Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gemenskap’

Det mesta här i världen tycks farligt. Det vi stoppar i oss blir vi sjuka av, ofta får vi cancer. Nu senast är det vårt fredagsmysande som är farligt för hälsan. Och visst kan jag hålla med om att frossandet är mindre bra. Men i lagoma doser handlar det, i alla fall för mig, om livskvalitet.

Det finns väl ingen som har missat reklamen för fredagsmys? Själva mysandet består inte så mycket av gemenskap. Nej, det handlar om att stoppa i sig saker. Godsaker. Goda saker. Men mindre nyttiga saker – som godis, chips och läsk. Men chips och läsk höjer insulinet i kroppen, det hjälper till att lagra fett och det får oss faktiskt att bli hungrigare! Riskerna för diabetes och övervikt är stora.


Mitt favoritsnacks om jag ska fredagsmysa!

                                                                                                                                                       Samtidigt är det väl ingen som vill sluta fredagsmysa. Läkare och kostrådgivare föreslår därför nyttigare saker som plockmat, till exempel nötter, oliver och ost. Eller varför inte grönsaker med nyttig dip?

Värt att tänka på när man läser om den första rikstäckande undersökningen om övervikt bland svenska barn. Totalt ingick 4 600 barn i undersökningen. Av dessa hade 17 procent övervikt. Tre procent vägde så mycket att de hade fetma…

Vi fredagsmyser varje fredag. Dessvärre noterar vi vuxna att mysandet tenderar att spilla över på lördagen också. Och ibland i veckan. De stora ”barnen” har ju egna pengar. Men vi vuxna får oss en tankeställare när vi läser om mysandets baksidor… Och våra egna framsidor är ju inte direkt… små… I höst blir det andra bullar! Nej, inga bullar!

Read Full Post »

Massor av tankar – av den bra sorten! – snurrar för tillfället i huvudet. Runt, runt, som snöflingorna utanför mitt fönster. Ja, för idag har regnet övergått till snö. Inte mycket snö, men ändå. När ska det ta slut..?

Det var gårdagkvällens telefonsamtal som satte igång ruljangsen på tankar. Plötsligt är det dags att kontakta referenter igen. Och varför hittar jag inte min ansökan??? Eftersom jag ändå inte kan sova och inte vill ligga kvar i sängen och vända och vrida på mig och störa Fästmön som har sista sovmorgonen på sju dagar klev jag upp och sparkade igång stordatorn. Nånstans måste min ansökan finnas! När jag har suttit här en lång stund, typ en kvart, och kliat mig i huvudet inser jag att min ansökan inte finns. Eller den finns, men enbart i cyberspace. Just denna arbetsgivare har en hundraprocentig fäbless för webbformulär. På gott och ont, kan jag tycka. Gott är att det blir mer ”lika för alla” och att det blir lättare för arbetsgivaren att jämföra ansökningar. Ont är att – eller TYCKER JAG – ansökningarna blir för lika. Och det skulle jag, ärligt talat, tycka var lite trist.


Tankarna snurrar positivt idag.

                                                                                                                                                        Fredag idag… Igår när jag messade runt fick jag massor av svar från referenter som inte bara vill lämna referenser utan också träffas. Ett gäng som jag ska försöka träffa är ”mina” frilansare – och det skulle bli nästa fredag. Efter gårdagen bör jag hålla hårt i plånboken, men det var länge sen jag träffade dem, så jag ska nog messa och fråga när, var och hur. Jag får väl panta några burkar så att jag kan skrapa ihop till fikapengar! 😉

Anna jobbar i helgen med start i kväll. Det var därför vi var ute på lite ”äventyr” igår, torsdag. Hela dan i morgon jobbar hon och dubbla pass på söndag. Inte det roligaste schemat. Det nya schemat väntas bli OK:at och ska gälla från den 1 april. Det påverkar oss alla inblandade och kan innebära en del praktiska förändringar. Själv går jag bara och längtar efter och drömmer om att få arbeta, att få arbetskamrater, att bli en del av en gemenskap, att få en inkomst, att träffa nya människor, att få nåt meningsfullt att göra utanför hemmet… Jag vill så gärna tro att det är min tur nu. Är det det? Är det Min Tur den här gången?

Read Full Post »

Idag läser jag första artikeln av planerade fyra i lokalblaskans serie ”Kolleger emellan”. Redan på förstasidan studsar jag när rubriken ”Arbetskamraterna vår andra familj” studsar emot mig. Och visst ligger det en hel del sanning i rubriken – vi väljer för det mesta inte våra arbetskamrater men vi tillbringar massor av tid med dem. Ibland tillbringar vi MER tid med arbetskamraterna än med familj och vänner. Eller vi och vi… Den som har ett jobb, vill säga.

Av artikeln inne i tidningen (tyvärr inte utlagd på hemsidan) framgår att kollegor kan både stötta och frysa ut, men också att relationerna på jobbet är avgörande för hur vi mår. Och trivs. Vidare menar artikelförfattaren Tina Lövrander, som bland annat konsulterat forskare, att vi föds med ett behov av att tillhöra en grupp. Detta är en förutsättning för att må bra och för att man ska kunna fungera.


Kollegor kan stötta eller frysa ut…

                                                                                                                                                              Om man då tar bort den förutsättningen torde behovet finnas kvar. Men vad händer om vi berövas social samhörighet och gemenskap? Vad händer med en människa om h*n inte får detta behov tillgodosett? Blir h*n egoistisk? Eller blir h*n bara väldigt ensam?

Forskning har visat att arbetskamrater har en stor betydelse för trivseln och att de är den viktigaste motivationen på jobbet. Den som har bra kollegor står ut med det mesta – dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre möjligheter till utveckling. Men för den som har utmanande och stimulerande arbetsuppgifter får arbetskamraterna mindre betydelse.

Forskarna ser inte att man umgås mer privat idag med sina kollegor än tidigare. Däremot umgås man på andra sätt med kollegorna idag. Och artikeln avslutas med en mening som bankar sig in i min skalle:

Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.

Min kommentar till denna mening blir:

Ja, i familjer som sviker blir saknaden efter nån inte alls stor och nån tomhet känner man inte – bara när det gäller arbetsuppgifter som ingen kan eller vill ta över.

Read Full Post »

« Newer Posts