Golvad av klinker

Ett inlägg om golv.

---

 

Frågan är om det heter 

en klinker, två klinkers?

Nja, det heter faktiskt klinker, i alla fall enligt Stenbolagets webbplats. Fast lite längre ner på sidan heter det klinkers. (Budrum är jag också lite osäker på vad det är.) Men strunt samma, jag sitter och drömmer om att göra om min hall. Idag har jag ett mycket ljust, men smutsgult laminatgolv. Det ska se ut som furu. En gång i tiden när jag la det, typ 1998, var det snyggt. Sen dess har det fått sina repor och jack. Nu börjar jag bli ganska trött på det.

Hela hallen behöver renoveras, förutom golvet även väggar, socklar och tak. Det är enklare uppgifter att ta itu med, trots att min hall består av ett antal vinklar och vrår. Jag undrar om jag skulle kunna lägga klinkergolv själv. Nog minns jag hur det var när laminatgolvet las en fredagskväll efter en jobbvecka. Vi var två på den tiden – och ganska trötta. Men mitt tålamod var störst och jag la den sista, usla, svåra raden. Nog borde jag fixa att lägga klinker då?

Ska jag göra om hallen (just nu har jag tid, men inte råd – fast drömmar är ju gratis…) vill jag att det ska se helt annorlunda ut än den gör idag. Trots ljust golv och ljusa väggar är hallen ofrånkomligt mörk. Så varför försöka göra den ljus, nåt som den ändå aldrig blir? Om jag finge drömma mig ett klinkergolv skulle det vara mörkt grått.

Just den här färgen på klinker vill jag ha i hallen. (Bilden är lånad från Stenbolagets webbplats.)

Väggarna skulle jag kunna tänka mig i en ljusare grå färg, utan mönster. Jag vill att golvet ska vara det framträdande. Nån golvvärme behöver jag inte eftersom jag inte bor på bottenvåningen. Det skulle jag däremot kunna tänka mig om jag la klinkergolv i ett våtutrymme. Fast vänta nu… Det skulle räcka så bra med att renovera hallen.

Även om jag inte har nån rollator cykel som jag drar upp i hallen eller några ungar som stormar in med grusiga kängor om vintern vill jag ha ett tåligt golv i hallen. Ett golv som står emot våta skor. För hur det än är kan en ju inte täcka upp hela golvet med dörrmattor. Ett klinkergolv blir ju otroligt lätt att snabbt svabba av och hålla rent, jämfört med ett känsligt laminatgolv där smutsen torkar in genast och fastnar och även små gruskorn gör fula märken.

Så nu vill jag veta hur DU har det i din hall! Har du klinker, trägolv, laminat eller vinylgolv? Och varför då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »