Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gata’

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett röjande inlägg med lite pust, stånk och stön.


 

Att hålla ordning hemma är inte alltid så roligt. Men det är viktigt för att jag ska må bra. Därför har jag röjt lite idag. Det började med att jag tog bort ljusslingan från balleräcket*. Jag har nog sett att det finns ljusslingor lite här och var på ballar**, buskar och träd här i området. Fast idag var det dags att på riktigt säga ajöss till vintern, tyckte jag.

Sen började jag rulla ihop min slinga. Jag rullade och rullade och rullade… Rulladirulla, med andra ord. Men inte fasen begrep jag hur slingan, vars ljuskedja är sex meter lång och vars totala längd är det dubbla, det vill säga tolv meter, fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden… Efter många fula ord och rivsår (det är metallkrokar i slingan) slet jag fram en papperskasse från en affärskedja jag sällan handlar på. Nån nytta ska man ha av såna också. Hos mig blev den förvaringskärl för min ljusslinga. Kärlet, påsen, alltså, är nu utburen i förrådet. Vi får se om vi ses nästa år.

Ljusslinga i papperskasse kartong bredvid

Hur ljusslingan fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden är en gåta.


Övrig röjning här hemma 
har bestått av lite uppfräschande åtgärder i köket samt ett snabbvarv med den lilla dammsugaren. Ljusslingan barrar nämligen nästan mer än en äkta rödgran

Sen har jag suttit med mina räkningar, det ingick i dagens administration. Trots räkningen för årsskötseln av graven gick jag på plus den här månaden – ändå har jag betalat alla mina övriga räkningar. Men jag lever stundtals fortfarande på mammas julklappspengar och de kontanter hon stack till mig under de två veckor hon var här. Ja, jag skäms. Jag blir snart 53 år och tar emot pengar av min gamla mamma, som får en urusel pension.

 Jag o mamma

Jag och mamma i somras på hennes 79-årsdag.

I sommar fyller mamma 80 år och har varit ensam nio av dessa. Hennes sorgebarn i Uppsala gör inte mycket för att sprida ljus i hennes tillvaro. Om allt hade varit annorlunda hade jag till exempel köpt mamma en ny höj- och sänkbar säng. Den hon har nu gick anordningen sönder på i och med flytten till lägenheten 2010. Fem år… Mamma vägrar kontakta en arbetsterapeut och få det hela utbytt. Hon är rädd att hon ska få betala för att hon har haft sönder den gamla. Så annorlunda MYCKET hade varit om jag hade bott närmare mamma… Ja ja, en höj- och sänkbar säng till min mamma står överst på önskelistan…

Nu ska jag inte röja så mycket mer än en liten hemlighet: vi ska äta slaskmat i kväll. Fästmön vet en snabbmatskedja som serverar ett alternativ inom hennes diet så dit åker vi när hon har slutat jobba. Eventuellt slutar Anna senare idag, för det ska pratas övertagande av arbetsplats av privatägt företag. Jag tycker mest det verkar struligt när offentlig verksamhet ska leka affär. Rykten går och folk – och därmed kompetens – flyr. Nej, det är inte lätt att vara arbetstagare i Sverige år 2015. Och bland arbetsgivare skulle det behöva röjas lite, inte bara inom verksamheter.


PS Missa inte tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

*balleräcket = balkongräcket
**ballar = balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.


 

Skuggor med portföljerVi möttes på ett bestämt ställe varje morgon. Det var nästan oundvikligt. Men om mötet inte blev av funderade i alla fall jag på vad som kunde ha hänt. Det hände också att vi möttes på en annan plats, vid en annan tid. Då blev det fel. Vid flera sådana tillfällen var jag på väg att lyfta min hatt.

Ibland tänker jag på henne. Går hon samma väg fortfarande? Minns hon mig? Tänker hon någonsin på mig? Våra flyktiga möten som två vindpustar som snuddade vid varandra. Så välbekanta och ändå okända. Främlingar, fast inte helt.

Vem var hon? Det är ett av svaren jag aldrig får. Jag minns ju inte ens vem jag själv var på den tiden. Jo, jag kommer ihåg att jag kände mig missnöjd, men säker. Först. Därefter missnöjd och missförstådd. Sista tiden en skugga, någon man inte ens bevärdigade en nick.

Men kvinnan jag mötte förblir en gåta. Ett minne från en annan värld, en annan tid när jag först trodde att jag var osårbar. Kanske är hon borta. Kanske tar hon nya vägar varje morgon. Jag vet inte. Jag får inte veta. Jag går inte där längre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tomtigt inlägg.


 

 Monster

Jag har visst varit ett snällt monster..?

Det finns visst tomtar lite här och var. Jag har varit ute i Förorten och snaskat gofika, pussats, kramats och överlämnat tre påsar med julklappar till familjen. Det var visst ett bra byte jag gjorde, för jag fick lika många påsar med mig hem – och jag är ju bara en. Men som vi sa till Elias är det inte alltid antalet som räknas utan innehållet. Jag känner mig överväldigad i alla fall av klappar från Fästmön, Jerry och Annas snälla mamma och L. Tyvärr missade jag en klapp från yngsta bonusdottern. Jag får se det som att den som spar hon har. Väldigt snäll måtte jag ha varit i år – om man ser till alla klappar jag har fått… Det är så jag skäms lite för jag har inte kunnat köpa lika många/lika mycket till alla som förr om åren. Nån risk att nån i familjen blir utan är det emellertid inte.

Julägg hos Anna

Vacker juldekoration hos Anna.

Rösten är svajig och hostan envis, men jag kunde i alla fall skjutsa min kära för att hämta två paket. På vägen tillbaka stannade vi till hos Tomten på Morgonen. Där fick jag med mig en påse klappar, men vi hade inte tid att språkas nån längre stund – media var på ingående. Jajamens, här umgås man med mediekändisar. Det vore lite kul om min gratisprenumeration, som jag skickade in för en vecka sen, på lokalblaskan kommer igång snart. Idag kom i alla fall Svenska Dagbladet, men den har jag inte hunnit läsa än!

Medan paketen sen slogs in fick jag en pratstund med Elias på hans rum. Och så såg jag en väldigt snygg regnbågskudde som han har sytt. Tyvärr missade jag att ta nån bild, så du får se en av Annas fina juldekorationer i stället.

När mormor och L kom serverade Anna gofika i form av hembakad pepparkaka med nötter och gott i. Jag fick även provsmaka de brända saffransskorporna. Inte ett dugg fel på smaken där!

Julköttbullar

Mammas julköttbullar.

Hemma i New Village hade mamma stekt köttbullar på ett halvt kilo kycklingfärs. Vi provsmakade var sin och de var så där supergoda som bara mammas köttbullar kan var! Eller Annas pappas. Hans köttbullar är också mumsigast i hela världen.

Men nån värme har inte kommit. Jag ringde idag igen om detta och då påstod vice ordföranden att jag har 21 grader i lägenheten.

Du måste skämta, kom upp och känn på elementen!

svarade jag då.

Sen medgav han att det har varit lite problem med vissa lägenheter på min gata… Han skulle ner i nån undercentral och kolla och kanske höja ett snäpp. Jag bad honom slå en signal när han hade gjort det, men han har inte ringt än (typ fem timmar efter vi talades vid) och som sagt, elementen är forfarande kalla eller mycket svagt ljumma.

Idag låg det lite post i boxen, bland annat julkort från Anna och barnen och mammakusinen B. Och så låg där en fin julklapp till Anna och mig från Den Hjärtegoda som just nu är i Wien och firar jul.

TACK ALLA FÖR ALLT IDAG!!!

Nu ska jag strax göra middag (micra Västerbottenpaj) och därefter väntar klädsel av gröngöling. Jag är så trött av infektionen att jag inte vet hur jag ska klara av det senare, men det måste gå – vi kan ju inte ha en naken julgran!

Har DU klätt granen än???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt inlägg.


 

blodpenna

Smärtsam läsning och dödshjälp i min hjärna idag.

Nu har Sverige fått en ny statsminister. Jag har faktiskt inte följt omröstningen, det räckte med valet av talmän häromdan. Nä jag har gjort annat. Jag har redigerat de fem första kapitlen, formaterat dem, skrivit ut, bytt toner (fasen vad det går åt skrivar-patroner!). Det blev mycket smärtsam läsning idag. Mycket.

Av nån anledning har jag under tiden funderat över dödshjälp. (Den som sen ska läsa mina ord torde icke förvånas över kopplingen.) Enligt Aftonbladet är så många som nio av tio svenskar (enligt en undersökning från 2010), nästan, för dödshjälp, men bara 17 procent av våra politiker. Professor Torbjörn Tännsjö har jobbat mycket med frågan om dödshjälp och bland annat gjort undersökningar om detta bland läkare. Han tycker att det är förvånande att så många politiker är emot, men har större förståelse varför vanliga svenskar är för:

[…] Det är ett mänskligt behov helt enkelt. Det är orimligt att vara emot, när man ser vad som händer ens gamla föräldrar. Det är lite av en gåta att politikerna är så okänsliga. Politiker är populister som håller upp fingret och ser vart det blåser, men inte i den här frågan […]

Vad menas då med aktiv dödshjälp? Det  innebär att man gör något som med avsikt förkortar en svårt sjuk persons liv. I dag är dödshjälp tillåtet i Schweiz, Holland, Belgien, Luxemburg och några delstater i USA. Fast det är bara i Schweiz som utländska medborgare kan få aktiv dödshjälp.

Jag tycker att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Själv har jag ingen klar och färdig åsikt i den. Jag kan förstå att man kan tänka att man vill få hjälp att du om man blir svårt eller obotligt sjuk – när man är frisk. Men hur tänker man när man väl hamnar i situationen? Vill fortfarande dö eller är livsviljan starkare? Och har man egentligen rätten till sitt eget liv?

Har DU nån åsikt om dödshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

CloserFredagskvällar brukar vara crime night för min del om jag är ensam. Det vill säga, jag väljer deckare, thrillers, polisserier etc ifall jag ser på TV. Men i TV-tidningen läste jag att filmen Closer (2004) med bland andra min favorit Julia Roberts skulle visas på TV8 i kväll. Filmen annonserades som ett drama och jag tänkte ungefär

Varför inte? Jag kör ju varannan deckare när det gäller böcker.

Filmen inleds med ett möte mellan två främlingar, Dan och Alice. De möts på en gata i London. Mötet slutar med att Alice blir påkörd och Dan tar henne till sjukhus. De blir ett par. Dan går senare till Jul… Anna, som är fotograf, för att låta sig plåtas. Nånting händer mellan dem. Med i storyn är ytterligare en man, Larry. Dan lurar Larry under en sexchatt. På så vis för han samman Anna och Larry. De blir ett par och gifter sig. Men…Det är mellan Dan och Anna det sker grejor. Fast sen…

Låter det rörigt? Det är det också. Det här är en av de konstigaste och jobbigaste filmerna jag har sett på länge. Storyn hoppar – från par till par och även i tiden. Jag hänger inte med och tycker att den ena rollkaraktären efter den andra mest är underlig. Karaktärerna är ute efter att… tja, jag vet inte vad. Testa gränser? Förstöra för andra?

Nä, det här blir lågt Toffelomdöme. Den enda rosan tofflan går till Julia Roberts. Hon är i alla fall snygg att se på.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänligt inlägg.


 

Lunchbaguette med Paria

Lunchbaguette för paria med Paria.

Det händer att jag går små ärenden ute i verkligheten. Ibland går jag till och med såna ärenden för att få uppleva lite vänlighet. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte fattar att en butiksanställds vänlighet är nåt helt annat än en älskads smekning över min kind.

Jag var till optikern. Den butiksanställda och jag talade om vädret. Jag hade solbrillor på näsan – och då kom regnet.

Nästan mitt emot optikern ligger Systrarnas bullbod. Även innehavaren där är mycket trevlig, så jag skuttade över gatan och in. Den vänlige mannen = Systrarna gjorde en fräsch ostbaguette med massor av grönsaker. Den var så god! Jag kan inte förstå att bullboden är så tom som den är, för brödet är gott och servicen på topp. Dessutom finns det ju fri wi-fi…

Inte kände jag mig särskilt glad idag. Tårarna var ganska nära, faktiskt. Det finns vissa saker jag inte kan förstå – och uppenbarligen inte alla runt omkring mig heller. Detta att man har valt ett tomrum, om än tillfälligt, i stället för att nån gör en insats övergår mitt förstånd. Jag känner mig verkligen som en paria! Passande nog bär jag omkring på en bok med samma titel. Det blev en stunds läsning i den hos Systrarna. Tills jag kom på mig själv med att mumla texten till hitsen från 1978 som flödade ur kaféets ljudmaskin…

Som en skugga dök då plötsligt Systrarna upp vid mitt bord, medförandes en assiett med en kanelbulle. Han sa:

Vi brukar bjuda våra gäster på gårdagens bullar.

Jag blev så rörd att jag utbrast:

Men va snäll du är! Tack så jättemycket!

Och så tryckte jag i mig bullen som dessert trots att jag var proppmätt. Hoppas nu att allt bröd sjunker undan till i afton. Då har jag nämligen en kinesisk dejt med min Fästmö.

Bulle

Gårdagens bulle smakade hur gott som helst, Systrarna! TACK!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Tänk på ett talGåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av Tänk på ett tal, John Verdons debutdeckare, en dag i november förra året. Jag köpte den och den fick följa med hem. Låg till sig i min att-läsa-hög, för jag ville ha nåt riktigt spännande att se fram emot.

Den pensionerade polisen Dave Gurney kontaktas av en gammal skolkompis, Mark Mellery. Mark har fått ett mystiskt brev och känner sig hotad. Men han vill inte blanda in polisen. Dave börjar nysta i det hela, trots hustrun Madeleines missnöje. Plötsligt finner sig Dave vara en deltagare i ett märkligt spel, men också i jakten på en seriemördare.

Den lovade så mycket, den här boken. Men nej. Tyvärr. Inget av löftena infriades. Jag kan inte förstå hur en bok kan kallas

[…] beroendeframkallande thriller […]

och

[…] Otroligt fängslande, fantastiskt skriven och helt enkelt den bästa bok jag har läst i år”. […]

av de recensenter som lyfts fram på bokens omslag. För den här boken är för mig ett riktigt sömnpiller! Jag har tragglat med den alldeles för länge. Jag har haft svårt att komma in i den. Den är seg, trots att jakten på just en seriemördare borde vara fartfylld.

Nä, det blir ett lågt Toffelomdöme och troligen ingen mer John Verdon för mig. Hur kunde Månpocket ge ut denna???

rosa toffla minirosa toffla mini


PS
Varför jag läste den överhuvudtaget? Ja jag ville ju trots allt veta vem mördaren var samt mördarens motiv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barnsliga tankar.


När jag var barn
var jag helt fascinerad av två leverfläckar jag hade. Den ena satt på insidan av vänster knä, den andra vid höger smalben. Två bruna prickar…

I min familj sa man inte leverfläckar. Man sa

skönhetsfläckar.

Skönhetsfläckar! Det var ett sånt vackert ord för mig. Jag var nämligen så barnslig att jag tolkade ordet som fläckar av skönhet, inte fläckar skönheten.

Idag är kroppen full av bruna prickar. Särskilt sköna är de inte. De har förökat sig betydligt sen jag var barn. Men jag minns den bruna mannen som en kväll plingade på hos oss. Jag var fem år gammal och min pappa skulle intervjua den här mannen. En afrikan på besök i en liten småländsk ort vars gator knappt ens trampats av andra européer än smålänningar.

Den som öppnade ytterdörren var jag. Och jag blev fasansfullt rädd! Jag klättrade uppför pappas baksida och skrek och skrek. Den stackars afrikanske mannen blev tvungen att gå.

Sen pratade pappa med mig. Han sa att afrikanska människor är precis som vi fanns de har annan färg i skinnet. Brunare än vi.

Skönhetsfläckar?

undrade jag.

Och så omvandlades min rädsla till en stor förundran över hur otroligt skön den där brune mannen var. Egentligen. Hela han var ju en skönhetsfläck – med betoning på skönhet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett debatterande inlägg om litteratur.


I morse läste jag
ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är

[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]

medan andra menar att

[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]

Det finns till och med de som hävdar att deckare är

[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]

Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.

En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.

Tantsnusk blir romance!

dundrade jag.

Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.

Bokhyllor

Toffelbokhyllorna dignar…


Efter att jag hade pluggat klart
tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)

Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid

varannan deckarnas!

Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?

Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »