Ett vänligt inlägg.
Lunchbaguette för paria med Paria.
Det händer att jag går små ärenden ute i verkligheten. Ibland går jag till och med såna ärenden för att få uppleva lite vänlighet. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte fattar att en butiksanställds vänlighet är nåt helt annat än en älskads smekning över min kind.
Jag var till optikern. Den butiksanställda och jag talade om vädret. Jag hade solbrillor på näsan – och då kom regnet.
Nästan mitt emot optikern ligger Systrarnas bullbod. Även innehavaren där är mycket trevlig, så jag skuttade över gatan och in. Den vänlige mannen = Systrarna gjorde en fräsch ostbaguette med massor av grönsaker. Den var så god! Jag kan inte förstå att bullboden är så tom som den är, för brödet är gott och servicen på topp. Dessutom finns det ju fri wi-fi…
Inte kände jag mig särskilt glad idag. Tårarna var ganska nära, faktiskt. Det finns vissa saker jag inte kan förstå – och uppenbarligen inte alla runt omkring mig heller. Detta att man har valt ett tomrum, om än tillfälligt, i stället för att nån gör en insats övergår mitt förstånd. Jag känner mig verkligen som en paria! Passande nog bär jag omkring på en bok med samma titel. Det blev en stunds läsning i den hos Systrarna. Tills jag kom på mig själv med att mumla texten till hitsen från 1978 som flödade ur kaféets ljudmaskin…
Som en skugga dök då plötsligt Systrarna upp vid mitt bord, medförandes en assiett med en kanelbulle. Han sa:
Vi brukar bjuda våra gäster på gårdagens bullar.
Jag blev så rörd att jag utbrast:
Men va snäll du är! Tack så jättemycket!
Och så tryckte jag i mig bullen som dessert trots att jag var proppmätt. Hoppas nu att allt bröd sjunker undan till i afton. Då har jag nämligen en kinesisk dejt med min Fästmö.
Gårdagens bulle smakade hur gott som helst, Systrarna! TACK!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 