Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frånvaro’

Ett inlägg om kloka ord.


 

Blommor till graven.Jag läser en bok jag har fått av Annas snälla mamma. Boken kom ut redan 1997, men orden är lika kloka för det.

Jag läser om sorg. Om hur sorgen så sakteliga försvinner och blir vardag. Om hur sorgen upphör att vara ny och smärtsam. Att man slutar lyssna efter steg som aldrig kommer och att man får svårt att minnas rösten. Om hur frånvaron gradvis blir mer självklar. Och genom att sorgen får sin vardag är den på väg att övervinnas.

Den resa som snart ska göras ska bidra till detta. Att komma till ro genom att sorgen får sin vardag.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Ytterligare ett citat blir det idag och även det ur Sara Lövestams bok Sanning med modifikation. (Man kan ju tro att jag hjälper författaren med marknadsföringen av henne bok, men det gör jag inte!)

[…] Kouplan vet. Hans egen mamma bakade kakor, frenetiskt, när hans bror hade försvunnit. Det tokiga får gå ur händerna, sade hon, hellre än att sippra ut i hjärnan. De åt kakor i veckor efteråt, han kan fortfarande känna den sötsorgsna smaken av sin brors frånvaro. Så han borde känna igen förtvivlan. […]

 

Kolakakor och chokladkakor

Dessa kakor har Fästmön bakat i oktober förra året. Det var också hon som gav mig Sara Lövestams bok i födelsedagspresent i år! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fällande inlägg.


 

Flugfälla

Småflugsfälla.

Gårdagen innebar tre uteblivna telefonsamtal och två oväntade besök. Det förra gjorde ont, men jag tränar på att bli tjockhudad. Det ena besöket gjorde mig gott och det andra irriterad. För hur kul är det när en massa småflugor till och med hittar ner i min anabox, en medicindosett av mindre format? Efter en liten utflykt i morse riggade jag därför åter en fälla i köket.

Morgonen hittills har varit lyckad på sitt sätt. Jag har funnit det jag har sökt och mer än mitt bästa kan jag inte göra.

Jag testar lite olika saker inom ett visst område, letar efter nåt nytt och provar mig fram. Men allt tar tid. Och tiden rinner ut. Till dess vi är mer synkade, tiden och jag, begraver jag mig i det tryckta ordet. Och i orden som bara jag kan läsa. Varför ska jag bjuda på livet när folk uppenbarligen tycker att det är OK med krig och att göra allt för att stoppa orden?

Är nästa steg att jag blir skjuten? Det behövs inte! Jag fixar saker och ting själv. Och jag förbereder och planerar och gör en sak klar och tydlig: även när jag inte är här ska jag vara här. Den/de som önskar min frånvaro tror att den/de ska bli nöjd(a) när det blir så. Det tror inte jag. Framför allt slipper man inte undan Orden.

Vilken merit, för övrigt, att sätta upp på sitt CV: jag var med och slog i spikarna genom att jag höll i hammaren alternativt jag gjorde ingenting alls.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både ilsket och glatt inlägg.


argTänk att jag gillar inte
när människor är oförskämda mot mig! En stund idag kokade det inuti mig av ilska. Det var tur att jag hade saker att ta tag i så jag inte började älta.

Men helt totalt, fast och fullt rann ilskan av mig när jag mötte en kollega från en annan förvaltning i entrén och h*n tackade mig för ett gott jobb. Jag blev lite förvånad och tvungen att fråga vilket jobb det gällde – jag gör ju ganska mycket, både högt och lågt. När h*n förklarade vad det var, beskrev h*n samtidigt att h*n var så nöjd med att jag både hade löst problemet snabbt och den lösning jag hittade. Men inte nog med det… jag fick höra så fina ord som gick rakt in i hjärtat! H*n sa:

Du ska veta att vi tycker alla så mycket om dig här uppe och du gör ett sånt jättebra jobb! 

När man hör sånt kan man ju inte vara ilsken längre, eller hur? Men jag är inte mer än människa när jag önskar att den som var oförskämd mot mig läser detta. För orden i citatet är en direkt känga åt ett visst håll. En stålskodd känga. Dock inte en känga som satt på nån av mina fötter.

blanketterIgår eller idag var det sagt att jag skulle få ett papper. Innan jag gick fick jag veta att det ligger på mitt skrivbord när jag kommer tillbaka efter semestern den 31 mars. En del kan tycka att det är omänskligt, oförskämt eller olidligt att detta papper – eller frånvaron av det inte redan har landat hos mig. Själv känner jag mig ganska cool just nu. Jag har en plan B, om plan A inte går i lås.

I afton hade jag tänkt bjuda min kära på kalkon, men nu blir det annan fågel eftersom närmaste ICA-affär inte hade så stort sortiment. Dessutom läste jag fel på ett påläggspaket och tro det eller ej, jag har köpt gris! Hoppas Anna kan äta det, annars får pålägget åka ut till kylskåpet i Himlen.

Vet du, solen skiner utanför fönstret och i mitt hjärta. Jag hoppas att den skiner hos dig också!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min arbetsplats.


Vi kan låta rätt hårda och tuffa.
Det måste man vara, på sätt och vis, när man jobbar med det jag och kollegorna gör. Som kompensation väljer vi kläder av lite mjukare touch. För vi är ju i grund och botten snälla.

Fluffig tröja

Kollegan K:s fluffiga tröja.


Min dag inleddes
med ett datorbyte. Äntligen! Tyvärr uppstod då problem av teknisk karaktär. Det slutade med att jag fick logga in som kollegan S och tilldela mig nya rättigheter och nytt lösenord. Det är liksom inte första gången det låser sig. Vilken tur att man lär sig genom misstagen…

På förmiddagen hade vi enhetsmöte på cirka en timme. Det var en del att avhandla eftersom det råder viss frånvaro på enheten. Idag är vi emellertid fyra. Två fattas.

Storskärmen i ljusgården fortsätter att krångla. Gårdagens problem löste vi, I och jag, men idag är det nattsvart. Det vill säga skärmen är nattsvart. Tekniker jobbar på problemet, men det är uppenbarligen inget enkelt problem. En av killarna på IT är förresten så himla gullig. Han kan säga såna mjuka saker när man säger hej då som:

Ta hand om dig!

eller

Var rädd om dig!

Tänk om alla sa såna snälla saker till varandra…

Lunchen är snart slut och jag har ätit kycklingfocaccia idag. Det var alldeles för stor portion, så jag fick lämna lite på tallriken. Tog sen en lite promme runt kvarteret för att få dagsljus, men det är inget vidare väder. Det droppar från taken och är allmänt blött. Ingen mer snö från ovan, i alla fall. Tittade in till Röda Korsets loppis en snabbis, men ingenting följde med mig därifrån.

Min nya jacka är fortfarande till stor glädje. Den är varm när det är ruggigt och kallt. Men bäst av allt är att den också är väldigt mjuk. Och så är den gjord av Goda Vänner, enligt etiketten i fodret.

Made by good friends

Min jacka är ”Made by good friends”!


Nu ska jag jobba
några timmar till. Faktiskt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Läser om folkpartiledaren Jan Björklunds uttalande om att skolk ska synas i betygen i diverse ledarespalter idag. Jan Björklund har ju ibland förmågan att komma med mindre lysande förslag, men just detta förslag tycker jag personligen är ett av de bättre.

Jan Björklund har redan fått kritik av både Barnombudsmannen och Skolverket. Sossarna tycks ha gjort en kovändning efter att man under valrörelsen haft åsikten att man ska vara närvarande om man går i skolan. Är man sjuk så är man sjuk. Förra utbildningsministern Ylva Johansson sa bland annat:

[…] Jag har inga problem med förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem. […]

Nu är emellertid partiledare Juholt

[…] oerhört upprörd […].

Frågan är vad han är upprörd över. Enligt Svenska Dagbladet är det att frånvaron syns på betyget, inte att frånvaron i sig rapporteras. Och då snackar vi terminsbetyg, inte slutbetyg.

På Aftonbladet har man synen att Jan Björklund är väldigt ensam i sitt förslag. Man menar att utbildningsministern struntar i skälet till den ogiltiga frånvaron. Att få ett IG i betyget skulle inte förbättra något, menar man. Och problemet läggs på eleven i stället för på skolan.

Men hallå! När vi jobbar kan vi inte bara utebli en dag utan giltig orsak. Varför är det så fel att våra unga får veta att skolk inte är OK? Att man tidigt tar lär sig ta ansvar för sig själv. Om sen skolket beror på att eleven är mobbad är det fortfarande skolans ansvar, detta är naturligtvis inte förändrat. Björklunds förslag innebär väl för 17 gubbar inte att all kommunikation mellan skola-elever-föräldrar ska upphöra?

Expressen menar att det hela ändå är värt ett försök. Syns frånvaron i betygen borde nämligen nån vuxen, alltså nån från skolan eller föräldrarna, reagera. Jag tror att detta tydliggör problem som mobbning eftersom man som vuxen i elevens närhet rimligen måste fråga sig vad frånvaron beror på och ta tag i det hela.

Självklart är jag medveten om att problem med skolk inte löser sig till hundra procent genom att frånvaron syns i betygen, men jag är benägen att hålla med Expressen och tycker att det ändå är värt ett försök. Det kanske blir bättre. Och vuxna kanske också lättare kan se när det är dags att agera…

Vad tycker du???

Read Full Post »

Older Posts »