Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gästspela’

Ett inlägg i vilket Tofflan, trots att det bara är torsdag och fint väder, gör en smärre veckosummering samt i alla fall aviserar allt hon har TÄNKT att göra idag.


 

Träd mot blå himmel

Soliga dagar…

Vilken vecka det har varit hittills! Toppar och dalar så det förslår. Jag tänkte nästan göra en hiss- och disslista igen som förr i tiden på torsdagarna, men jag vet ju själv vad jag tycker har varit bra och vad som har varit mindre bra. Fast det går inte att låta bli att ändå länka till det mindre bra, det lite bra och det mest braiga. Samtidigt, veckan är inte slut än och det är inte utan att jag undrar vad som ska hända härnäst och i vilken kategori detta hamnar i…

Våren är, som bekant, en tid av både sol och regn. Vi har kanske hittills haft mest av det senare. Jag undrar om vännen, som i veckan kom hem från semester på sydligare breddgrader, fryser och är på väg att bli förkyld än.

Molnig kvällshimmel i maj

...och mulna dagar…

För egen del reser jag ingenstans, jag är ju livegen. Men igår ändrade vi alla fall planerna för kvällen och det slutade med att Fästmön följde med mig hem i alla fall, trots att hon skulle ha gästspelat som den mamma hon är ett dygn. Vi var ganska trötta båda två, men roades i alla fall av lite TV – först brittiska Inred med loppis på SvT 1, därefter danska Antikduellen på SvT 2 och slutligen CSI Miami på FOX. Mest impad var jag nog av de brittiska inredarna som verkligen trollade med värsta skräpet, ärligt talat, och fick till det så bra!

Dagen igår började soligt och slutade med mörka moln och minst sagt mulet. Idag är det jättesoligt och jättevarmt. Jag hör genom mina öppna fönster hur Micke Vaktis klippper gräset. Han hann väl inte klart igår eftersom han var hos mig och spolade rör. Men bra blev de, mina rör, till och med handfatet i badrummet tömmer ut vattnet som det ska nu. Så idag kommer jag inte undan: jag ska både tvätta och städa och som pricken över i:et också bädda rent. Dessutom behöver jag gå ut med sopor och tanka bilen och… Meh, varför sitter jag här och skriver i stället för att sätta fart? Ja, jag ska, jag ska bara slänga ett öga på media på webben och gratulera en vän på födelsedagen. SEN…

Vad har DU för dig idag??? Kollar du upp dina grannar (jag mötte ett riktigt surkart i morse), städar du eller gör du nåt roligt ute i solen??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att sluta.


Min dag började i ilska.
Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna fr helvetet Nemi

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.


På morgonen svettades jag ut
min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.


Idag var det kyckling i röd curry
och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Chokladterapi

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.


Anna skulle ställa sig vid spisen
och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.


Igår kväll var det premiär
för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors Niklas Strömstedt Malin Roos
Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Tvärtemot vad många twittrare ansåg,
tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, jag har inte ens plockat upp boken som fil än på datorn. Den ligger där. På datorn. Och på stickan. Stilla och i ro. Jag går igenom den i tanken, i huvudet. Framför allt ett ställe, där jag vet att jag är inkonsekvent. Jag måste skriva om, få ihop, få det logiskt, bättre… Att skriva bok är svårt. Jag gör det mentalt just nu. De väsentliga delarna är skrivna – darra månde världen! – och nu ska de knytas ihop. Kontrolleras. Och som sagt bli logiska.


Ja DEN HÄR boken är ju inte logisk – jag finns ju i den!

                                                                                                                                                           Min bok är en absurd roman som är baserad på verkliga händelser, men dessa är omskrivna och förvandlade till ett annat slut än det som blev. Inspirerad av Kafka, ja naturligtvis, men också av alla dem som hånade och gjorde ont. Ni bör nog var lite oroliga, ja…

Fästmön var ledig igår och idag. Det är henne väl unt efter det hårda helgpasset när hon dessutom inte var riktigt frisk! Hon sitter mycket vid Renoir-pusslet. Koncentrerad. Fokuserad. Fogar samman bitarna. Jag gästspelar vid bordet ibland, nån timma eller så. Får dit några bitar, men går därifrån när det tar stopp.

Gråväder idag, men ändå varmt. Fastighetsskötaren har blåst grus utanför med en fruktansvärt illalåtande, entonig maskin. Betydligt värre än Linns förra TV, I can tell you!

Min förkylning blir allt bättre. Är bara lite täppt och lite torrhostig nu. I stället har magen krånglat och så har jag fått blåsor på tungan som är irriterande. Men det tillhör mina vitaminbrister, så det får jag leva med. Jag är ändå duktig som knaprar mina vitaminpiller varje dag, livet ut. För övrigt är acnen svår. En ond på höger näsvinge och en mindre böld bakom höger öra. Hormonerna, du vet.

Idag ska jag beskära några av mina mest eftersatta krukväxter. Det tycker i alla fall Anna att jag ska göra. Jag själv tänker mest. Tänker på vad jag ska skriva, hur jag ska formulera det. Och att jag har en del praktiska saker att styra med. Vi har till exempel en födelsedag att fira i nästa vecka och jag måste ordna ett par saker till dess.


Kanske jag ska slå till och göra en sån här till oss? Nja…

                                                                                                                                                          Vi ska ut en tur senare. Elias ska på kalas fredag kväll hos två killar, så vi måste inhandla lika många paket. För att muta oss själva – leksaksaffärer är liksom ofta fulla av barn som skriker och springer omkring – tänkte jag bjuda oss på Mac Jack, det vill säga Råbygrillen, till middag.

Nu går jag och skär lite…

Read Full Post »

Jag blir alltid så råååååååsa när jag har haft kontakt med Fru Hatt! För även igår expertkommenterade vi vårt favoritprogram per sms. Tyvärr håller jag vår konversation för oss själva, för jag kan ju inte skriva om Vanliga människor utan att somliga går i taket. Min lott i livet är tydligen att skriva om mig själv och familjen och en del av mina vänner – för vi faller alltså inte under kategorin Vanliga människor. Anser somliga. Men det är nog sant. Jag tror att hur mycket Fru Hatt och jag än anstränger oss blir vi aldrig några Vanliga människor. För vanliga människor lever i sina små lådor och kommenterar HÖGST sina medmänniskor bakom ryggen. Det har jag lärt mig I Verkliga Livet – Fru Hatt likaså.


Tofflans liv i en bok?

                                                                                                                                                         Jag känner mig alltmer som en åskådare. Att jag var så trött i onsdags tror jag beror på att jag var ute I Verkliga Livet och gästspelade mellan klockan elva och klockan 16.30, inte bara på mina vitaminbrister. Det tar på krafterna att delta in ett socialt sammanhang när man vanligen enbart sitter och betraktar sociala sammanhang. Jag känner mig till och med som en åskådare på min blogg, ibland. Häromdan skrev jag här om Alltings elände. Ja, jag skriver ju rätt ofta om det. Kanske hade jag hoppats på att få nån kommentar på det, men det som startade höga diskussionsvågor på min blogg… var hur man rengör en köksfläkt. Eftersom jag redan hade rengjort min fläkt hade jag inte så stor nytta av alla god råd kring detta, men förhoppningsvis fick alla som kommenterade utbyte av detta. Själv betraktade jag förundrat diskussionen medan jag funderade ut nya sätt att ta livet av mig. Men innan dess ska jag nog försöka knyta ihop kapitlen i min bok. Och det är det jag håller på med just nu. Bidar min tid, planerar.

Det var gott att träffa Fästmön och barnen igår igen, men när vi hade hämtat och kommit hem med de två yngsta blev jag så trött, så trött att jag bara ville gå och lägga mig. MEN… eftersom jag inte var hemma kunde jag inte göra det – och det var bra! I stället sparkade jag igång leksaksdatorn och höll Elias sällskap i vardagsrummet medan han gjorde sin läxa. Dessutom blev jag förhörd på lågstadiets matteböcker. Och tro det eller ej, jag blev godkänd!

Anna sprang omkring och tvättade, städade och bäddade rent som det jehu hon är och jag kände mig riktigt lat. Fast jag erbjöd att hjälpa till flera gånger. Men jag vet hur det är. Man vill göra det mesta själv hemma hos sig. Lite nytta kunde jag i alla fall göra och det var att åka och köpa ris, för det skulle barnen ha till sitt kycklingkebabkött. Anna och jag åt korv med bröd. Vi blev inte mätta.

Nu är jag hemma hos mig en stund. Anna jobbar till 13.30 och ska hämtas då. Gissningsvis blir det nåt stopp på vägen för att inhandla middagsmat och fredagsmystillbehör innan vi hämtar Elias klockan 15. Taxi Tofflan ska också skjutsa Linn några ärenden efter detta. Sen måste jag försöka snåla på bensinen så den räcker några dar till. Det vore underbart skönt att bara få en bensinräkning den här månaden också (som det blev för decemberbensinen) och inte två, som jag brukar få. På tal om räkningar, måste jag sätta mig en stund med min ekonomi. Gissar att jag gråter resten av förmiddagen sen…

Read Full Post »