Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frätande’

Ett missat inlägg.


 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Var starkelefanten

Inte så högt i tak idag.


Jag har varit på utflykt i verkligheten
ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse läste jag en notis i lokalblaskan om en finländsk dam som tycks ha som sport att pricka in barn vid övergångsställen. Med pricka in menas att hon saktade ner sin bil när hon närmade sig, men gasade på när barnen gick över gatan. Hittills har det inte skett nån svårare olycka, värsta blessyren har hittills blivit skrubbsår. Men ändå. Detta är riktigt elakt, tycker jag som själv är så himla elak. Fast så riktigt så elak som den finländska damen är jag ICKE!

Uppenbarligen är jag inte totalt elak. Inte mot barn, i alla fall.


I skrivande stund
borde jag inte alls förfasa mig över elaka finländska damer utan förbereda min lilla dragning som jag ska ha klockan tio. Men i stället  passade jag på att starta hemma-datorn. Ska strax åka iväg till introduktionen. Det känns trist att jag måste bryta mitt i – vid kaffet, dessutom – men det är chefens önskan. Och jag vill väl också förstås berätta om mina tankar med kommunikationsplanen.

Det ser ut att bli en ny, fin dag. Solen lyser, himlen är blå och gräset är underbart grönt. En del får röda ögat och kli i hals och näsa av våren. Jag tillhör de lyckliga som slipper såna besvär. Mina ögon är fortsatt blå.

Första dan utan de förhatliga tabletterna som är svåra att svälja, runda och tjocka precis som jag, frätande om de fastnar. Tabletterna som gör mitt bajs svart. Bara det… Att få tillbaka normalfärgen… Det kan tyckas vara en skitsak, men jag har alltid velat vara normal… (Jag vet att jag aldrig blir det, fast man kan ju låtsas lite.)

Dags att borsta tand och dra sig mot jobbet!


PS
Alla
finländska kvinnor är förstås inte damer. Och naturligtvis är de inte elaka heller. Jag känner enbart snälla finländska kvinnor.

Read Full Post »