Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frånfälle’

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

frukost
Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.


I stället för att läsa tidningen
surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Läste just nåt riktigt sjukt i Dagens Nyheter på nätet. Visste du att det finns företag som erbjuder dig att skicka en sista hälsning via Fejan eller till och med fortsätta twittra när du är död? Jo, du läste rätt!

9 spöke i grenen

När jag har hängt av mig dräkten vill jag nog… vara död, liksom…


Företagen har utgått från
alla människor som lämnar efter sig brev till sina närstående. Brev, som får öppnas först efter ens frånfälle. Därför har det gjorts en app (!) som heter LivesOn som lanseras i mars. Appen ser till att du fortsätter leva vidare på Twitter trots att du är död. Appen har koll på dina surfvanor och den retweetar sånt som du skulle har retweetat själv om du vore i livet. Den postar också länkar som du skulle ha gillat. När man registrerar sig hos LivesOn får man samtidigt utse nån sorts exekutor. Denn* har kontroll över kontot och är också den som sätter bollen i rullning, så att säga, när du själv har rullat över på rygg.

DeadSocial är ett annat företag som gör att du kan posta meddelanden efter din död. Grundaren menar att man på så vis kan skapa nåt av värde för de efterlevande… Eh, ursäkta mig, men… vad hände med Goda Minnen, till exempel?

Nej, det här tycker jag är en rätt sjuk affärsidé. Vad tycker du???


Livet är kort. Men när jag är död, är jag död. Och tyst.

Read Full Post »

Det är tidig lördagsmorgon. Ute är det mörkt och ungefär fyra grader kallt. Nånting faller försiktigt genom luften. Jag har skjusat Fästmön till jobbet – hon började klockan sju och ska vara där ända till klockan 16 – och idag var det INTE roligt att gå upp. Vi var jättetrötta båda två och sov som bäst när mobilalarmet jazzade loss.

Ibland brukar jag gå och lägga mig igen, dessa lördags- eller söndagsmorgnar när jag har skjutsat Anna till jobbet tidigt. Men idag har jag lite att fixa, för nånstans vid 13-14-tiden kommer mamma idag. Fast först blir det en stund vid datorn och så lite softning med java och lokalblaskan.


En stunds softning med… läskiga nyheter, som det verkar…

                                                                                                                                                      Mina tre blåa hyacinter har ännu inte börjat dofta jul och jag längtar. Men kanske blir juldoften mer påtaglig när jag har införskaffat Årets Gröngöling, det vill säga en gran. För en sån måste man ju bara ha. En ÄKTA gran. Slaktar-Pojken var så snäll och har lovat att gå till ICA Solen idag och köpa en gran till familjen i Himlen. Det är gott att veta att han är en snäll och hjälpsam son till sin mamma – när han orkar och vill. Men jag har märkt att han oftast orkar och vill om man ber honom.

Jag ska poppa över till Tokerian och inhandla frukt och fikabröd, annars blir jag väl hemma och väntar. Kanske tar ett snabbvarv med dammsugaren. Så här års drar man in så mycket grus och skräp – även om vi bara är två försiktiga vuxna här just nu.

När mamma kommer tänkte jag bjuda på kaffe och nåt gott till det och i samband med detta måste jag ju berätta om kusin M:s frånfälle. Det gör mig ont, för jag vet att mamma blir ledsen, men jag kan ju inte undvika att berätta det. Fast jag bävar, jag vill ju att hennes vistelse här ska vara trevlig och mysig. Igår när jag ringde runt till några av Kusinerna – och även en syssling till mig själv – insåg jag att de blev rätt tagna. Till och med de två som jag alltid upplever som starka och positiva och pigga blev ledsna. Och går jag till mig själv så tänker jag förstås på mitt eget liv och leverne och hur det kan ända bara så där, POFF!

Jag träffade inte kusin M så mycket, för hon hade för länge sen flyttat från Metropolen Byhålan med sin familj när jag växte upp. Men mamma har berättat att hon och jag var där några dar när kusinen och maken var i Paris. Syftet med vår vistelse var att passa de tre barnen, mina sysslingar, som då var mellan fem år och tonåringar. Jag var så liten och minns ingenting av detta, men mamma sa att syssling C var så snäll och skjutsade runt mig i deras vagn – min egen hade ju blivit stulen så jag fick lära mig att gå rätt snabbt – och lekte med mig. Syssling M minns jag får nåt av hans roliga uttryck och så hans intensiva blick – en blick som jag tror att han har kvar även idag. När kusin M och maken återvände från Paris fick jag en docka som jag kallade för Marie. Marie var den enda docka jag lekte med som barn, för som pojkflicka var det bilar, garage och LEGO som gällde.


Liten Toffla drar dockvagn troligen innehållande dockan Marie.

                                                                                                                                                         För några år sen träffade jag kusin M i samband med en mosters/fasters begravning i Byhålan. Vi kom att sitta bredvid varandra under minnesstunden efteråt och pratade en hel del. Jag upptäckte att hon var en mycket underhållande bordsdam och skämdes väl lite för att jag tyckte det var så trevligt – det var ju faktiskt begravningskaffe… Kusin M tyckte att jag hade min morfars snälla ögon och jag blev smickrad för min morfar, han var den snällaste som har gått på denna jord…

Annars har vår släkt en hel del mörka historier och jag och syssling M har skojat om att att skriva en bok om detta tillsammans i sann Stephen King-anda. Vi kan säkert få god hjälp av kusin B som släktforskar och som har, vad jag förstår, hittat ett och annat lik i garderoben..! 😀

Read Full Post »