När livet vänder: Börge

Ett försvunnet slutstycke. Det var vad som räddade livet på Börge Hellström. När livet var som svartast tänkte han skjuta sig. Men för att kunna göra det behövs ett slutstycke till geväret. I kväll tittade Fästmön och jag på När livet vänder med Anja Kontor.

Börge Hellström, före detta missbrukare, kriminell och självmordskandidat, nu författare. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Det var de sexuella övergreppen som Börge Hellström utsattes för som barn som ledde honom till alkohol och droger när han var 13 år. Där stannade han tills han var 37 år. Den gången när han tänkte skjuta sig, men var så packad att han inte kom ihåg var han hade lagt slutstycket till geväret.

Han menar att han har en skyddsängel, för han borde rimligen vara död för länge sen. Men hans tro på nånting starkare än honom själv ger honom kraft att stå emot såväl droger som självmordsförsök idag. De där totalsvarta stunderna kommer inte längre.

Oförmågan att älska nån annan bottnar i att inte kunna älska sig själv, menar Börge Hellström. Som idag har en nära relation med sin dotter Amanda. Och enligt henne är han världens bästa pappa.

Jag tycker att du ska ta en halvtimma och se hela programmet på SvT Play om det var så att du missade det i kväll. För När livet vänder är en riktigt bra TV-serie med äkta människor som öppet och naket berättar om hur deras liv har tagit nya vändningar. Anja Kontor är lysande och för samtalet framåt trots att hon inte tar så stor plats.

Även jag har fått ta emot människors berättelser om hur deras liv har vänt, men till skillnad från Anja Kontor är jag en skrivande människa. Och allas berättelser får jag tyvärr inte berätta. Ett nästan-undantag är Rippes story del ett, del två, del tre och del fyra som jag fick vara med att visa här på bloggen. (Det är Rippe själv som har skrivit.) Den historien tål att läsas flera gånger.

Du kan också läsa vad jag skrev om Anjas program om Ulrika.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam bonde söker mamma

Vi satt och spånade en stund här på seneftermiddagen framför (bakom?) våra kaffemuggar och pecanwienerbröd (ja, ja, vi åt middag tidigt idag och detta var EFTER middan!) om våra föräldrar. Min mamma är ju ensam och Annas pappa, som är bonde, är ju också ensam. Kanske skulle vi anmäla dem till några TV-såpor där de kan tänkas hitta en man respektive en fru.

Men Anna hade svårt att se sin pappa på TV i Bonde söker fru. Jag hävdade att han skulle vara ett uppfriskande element och jag tror att han skulle få många kvinnor på halsen. Det vore roligt om han till exempel satt i rutan och berättade vad han skulle göra med p-boten i p-nissens käft om det var så att han fick parkeringsböter. Grejen är att farbror Bosse* faktiskt FICK p-böter i fredags när han var och gratulerade sitt barnbarn Frida som fyllde 16… Jag kan se scenen framför mig… Bosse högröd i ansiktet, jagandes en uppskrämd p-nisse med sitt gevär, laddat med korkar … Och allt detta på TV, på bästa sändningstid. Tänk så manlig han skulle framstå! Jag är övertygade om att kvinnorna skulle falla som furor.

Kvinnorna skulle falla som såna här, furor, för den manlige farbror Bosse!

                                                                                                                                                             Min mamma skulle vi förstås anmäla till Ensam mamma söker. Fast det skulle bli snudd på pinsamt när det kom frågor om hennes barn och dess ålder.

Jaa, min dotter är alltså 48 år…

Nä, skämt åsido, jag tror nog att vi ska låta bli att anmäla våra ”päron” till nåt TV-tjosan. Men jag skulle verkligen unna dem att möta kärleken på nytt på äldre dar…

PS Vi tror dessvärre INTE att min mamma och Annas pappa skulle passa så bra ihop, annars hade ju DET varit ett alternativ!

                                                                                                                                                      *farbror Bosse = Annas pappa

Read Full Post »

Till viss del kan jag förstå, men en annan del säger NEJ!

Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.

Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.

Den som reser sig kan vara skadad för livet.

                                                                                                                                                  Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.

Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.

Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?

Read Full Post »