Det snurrar…

Ett inlägg om en snurrig Toffla.

Som vanligt var det skönt att komma ut och få luft och ljus! Men jag kände mig inte helt OK, så det blev inte mer än 2,5 kilometer idag. Det snurrade ganska rejält, jag kände mig svag och kallsvettig och händer och fötter var liksom avdomnade och tunga. Märkligt! Men kanske är det så att jag har lite många tankar och känslor att sortera nu. Nästan lika många som det här trädets alla färger…

Lönn i många olika färger.

Det är som att det som finns inuti också är på väg att skifta färg. Jag menar, när till och med silverpilen går mot gult…

Silverpilen går mot gult.

Jag gick längs en väg där landskapsarkitekterna verkligen tänkt till! Buskarna skiftar i så granna färger på hösten, man blir helt bedårad, stum…

Höstbuskar i olika färger är planterade längs vägen.

Passerade ”Pepparkakshuset” och noterade för första gången att buskarna även har en vacker baksida – vid en damm. Fast jag tror inte att jag skulle vilja bada här, precis…

Höstbuskarnas baksida vid en damm.

Många tankar drog i mig. Är det bra? Är det dåligt? Blir jag utvald? Väljs jag bort igen? Tänk om den här mardrömmen kunde ta slut nån gång…

Höstträd i gult och svart.

Jag försöker tänka mjukt för att kunna landa mjukt. Men rosa är inte min färg.

Rosa är inte min färg, men busken klär fint i den.

Nej, det är mera explosivt inuti. Är det min tur nu? Är det min otur?

Explosivt!

Så många frågor. Tills i slutet på veckan får jag ge mig till tåls. Då får jag svar på en i alla fall. Vinke, vink…

Vinke, vink…

Livet är kort. Det är förunderligt, märkvärdigt, svårt och en gåva också.

Read Full Post »

Varför är jag vaken NU?

Vissa nätter är det bara tji att sova! Jag somnade kanske runt halv två i natt – bara för att vakna cirka halv fem. Jag har läst en stund, men inte ens det vara sövande. Boken är för bra!!! Så nu provar jag datorn en stund. Det är ännu ungefär två timmar kvar tills jag måste gå upp.

En förunderlig liten bok.

 

Boken, ja… Jag läser Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, som jag fick låna av mamma och som hon i sin tur fått av mammakusinen B som vi ska träffa om några timmar. Jag har aldrig läst nåt av Linda Olsson tidigare. Boken kom ut på engelska först år 2005. Linda Olsson bor nämligen i New Zealand och den handlar bitvis om det landet. Men huvudmiljön är Sverige och Dalarna. Jag tänker inte ge mig på att börja recensera boken än, jag är ungefär halvvägs i den, bara, men jag kan säga att det är en förunderlig liten bok. Den ser inte mycket ut för världen – rätt trist omslag och inte särskilt tjock. Men den blev vald till årets bästa roman i bokhandeln! Ett par snabba ögonkast på recensioner visar att några gillar den, andra tycker att den är kvalmig och sentimental. Jag har inte läst recensionerna ordentligt, jag vill helst läsa en bok först och bilda mig en egen uppfattning. Sen kan jag kolla vad andra tycker om den!

På måndag har mamma namnsdag. Jag hade tänkt köpa en bok till mamma. Det är Svea, men mamma kallas absolut inte för det! Svea var min mormor – hon var verkligen en Svea! Men mamma fick hennes namn som förstanamn. I vår familj har vi alltid firat namnsdagar med paket. Liiite jobbigt har det varit sen jag flyttade hemifrån, kan jag meddela. Och många är de som har häcklat mig för detta! Men faktum är att mina föräldrar har tyckt att det har varit viktigt. Jag bryr mig inte särskilt numera, men för mammas skull tog jag tillfället i akt igår kväll och stannade till vid Fullerö handel när jag hade skjutsat hem Fästmön från jobbet. Det blev två vackert inslagna paket – en nyttopryl och en lite mer på skojpryl. Hoppas det duger!

Har jag blivit trött nu? Nej. Men jag har fått ont i ryggen, för min skrivställning i  den alltför mjuka sängen är inte särskilt ergonomisk. Kanske ska jag göra ett nytt försök att sova, två timmar till vore inte helt fel…

Read Full Post »