Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fruktansvärd känsla’

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!

När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.

Jobb till vilket pris som helst?


För tio år sen
förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.

Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.

Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll har Fästmön och jag glott på en ny dokumentärserie på TV3. Första delen handlade om kvinnor som faller för mördare. Jag satt och var förbannad mest hela tiden.

Kriss är en av kvinnorna i dokumentären. (Bilden är lånad från TV3:s hemsida.)


I det här programmet berättar två kvinnor
om sina förhållanden med män som bland annat är dömda för mord och misshandel. Jag försöker förstå vad det är som lockar och drar, hur en kvinna bara kan få för sig att skriva till en dömd mördare att hon älskar honom efter att ha sett hans bild i tidningen. Har hon inte kunnat läsa vad han är dömd för eller vad?

Även två dömda män kommer till tals i programmet. En av dem, dömd för bland annat mord och mordbrand, säger att han tycker att vissa kvinnor som sökt kontakt är mer eller mindre skruvade. Han säger ungefär:

Hur kan de välja en man som sitter inne när de själva befinner sig där ute?

Det är en fråga även jag ställer mig. Jag försöker, men kan inte förstå. Trots att de båda kvinnorna i programmet säger att de dras till starka, farliga män. Den ena kvinnan för att hon behöver möta en jämlike eller en något starkare man som kan sätta henne på plats (!); den andra kan inte se att han är en mördare, liksom blundar för och vägrar tro på att han begått det brott – mord – han är dömd för.

Nej, jag förstår verkligen inte kvinnor som faller för mördare. Jag kan inte se lockelsen i nån som har gjort nån annan illa. Jag tycker nästan synd om kvinnorna för att de inte begriper bättre… Och det är en fruktansvärd känsla, för vem är jag att döma nån annan..?

Read Full Post »