Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gemensamt’

Ett inlägg om en bok.


 

De afrikanska brevenDet är en märklig bok jag just har slagit ihop pärmarna på. Jag hittade den i somras på antikvariat Alfa i Stockholm, som jag besökte med vännen FEM och Finske Pinnen. De afrikanska breven av Eva Lejonsommar är en tung bok, med många teman och två berättelser som naturligtvis går ihop. Eller också inte…

Dels får vi följa missionären Elsa under början av 1900-talet i Kongo. Statarflickan Elsa, som blivit kallad under ett väckelsemöte. Vartannat kapitel följer vi Robert, akademiker, alkoholist och afroamerikan. Hur olika dessa tu än verkar hänger de ihop. Det de har gemensamt är kanske det faktum att de vill höra till. Men Elsa är lesbisk, vilket hon naturligtvis inte kan visa öppet. Och Roberts liv är en lögn, enligt en kvinnlig journalist som säger sig vara hans syssling.

Det här är en bok med många bottnar. Bara det att den består av så många känsliga ämnen i kombination – religion, ras, sexuell läggning, för att nämna några – gör den speciell. Och tung. Jag läste febrilt för att komma till slutet där allting skulle få sin förklaring. Tyvärr fick det det, men slutet blev ändå annorlunda än jag hade trott och faktiskt hoppats på.

Boken hade vunnit en del på att formges på ett annat sätt, enligt min mening. Jag har svårt att följa med i ett kapitel när tidsepoken plötsligt blir en annan. Tanken är väl att man som läsare ska se Elsas tidiga liv genom hennes febriga hjärna, men övergångarna ställer till det ibland.

Det samlade Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???

En soluppgång från mars.


Idag är det som sagt resdag.
Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.

När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.

Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?

Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blir allt mer glest bland folket på jobbet. Idag kommer visserligen nån tillbaka efter en kortare semester, men jag tror de flesta semestrar från och med idag. En vecka till ska jag hålla ut och det ska nog gå. Men jag kände att jag blev lite trött när jag möttes av två mejl i morse som hade ganska… ska vi säga syrliga undertoner. Jag försöker göra mitt uppdrag och mitt uppdrag är inte att ifrågasätta, bara utföra. Det gäller att göra det med ett leende. Fem dar till fixar jag, sen tar jag fyra veckors välbehövlig semester. Tillbaka i mitten av augusti igen tar jag nog syrliga mejl med en klackspark och hänvisar till ansvariga.

Gräset växer högt, men folkmassorna här inne glesnar…


Igår kväll tog vi det lugnt.
Kolla lite på TV. Den isländska Häxans tid är riktigt bra, men jag skrattade för mig själv när jag försökte få fason på håret i morse och tänkte:

Hårur hängir i ansikthur.

Just trams-isländska påminner om en sedan länge svunnen tid, på en viss folkhögskola med nordiska förtecken

Ytterligare en påminnelse om det förflutna fick jag idag när jag ser att det är Särkas födelsedag. Tänk att jag minns sånt! En annan sak jag minns är att jag för fem år sen fick tillfälle att be om förlåtelse för att jag fattade ett beslut ensam, ett beslut som borde ha varit gemensamt. Men jag var ett barn, om än ett klokt barn, och beslutet var rätt. Att ändå få be om ursäkt och få höra honom säga att det var preskriberat och förlåtet för länge sen var så underbart skönt! Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack och Förlåt är två underskattade ord!

Idag blir det lite webberier såväl internt som externt. Förbereda lite smått inför semestern och slutföra sånt som har lösa trådar.

I kväll kanske vi gör en utflykt till en affär på landet, Fästmön och jag och nån mer i familjen. Det beror lite på om det funkar med tider och så. Annars åker vi hem och tar det lugnt. Det här fuktiga vädret gör att man inte kan göra annat! Ett fint regn mötte oss i morse, men det gör ingen nytta. Och gårdagens åska kom helt av sig efter bara en enda fånig knall.

Read Full Post »

« Newer Posts