till – ytterligare några veckor.

Bilköer framåt och bakåt… 

                                                                                                                                                               Idag ska jag sitta i sammanträde två gånger – hoppa lite in och ut som en annan hoppjerka. Detta för att jag ska få underlag till den artikel jag ska skriva i morgon, förhoppningsvis. En annan grund är förstås intervjun med fru Chef1 som jag ska göra efter arbetstid idag. Det blir spännande! Fru Chef1 har en otroligt skarp hjärna och jag skulle inte vilja ge mig i nåt vetenskapligt gräl med henne…

Read Full Post »

Lingonskurk och annat vardagligt

Fy vilken trist och blöt dag! Det har regnat hela dan, från morgon till kväll. Trist och tråkigt och gråväder och ingen lust alls att vistas utomhus.

Men dan inomhus har varit bra och givande igen! Förmiddagen ägnade jag åt putsning av några texter till intranätet, för äntligen kom jag in i publiceringsverktyget! De ställen jag ska jobba med hade blivit upplåsta under natten – teknikens under? Ungefär. Först kändes det jättetrögt, men när jag kommit igång flöt det mesta på. Jag kom till och med ihåg gamla kommandon. Behövde bara störa min handledare ett par gånger när det gällde HTML-kodningen, men jag fixade det också själv till sist. Det känns alltså som om både inlärda saker kommer tillbaka till mig och som jag lär mig nåt nytt! HTML-kodning är nåt jag inte jobbat med, jag har nosat på det privat. Totalt blev det sju sidor/inlägg/dokument som jag sen mejlade sen till chefen för kontroll. Jag var rätt snäll och gav henne en vecka. Chefer har ju som bekant en tendens att ha fulltecknade dagar…

Uppdragsgivaren för artiklarna hörde av sig precis när jag skulle gå på lunch och ville ha kompletteringar som jag tyvärr nästan inte kunde bistå med. En del fanns redan i mina texter [hade uppdragsgivaren läst texterna?] och annat hade jag inte möjlighet att följa upp på grund av andra, mer brådskande uppgifter. Av detta hoppas jag vi båda lär oss att det är viktigt med korrekta och tydliga uppdragsformuleringar i förväg. Vi får se hur mina alster ser ut i slutänden…

Lunchen blev en kletig historia. Lingonsylten hade nämligen runnit ut i matpåsen och allt var kladdigt. Även skrivbordet… Det var dessutom rött klet…

Jag lyckades rädda lite av lingonskurken.

                                                                                                                                                     Burkarna var hur kletiga och kladdiga som helst – det är ju socker i lingonsylt -men jag fick dem till slut hyfsat rena. Påsen var bara att slänga. Så nu måste jag till Systemet snart och handla.  Så jag får en ny matlådepåse, menar jag…

Tomt och rent.

                                                                                                                                                           Dagens lunch bestod av två raggmunkar, lite lingonsylt, dårå, och tre tunna skivor kalkonpastrami. Jag blev inte så jättemätt och vad det blir till middag i kväll har jag inte tänkt på. Fästmön jobbar och då blir det som vanligt ingen ordning med maten. JAG BEHÖVER EN FRU!

Dagens lunch!

                                                                                                                                                              På tal om lingon, för resten, noterar jag idag att lingonveckan – eller veckorna – nu börjar avta för den här gången. Två veckors blodförlust sätter sina spår. Jag är skittrött, helt enkelt! Och som hallonsylt på lingonsylten värkte en rejäl blemma fram på höger sida om min gigantiska näsa. Den ska strax dödas! Ja, inte den gigantiska näsan alltså, utan den lika gigantiska blemman. Usch!

Eftermiddagen ägnade jag åt att skriva ett underlag till ett pressmeddelande på engelska. Det var darrigt och pirrigt, men gick förvånansvärt bra. Vidare har jag tagit tag i några webbsidor som ska granskas av sakkunniga och förbereder nu ett mejlutskick om detta.

Alltså, förlåt om jag tjatar om det jag gör, men jag tycker att det är så kul att ”jobba” igen! Fast det klart att det vore ännu roligare att få betalt för jobbet. Men det får bli nästa mål!

Nu ska jag strax hoppa in i duschen. Anna erbjöd sig per sms att följa med in och

hjälpa till

men jag tror inte att hon får gå från jobbet för att tvaga snart 50-årig särbo som är tämligen frisk. Men önska kan man ju…

Read Full Post »

Tokerian tur och retur. Del 206.

Glä! Vi ska till Pride på torsdag och vad händer? Lingonen trillar in! Tofflan blev därför tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla choklad nödvändigheter. Och få sig ett uppmuntrande skratt åt följande:

• två riktiga apor eyeballade Tofflan på väg mot Tokerian. Tofflan eyeballade tillbaka – nån j***a ordning får det väl för f*n vara!
• en militant tant styrde sin gubbe mot rätt diskmedel. Gubben var ovillig.
• en jättesöt liten tjej kånkade och bar en skittung varukorg.
• två ganska unga kvinnor gled omkring i var sin fotsid dräkt. Den ena (dräkten, alltså!) var bajsbrun, den andra zebrarandig. Det såg ut som om de var på väg till ett cocktailparty och inte inne på Tokerian för att köpa falukorv.
• en skum figur, helt klädd i tjockis-svart, gled runt längs hyllorna och spred iskyla, en riktig Mårran. Figur var iklädd en tank-top som var alldeles för kort vilket innebar att en stinn buk, totalt onådd av en endaste solstråle, tittade fram över shortslinningen. Och ur shortsen stack ett par blåvita ben med långa, mörka hårstrån ut. Huvva! säger jag bara. Jag blev riktigt rädd!

Minus strumporna idag, dårå!

 

• en gigantisk mansperson hade uppenbarliga problem att få byxorna att stanna uppe – trots både hängslen och livrem.

Ja men se där! Det var ju en riktigt rolig stund! Roligast hade jag åt Mårran-figuren, som jag såg spegelbilden av i ett av skyltfönstren. Det var ju jag, liksom…

Read Full Post »