Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förutsägbart’

Ett inlägg om en film.


 

Straw dogsLördagskväll och sista delen av Indian Summers på SvT1. Men klockan var bara strax efter 22 – vem vill gå och lägga sig då? Enligt TV-tidningen gick en thriller på TV3, Straw dogs (2011), med Alexander Skarsgård i en av rollerna.

Den här filmen handlar om författaren David och hans fru Amy, skådespelerska. De reser till Amys hemstad, en byhåla i amerikanska södern. Ganska snart uppstår det spänningar i förhållandet, inte minst därför att ett ex till Amy och hans kompisar arbetar med att laga ett tak på en lada som tillhör David och Amy. Spänningen trappas upp och stämningen blir allt mer hotfull. De grabbiga grabbarna får med klenisen David ut på jakt och under tiden… Tja, det hela kulminerar i en orgie i våld och blod.

Nä. Det här är så uselt och förutsägbart att det blir riktigt dåligt. En förstår ganska snart vartåt det barkar, så att säga.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Vi orkade inte vara så seriösa i kväll.
Men vad gör man när det inte är nåt att slöglo på på TV:n? Kollar Tofflans inspelade filmer på DVD:n. Fästmön och jag såg filmen Vacancy (2007) som TV3 visade i våras.

Vacancy

En ruskig film.


Varför tar man en genväg
på ödsliga vägar när det finns en motorväg nära? Enkelt svar: då får man vara med i en skräckfilm. Ett ungt par som har förlorat sitt barn är på väg hem från en familjehögtid. Mannen som kör är trött och tar en genväg. Det blir minst sagt en senväg. Bilen börjar krångla, men paret lyckas rulla in i en byhåla med en mack. Där dyker det upp en gubbe i lådan och hjälper dem igång med bilen. Paret kör iväg – fast en och en halv kilometer senare stannar bilen definitivt. Deras mobiltelefoner har naturligtvis ingen täckning. De beslutar sig för att gå tillbaka till macken, där det också finns ett motell. Trots att det är sunkigt och inga andra gäster syns till stannar de. Det visar sig vara helt fel val…

Det här är en klassisk, modern skräckfilm. Det mesta är så förutsägbart att det blir löjligt och pekoral. Ändå blir jag stundtals… skiträdd…

Medelbetyg får filmen efter alla mina skrik och hjärtsnörp!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Vad heter huvudstaden i Brasilien? Tack vare att de svarar på den frågan vinner Karla och Julie en vistelse för fyra på Bahamas. Filmen detta händer i är Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren (1998) och det blev kvällens andra skräckfilm för Fästmön och mig, denna film sänd via Kanal 5.

Ja vad hände förra sommaren?


Det är den fjärde juli
(min namnsdag, som firas med raketer och fest i USA). Exakt ett år tidigare har Julie och hennes kille Ray råkat illa ut i samband med en olycka – de råkade köra ihjäl en man. För att slippa straff kastade de honom i vattnet, men han var inte död utan kom tillbaka för att hämnas. Det här är uppföljaren till Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren. Ett år senare är Julie på väg till Bahamas med Karla och Karlas kille Tyrell med kompisen Will. Ray och Julie har bråkat och Karla försöker para ihop Julie med Will i stället. Det tycks gå vägen – till dess att de inser att de är strandsatta, ett stort oväder är på gång och de som jobbar på hotellet hittas mördade, en efter en…

Det är rätt mycket skrik i den här filmen också. Amerikanska collegefilmer brukar ju vara såna. Tjejerna skriker och killarna är sexfixerade. (Amerikanska collegetjejer har visst ingen sexualitet.) Det hela är rätt sliskigt och tämligen förutsägbart, men filmen glimmar till och blir lite läskig ett par gånger. Slutet är lite oväntat. Men det kan inte bli fler tofflor än två.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Förutom schlagers (eller nåja…) bjöd lördagskvällen på den andra och avslutande delen av den brittiska thrillern Onda cirklar på SvT 1. Den första delen gjorde mig inte särskilt upphetsad och inte heller denna gång blev jag det.


Stackars Ruth, säger jag bara!..

                                                                                                                                              Svärmödrar är inte att leka med, visar det sig i den här brittiska minithrillern. Ruth och Patrick får barn tillsammans och svärmor och svärfar ordnar ett hus nära sig själva åt dem. Bara det att svärföräldrarna är lite FÖR nära. Efter förlossningen anses Ruth få en depression och tas in på ett vårdhem. Men Ruth är allt annat än dum och snart är hon hemma igen. Svärmor får sig en oförglömlig match.

Det här KUNDE ha blivit en riktigt bra thriller, men den lyfter aldrig. Den har tendenser att vara spännande, men ingenting får egentligen nån förklaring mot slutet. Och slutet är faktiskt ganska förutsägbart.

Jag kan inte ge mer än medelbetyg – och det bara för att detta är en brittisk produktion. Särskilt spännande är det INTE.

Read Full Post »

Gröna, sköna dagar är nåt vi kan längta till så här års. Men det verkar som om vi får se oss i månen efter dessa dagar – kvällspressen har basunerat ut i veckan att det ska vara vinter fram till mars (Aftonbladet) eller till och med ända in i april (Expressen). Fast man kanske ska ha liiite i åtanke att allt som står i tidningen inte är sant…


Gröööönt… Längtan…

                                                                                                                                                       Grönt är för mig alltså lite längtansfärg, men det är ju också hoppets färg och har en tröstande verkan. Så vi får låtsas lite grönt idag, det är bara så.

Här steg vi upp mitt i natten, för Fästmön skulle vara på jobbet senast tio i sju. Där får hon sen befinna sig ända till klockan 16. Och jag går hemma som vanligt. Idag ska jag kolla upp några lediga jobb som kanske renderar i några ansökningar. Så behöver jag lyfta på rumpan och ställa mig vid strykbrädan och ta hand om en liten hög. Tvättmaskinen är laddad för en omgång jeans och prylar, så den ska köras. Själv måste jag gnugga håret under duschen – det är hur skitigt som helst.

Annars gnuggar jag mest näsan. Och nyser. Och snyter mig. Och nyser igen. Jag är verkligen inte förkyld utan det är nånting jag reagerar på. Vete 17 vad. Gissningsvis vintern. Jaa, jag är nog allergisk mot vintern…

I kväll blir det tunna kycklingskivor, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Inte ett dugg förutsägbart och tjatigt, men vi är vanemänniskor. Klockan 21.30 i SvT 1 är det första delen av två av i ett brittiskt drama med titel Onda cirklar, fast det vete 17 om jag vågar föreslå att vi tittar på det… Det sägs ska vara en mardrömslik familjethriller med läskiga svärföräldrar. Men man ska ju inte tro på allt man läser i tidningen, det konstaterade jag ju redan inledningsvis…

Read Full Post »