Tofflan undrade: Tycker du att jag ska outa min stalker här på bloggen?

Den gångna veckan har inneburit en och annan förlust för mig. Stalkern, däremot, håller sig envist fast och ger inte upp. Nu har det snart gått tre år och beteendet är väl sjukare än nånsin. Tofflan undrade om stalkern skulle outas.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

60 procent (21 personer) svarade: Ja, det tycker jag! Det blir ett sätt att varna andra för personen. 

31, 43 procent (elva personer) svarade: Jag vet inte. Det kan få effekt, men det kan också förvärra situationen. 

8,57 procent (tre personer) svarade: Nej, det gör bara saker och ting värre.

C kommenterade:

Absolut!!! Varna andra kan väl vara bra MEN mest för att markera att du har fått nog. Varför ska någon som gör ont skyddas av anonymiteten och, ännu värre, av den person som far illa av det?? Du har inte bett om den ”uppmärksamheten” och har all rätt att tala om hur läget är. Tyvärr är det ofta så att de som för ont med sig och inte själva har några spärrar förlitar sig på att den/de de utsätter för skit ´”är för goda” för att avslöja dem./ C

Inqa kommenterade:

Tveklöst ja!
Om man har ett sånt behov av att fortsätta göra livet surt för dig år efter år måste det vara något som saknas hos vederbörande person.
Om du som stalkar Tofflan läser detta: skaffa dig ett liv och sluta parasitera på andras!!! Jag vet inget om dig, men det passar mig bra.

Cattis kommenterade:

För ovanlighetens skull fegade jag mitt svar, alternativ tre alltså. Egentligen vill jag svara JA, skäm ut den som jävlas med dig. Låt andra få veta vem det är osv – men det är alltid svårt att svara ”rätt” i någon annans situation. Får bli trean.

Jontas kommenterade:

Nej. Det gagnar dig inte. Jag hade gjort följande: 1) Skriv inte ett ord om stalkern på nätet, inte ens att du har en stalker. 2) Outa stalkern till vänner via mejl.
Min erfarenhet: En stalker släpper aldrig taget utan är konstant nyfiken och vill visa sin närvaro. Så fort en antydan skrivs om stalkern så är det att ge näring åt elden. Genom att varna vänner i lönndom blir stalkern osäker på vem som ska bli nästa objekt att fästa sig vid. Min stalker började förfölja några av mina vänner som då kunde bita ifrån när stalkern dök upp hos dem. Och det går heller inte att resonera med en stalker. Men outar man en stalker så trissar man upp ett krig där ingen kan vinna. För folk på nätet blir tveksamma på vem som har rätt och det skadar relationer.

Så vad gör jag då??? Jo, den som vill veta namnet på min stalker kan mejla mig på tofflan (snabel-a)home.se så ska jag berätta!

Stort TACK till dig som klickade ett svar och extra tack till dig som kommenterade! Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort. Stalkare borde skaffa sig egna liv i stället för att parasitera på mitt.

Read Full Post »

Junimåndag

Ja, jag kom inte på nån bättre rubrik just nu. Det jag ville förmedla med den är att det är sommar nu – eller borde vara det. Somliga av oss arbetar och ska så göra ett tag till, medan andra går på semesterledighet efter midsommar som ju infaller i helgen. Fästmön ska börja jobba administrativt om en vecka. Då blir det lite mer regelbundna arbetstider och dessutom inga kvällar och helger. Men det är ju förstås bara tillfälligt några veckor i sommar. Jag hoppas att det löser sig med den yngsta i familjen, men som bonusförälder förväntas man veta när man inte ska lägga sig i. Och barnuppfostran eller försörjning av barn är ju faktiskt föräldrarnas sak, inte min.  Jag har förstått från vissa håll att jag ska hålla undan – ibland. Lite svårt att veta vilket ben man ska stå på stundom, jag gör så gott jag kan.

Eventuellt blir min anställning här för övrigt förlängd, bland annat eftersom jag väntar på operation. I såna fall är det kanske möjligt att jag kan ta ett par, tre veckor semester – varav en viks åt mamma och så går det åt typ fyra dagar för hämtning och lämning av densamma också eftersom hon vägrar söka riksfärdtjänst. Då skulle det bli knappt en och en halv vecka semester för mig själv. Det känns lite lite, men det är OK. Och sen vet man ju som sagt inte när operationen blir av. I samband med den blir det ju ”långledigt”.

En midsommarbukett för ett antal år sen.

I morgon bitti före jobbet ska jag åka till labb och lämna ytterligare prov, ett resultat som jag också är spänd på att få veta. För övrigt känner jag mig ganska OK. Jag sover som en spänd fjäder, det vill säga vaknar en gång i halvtimmen eller timmen från klockan två, ungefär. Jag hoppas att det blir bättre när jag blir av med diverse orosmoment.

I morse drabbades jag av nån sorts energisjuka, för jag rev ur påslakanen ur sängen och förberedde för renbäddning i kväll. På hemvägen ska jag stanna för att inhandla maltdryck till midsommar. På tal om midsommar hittade jag ett smaskigt recept på en röra i mina gömmor (det är en riktigt elak historia kring hur receptet kom i min ägo, jag kanske tar den nån gång när jag är på hämndhumör). Det mesta i röran ska hackas och sen just röras ihop. Anna hittade ett annat rör-recept som vi också ska testa till midsommar. Men mat och sånt inhandlar jag nog inte förrän senare i veckan – eller kanske i morgon, för då måste jag ändå köpa TV-tidning.

De här lakanen ska på i kväll. En julklapp från jobbet förra året. Inget skit från arbetsgivaren här, inte. Det vill säga inga billiga fleecefiltar, termosar som inte håller värmen, fula ljuslyktor eller nåt annat onödigt utan dubbla påslakanset av bra kvalitet.

Men först ska jag jobba lite. Idag på förmiddagen har jag bokat in två intervjuer – dels ska jag samtala med en kemist, dels med en instrumentmakare. Visst låter det spännande? Och jobbet hjälper mig att skaka av mig de känslor av stor irritation som jag känner inför en viss person som går under kategorin skenhelig. Tänk om jag kunde skriva fritt här, såsom jag vågade göra förr… Allra helst önskar jag att jag kunde konfrontera personen öga mot öga, men jag vet att det inte gör nån som helst nytta utan bara förvärrar saker och ting. Tufft läge…

Read Full Post »