Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frågetecken’

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Hade en urmärklig dröm i natt. Bland annat satt jag instängd i en immig bil och

pratade ut

med en före detta vän. Vi hade parkerat så att vi inte kunde kliva ur bilen. Vad vi kom fram till? Tja, att vi inte orkade älta det gamla och att vi skulle glömma det. Inga

därför

eller några andra förklaringar. Det kändes ganska skönt och på nåt sätt fick jag ytterligare en puff  att släppa det hela. (Ja, jag har fått en ganska stor tidigare, nyligen.)

Det nylånade pusslet från igår ligger fortfarande i sin ask. Men så här ska det bli när det blir färdigt:


Vi som inte har råd att åka hit får pussla ihop en bild av paradiset…

                                                                                                                                                         Ja, jag är medveten om att bilden är mycket turkos, men samtidigt ger den oss möjlighet att resa till paradiset i tanken eftersom vi inte har möjlighet i verkligheten. Jag var utomlands på semester senast 1996, så jag ska ärligt säga att jag inte saknar att resa särskilt mycket – jag är ju inte speciellt resvan, har aldrig haft råd. Ironiskt nog har jobbet tagit mycket av tiden, också, inte bara rent fysiskt utan också tankemässigt. Hur som helst, pusslandet ger flera timmars avkoppling och lite hjärngympa, vill jag tro. Och som sagt, så kan vi drömma oss bort till den där stranden vid det turkosa vattnet…

Fästmön börjar jobba klockan 13 idag, så det blev en liten sovmorgon i morse. Vi satt uppe ganska sent och såg en inspelad… dokumentär, får man väl kalla det, om familjen Kennedy. Den gick i repris härom natten och då passade jag på att spela in den på DVD:n. Annars beklagar jag att jag har missat serien om familjen Kennedy, en serie som gick på samma kanal, SvT1, men som tyvärr krockade med nåt annat.


Jackie och Jack vid bröllopstårtan.

                                                                                                                                                            Jag vet inte varför, men jag har alltid varit fascinerad av den här familjen. Kanske är jag morbid, för jag tror att det handlar om alla mord plus kopplingen till Marilyn Monroe, en annan person jag är fascinerad av…


Kolla bara! Inte går det att INTE bli fascinerad av denna kvinna!

                                                                                                                                                            Kanske har fascinationen att göra med att det inte bara handlar om mord och död utan också om ganska många frågetecken till dödsfallen.

I eftermiddag ska jag lugna ner mig med min sedvanliga jakt* samt att läsa en mycket annorlunda och intressant bok om Böckernas Bok.

I kväll ska jag Ut på Uppdrag. Det ger mig ett värde och det är jag tacksam för.

Ett annat uppdrag jag utförde igår var ett skrivuppdrag här på bloggen. Det var intressant att se hur många kommentarer det blev på inlägget! För även om människor säger sig vara ointresserade är vissa frågor tydligen ändå… engagerande!

                                                                                                                                                      *sedvanlig jakt = jobbsökeri

Read Full Post »

I det till synes OÄNDLIGA äventyret uttagningen av Sveriges bidrag till Melodifestivalen 2011 är det så dags för Andra chansen, sänt från Sundsvall, på lördag i kväll. Det är inte alla som får just en andra chans, men bland de svenska bidragen till melodifestivalen finns den möjligheten.

För att krångla till det hela går det till så här: Den första omgången har fyra ”dueller”. Fyra bidrag slås ut och fyra går vidare till en andra omgång. Där sker två dueller. De två bidragen som vinner de sista duellerna går vidare till finalen i Globen den 12 mars. Hängderume? Det gjorde knappt jag…

Uppdaterat: Vilka som möter varandra i de olika duellerna är jag i skrivande stund osäker på, men förhoppningsvis rätas frågetecknen ut senast lördag. Vännen Jerry har som vanligt koll på saker och ting. Dessa möter varandra:
 
Jenny Silver – Love Generation
Loreen – Sara Varga
The Moniker – Linda Pritchard
Shirley’s Angels – Pernilla Andersson
Mina favoriter är Shirley’s Angels och Love Generation, men jag misstänker att Jenny Silver och The Moniker går vidare till finalen. Jag hoppas också kunna live-blogga då som vanligt

Uppdaterat: Nu är det lördagskväll och vi laddar förstås för kvällens tävling. Datorn är påslagen, taklampan tänd (hur ska jag annars kunna se att blogga?), chipsen upphällda (ja det blev visst chips i kväll igen i stället för godis) och nu väntar vi bara på att dippen ska bli  klar tävlingen ska börja.

Kjell Lönnå var helt hysterisk i inledningen med gigantiska brillor och stämgaffel i handen. Marie har ursnigga bixor, Rickard har skinnbrallor. Påminn mig om att skänka bort mina skinnbrallor. NÄR SKA HAN LÄRA SIG ATT DET INTE HETER ”OOOOOEBB” UTAN ”VEBB” PÅ SVENSKA??? Varför är Adam Alsing kommentator när Tofflan finns? är min nästa fråga.

I kväll är det duellernas kväll. Det är bara dueller, typ:

Första duellen: Jenny Silver – Love Generation
Jenny Silver blåste in och glittrade. Men jag tycker att dansarna tar över. Det blir rörigt på scenen och för mycket folk. Man missar låten. Den är rätt fartig, men ändå… Trist, liksom. Och det röda håret bara blåser omkring. (Fästmön tyckte att de tre minuterna var långa…)
Love Generation dansade in i sina superkonstiga scenkläder och rev av en skitbra låt. Men dansen är tramsig, de ser mest kissnödiga ut. Och flamsiga. Men låten. Den här vill jag ha i finalen!!!
Love Generation gick vidare!!! BRA!

Andra duellen: Loreen – Sara Varga
Loreen, Den Lilla Indianflickan, har långa ben och lugg och väldigt många fransar på kläderna. Hon har en kanonröst och detta är en bra danslåt. Några lyssningar till så kanske jag gillar den riktigt mycket. Men igen är det för mycket folk på scenen!
Sara Varga sjöng om att springa för livet, men hon stod stilla på scenen. Det här numret var raka motsatsen till Loreen. Rösten var svag och klen i kväll.
Sara Varga gick vidare. Hon kunde ju inte sjunga! Fel låt!

Tredje duellen: The Moniker – Linda Pritchard
The Moniker, Di Leva utan hår men i gult. Och lite andra skjortfärger. Nej, det här är ett skämt. Om den här går vidare skäms jag ihjäl. Pinsamt!
Linda Pritchard, ja här glittar det. Och sjunga kan hon. Högt. Mina trumhinnor vibrerar. Men nån vinnarlåt tycker jag inte att detta är. Och är inte klänningen lite väl avslöjande? Jag tycker mig skymta… ja, den lilla triangeln, du vet.
The Moniker gick vidare. F*n, folk har ju ingen smak. Ingen smak alls…

Fjärde duellen: Shirley’s Angels – Pernilla Andersson
Shirley’s Angels är mina favoriter och låten är skriven av min gamla skolkamrat Alexander (med efternamnet Bard). Lite ostyriga frisyrer och något tunna röster inledningsvis. Det här är en låt man kommer ihåg, den är lätt att sjunga med i. Den här ska till Globen! Men med tanke på hur folk röstar… Jag såg en fantastisk rumpa som svängde! 😀
Pernilla Andersson har glest mellan framtänderna (ger ett litet väsande s-ljud) och sjunger i näsan. Gitarren ser gigantisk ut och tar över hela scenen. Och låten är horse jazz för mig. Nej, fy, den här är tråkig. Sömnpiller!
Pernilla Andersson gick vidare. Nu stänger jag av TV:n.

Sen var det dags för en jättebebis på scenen. Varför måste vuxna prata som barn bara för att de gör barnprogram. Trött jag blir… Och toarullar på melodifestivalen, vi hemma i expertsoffan fattar inget…

Nästa duellomgång:
Love Generation – Sara Varga
Hyfsad låt tävlar mot En som inte kan sjunga

The Moniker – Pernilla Andersson
Di Leva tävlar mot En jättegitarr, Pest tävlar mot Kolera

Och skiten som går vidare till finalen i Globen är…
Sara Varga och The Moniker

Åter kan man konstatera att svenska folket baske mig inte har nån musiksmak. Värsta skiten gick vidare, bra låtar försvann. Ja ja, då får Danny mindre motstånd i finalen! 😛

Read Full Post »

Det andra av tre långfilmslånga avsnitt om Kommissarie Zen är nyss slut. Och jag med. Alltså, jag är inte slut för att jag blev så upphetsad av spänning, utan slut som i trött. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att somna i TV-fåtöljen. Ett riktigt sömnpiller, Sveriges Television!


Kommissarie Zen lunchar med en snygg åklagare.

                                                                                                                                                             I det här avsnittet hittas en död man under en bro. Polisen tror att det är självmord, men kommissarie Zen har andra funderingar. Och hans funderingar leder till en hemlig kriminell organisation, bestående av folk inom kyrkan, Kabal. Så två frågetecken rätas ut under filmen:

  1. Mord eller självmord?
    och
  2. Finns Kabal?

Det börjar så läskigt, men sen faller hela historien ihop. Jag tycker det är gäspigt, helt enkelt. Inte ens lite spännande en enda gång, som förra söndagen. Dessutom tycker jag man anspelar på en fördomsfull syn på såväl italienare som kvinnor och det är inte roligt. Inte alls. Kommissarien, separerad från sin fru, bor för övrigt hemma hos mamma, men dejtar en kvinnlig gift kollega i hemlighet.

Nej. Nej. Det här är inte bra. Brittiska polisserier ska utspelas i Storbritannien, inte i Italien. Det blir bara fel. Bottenbetyg!

Read Full Post »

Jag är besviken. Jag har tittat lite på Uppdrag granskning och förväntade mig dels en ordentlig fortsättning av förra veckans program, dels en timma om IKEA. Det blev en rätt dålig fortsättning, på ungefär en halvtimma. Jag kände att jag inte fick veta nåt mer, nåt nytt, annat än vad folk ”på gatan” tyckte om förra veckans Uppdrag granskning om IKEA samt att Ingvar Kamprad har tre söner som inte har vuxit upp i Sverige och som aldrig ställer upp på intervjuer.

Det jag emellertid fattar är att det handlar om skatteplanering. Självklart tycker jag att det är MER ÄN VÄLDIGT SYND att IKEA:s skattepengar går till andra länder. Men då måste det ju vara väldigt fel på vårt lands skattelagar..? Ingvar Kamprad är ju liksom inte den förste svensk som tjänat/tjänar mycket pengar och som flyttar utomlands – för där är skattelagarna inte så tunga som här. Så egentligen har ju Ingvar Kamprad inte gjort nåt fel, inte i lagens mening. Men moraliskt???

Jag lämnar det här inlägget med ett stort frågetecken och jag kan inte sätta nåt betyg på det här TV-programmet (som i skrivande stund faktiskt pågår). För jag tyckte nog att det började bra, vasst och intressant. Men idag… 

Det var som att granskningen föll platt i denna andra del. Ett antiklimax. Men kanske är jag för trött för att ta in, för att fatta. Det enda jag vet är att jag, som får ersättning från a-kassan, jag bor i Sverige och jag måste skatta. Och det blir inte många ”kulor” kvar, inte…

Read Full Post »

Kan det vara så att man måste ha gått en kurs i att bli totalt empatifri när man jobbar som rådgivare/upplysare på a-kassan hos mitt fack? Fan tro’t! På förmiddagen idag pratade jag med en kvinna som var i total avsaknad av känslor. Men det måste man säkerligen vara om man jobbar på ett ställe dit folk ringer och är mest oroliga, ledsna eller arga.


Till a-kassan ringer nog folk som är mest oroliga, ledsna eller arga.

                                                                                                                                                        Jag var nog orolig. Det tar emot att stå med mössan i handen. Men jag gjorde det. Jag ringde. Och nu har jag fått veta vilka sjuhundrafyrtioelva blanketter jag ska fylla i och skicka in för att ansöka om a-kassa. Jag har också fått veta att jag måste ordna arbetsgivarintyg. Min förra arbetsgivare har jag fått tag i och intyg kommer i morgon eller på måndag. Min nuvarande arbetsgivare, som jag gör ett fåtal uppdrag åt, har jag mejlat men inte fått nåt svar ifrån än. Jag har pratat med en före detta kollega och jag har pratat med mitt före detta lönekontor.

Sen blev jag slut. Det är så många känslor av obehag som kommer tillbaka. Jag noterar en arbetsplats som precis som tidigare är gäng-styrd. Inte hade jag nåt med det att göra! Jag stod emot grupptrycket rätt bra. Det var väl därför jag offrades..? Äh, jag vet inte varför jag just kastade ur mig ett frågetecken – jag får ju aldrig några svar.


Några svar får jag aldrig.

                                                                                                                                                            Jag känner mig modig. Jag har ringt samtal jag har bävat för och tagit reda på fakta och information. Inte vet jag om jag fick veta allt jag ville veta, men… Jag FICK veta att jag måste vänta med att skicka in blanketter ett tag till. Och så fick jag veta att blanketterna innebär att jag ANSÖKER om a-kassa. Det är alltså inte säkert att jag får nån. Bara det…

Medan jag slevade i mig fil och müsli pratade jag med Fästmön i telefonen. Fast det var lite svårt för hennes telefon höll på att ladda ur. Men jag fick i alla fall lite sympati från henne. Plus att jag fick veta att hennes läckande badrumsrör inte gick att fixa med ordinarie fastighetsskötare utan att rörmokare är tillkallade. Ibland finns det fördelar med att bo i hyreslägenhet… Dessutom fick hon nu veta hur man får upp kupjävlarna kuporna på de två taklamporna i köket vars glödlampor har varit trasiga i ett år. Så nu varde det ljus där igen. Men nåt SPÅR att peta i var det visst inte, snarare en knapp centimeterlång SKÅRA. Vi var inte så dumma, trots allt, utan hade fått fel information…

Solen skiner fortfarande och jag ska nog traska över till Tokerian för att se om de har nåt som jag kan fixa till mig själv till middag. Har sett ett riktigt surkart dra förbi utanför mitt fönster, det var en FRÖJD att se det slita och släpa lite.

Read Full Post »

Det svenska offentliga är snabbt på att kasta sig in i digitala medier på olika sätt. Frågan är bara vad skälen är till detta. För att ”hänga med” räcker inte. Det skriver Sylvia Nylin, VD för Sveriges Informationsförening i en intressant artikel på första sidan på i, ett nyhetsbrev från föreningen. Artikeln behandlar offentlig verksamhets närvaro i sociala och digitala medier såsom Fejan och Twitter och bland annat skälen till detta.

I Sverige är vi kvicka ibland. Och även organisationer som har rykte om sig att vara tröga och byråkratiska tycks ha hoppat på Facebook– och Twitter-tågen. Men det är inte lätt att vara offentlig förvaltning i dessa sammanhang. Sylia Nylin har några frågetecken som det offentliga torde brottas med:

[…] Hur kravställer man […] närvaron på nätet?
Hur motiverar man kostnaderna för satsningen?
Och inte minst, hur kombinerar man de sociala mediernas krav på öppenhet, snabbhet och personlighet med policys, riktlinjer och lagar? […]

Sylva Nylin är tydlig med att hävda att närvaron i sociala medier varken kan eller bör

[…] motiveras med signalvärdet att ‘hänga med’ […]

Hon menar att närvaron måste ha sin grund i en idé om hur den skapar ett värde för medborgarna. Där håller jag fullständigt med! Att bara ”hänga med” räcker inte, det måste finnas nåt som är till nytta för det allmänna! Att finnas på Fejan ger ju ett signalvärde i sig – för den offentliga verksamheten. Men är närvaron där till exempel endast en passiv närvaro får det ju motsatt effekt för det offentliga…

Sylvia Nylin lyfter fram Stockholms läns landsting och dess satsning på Vårdguiden på Facebook. Idén var först att försöka få unga stockholmare att vaccinera sig mot svininfluensan förra hösten. Men kontot lever kvar ett år senare och har idag ungefär 3 700 anhängare. Där kan man ställa frågor om enklare åkommor och svaren kommer snabbt i form av råd och hänvisningar, bland annat. Smidig och obyråkratisk hjälp för allmänheten och för Vårdguiden en insyn i vilka frågor kring hälsa och sjukvård som är på tapeten!

Sylvia Nylin ser många möjligheter med det offentligas närvaro i sociala och digitala medier. Samtidigt inser hon att balansgången är svår. Hur personlig ton kan det offentliga till exempel ha utan att det blir fånigt? Hur förmyndaraktigt kan man ”tala” och fortfarande ha anhängare? Just att ha rätt ton är det svåra, anser hon.

Jag är benägen att hålla med! Rätt tilltal är viktigt. Många politiker är tillika bloggare och i en blogg finns det ju möjlighet att ha en riktigt personlig ton om man så önskar. Men kanske bör det offentliga rannsaka sig självt och bestämma vilka delar som kan vara lämpliga på Facebook och Twitter. Och vilka personer som kan vara lämpliga att sköta sidorna/kontona. Det är ju det, också… Människorna bakom…

Vad tycker du om offentlig verksamhet på till exempel Facebook? Kan man ha nån nytta av det???

Read Full Post »

Det är svårt att låta bli att beröras av Ship to Gaza-historien. Det är skitsvårt att låta bli att ha åsikter om densamma också. Men trots det tycker jag samtidigt att det är svårt att ha åsikter. Därför att jag inte med säkerhet kan veta nånting om vad som är sant eller falsk i historien.

Jag kan tänka att det å ena sidan mycket väl kunde uppfattas som en provokation. Å andra sidan, inte är det särskilt OK att stoppa införsel av förnödenheter till en plats? Fast å tredje sidan, var det så himla snällt att bara ta en bit land och säga att

här kan ni bo! Strunt samma om det redan bodde nån här först.

För det har ju hänt lite då och då också.

Syftet med Ship to Gaza känner jag mycket väl skulle kunna vara en kombination av en provokation och en välgörande gärning i praktiken. Men VETA kan jag inte.

Och vad hände egentligen? Vem angrep vem först? Varför bordades fartygen? Hur kunde israelerna bara öppna eld så där på internationellt vatten?


Bara en massa frågetecken…

                                                                                                                                                                 Det känns som om hela historien mest innehåller en massa frågetecken. Och 19 döda människor. Det är ju inte klokt… Och återigen, nu ska det utredas. Vem slog vem först. Internt, det vill säga av Israel, som det verkar. Tyvärr gör det inte några under för trovärdigheten. Varför inte tillåta en internationell utredare? Bara en tanke… Eller ett par…

Det bloggas en del om historien. Kolla här!

Read Full Post »

« Newer Posts