Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fötterna på bordet’

För omväxlings skulle höll jag mig undan BAK idag. Och då ska du veta att jag är ganska BAKfixerad. Fast idag var det ju inte favoritBAKen som skulle knådas utan en deg som plötsligt, med Fästmöns arkitekthänder och assistans av Elias, blev till detta mästerverk:


Tjusigt! Men karamellerna räckte bara till takets ena sida, KONSTIGT nog…

                                                                                                                                                             Nu sitter Anna i sin soffa med fötterna upplagda på bordet och vilar sig en stund. Ser rätt skönt ut. Det måste vara jobbigt att vara mästarinna på både BAK och arkitektur.


Det är ansträngande att jobba med BAK.

                                                                                                                                                             Själv sitter jag vid min lilla leksakslåda och brister ut i gapflabb då och då när jag läser om/tänker på Annas handhållning igår kväll. Det är bara min Anna som kan göra sånt – och som kan få mig att flabba så!

Jag sitter och funderar över en årskrönika över detta år 2010. Detta fasansfulla år. Först trodde jag att 2009 var det värsta, men det blev sämre ändå. Därför är jag så glad att Anna finns i mitt liv – hon är nämligen den enda som kan få mig att verkligen gapflabba. Titta här, till exempel!

Och skratt har ju en förlösande effekt – precis som tårar. Bara det att det har varit lite för många tårar de två senaste åren. När jag går tillbaka så långt som till hösten 2008 och läser i min dåvarande dagbok om iskylan jag utsattes för på jobbet, då gör det ont ända längst in i mitt inre. Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa en beskrivning av ett grymt händelseförlopp här. Jag läste inlägget häromdan och det gör så ont, så ont fortfarande och känns precis som om det var igår.

Det jag ville komma fram till är att Anna är den som har lockat ur mig de två senaste årens två gapflabb. TVÅ gapflabb på lika många år. Igår kom det andra och det var cirka ett och ett halvt år sen jag gapflabbade sist. Åt Anna. Jag skrattade krampaktigt. Jag skrattade hjärtligt. Jag skrattade så. Tack, älskling, jag skrattar fortfarande då och då!

Fast lite bekymrad är jag över huruvida morfar har fått ryggraden totalt uträtad och en fruktansvärt akut uppnäsa efter min tilltryckning. Vi kanske skulle ringa och kolla…

(Elias leker som sagt skola just nu och har utnämnt Anna till rektor, sig själv till biträdande rektor och mig till assistent. Biträdande rektor tar alltid så lång lunch för han har så mycket att göra, enligt Elias. Vidare har tydligen biträdande rektor ansvar för dagens grönsaker, för nu har ämnet svängt från frånvarande elever, som rapporterades till mig, assistenten, till majs, paprika och gurka. Hmmm… Det gäller att hänga med i svängarna här så man inte gör som en viss annan Uppsalaskola än Elias som hade annons i lokalblaskan idag. Med ett stavfel i annonsen. Vem vill skicka sin unge dit, liksom???)

Nu är det en viss ung man som har börjat att tjata enträget om mat, så jag tror att jag ska resa mig och göra en insats. BAK undkom jag, men inte mat.

Read Full Post »