Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förtjänt’

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd! arg

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.


StrykjärnTill sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.


Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

Sedan jag började arbeta igen har jag tagit upp vanan att äta lunch igen. För mig som arbetssökande kändes det nämligen inte OK att äta just lunch. Jag tyckte inte att jag hade gjort mig förtjänt av det. Men framför allt hade jag inte råd. Som heltidsarbetande sen september förra året inser jag att jag måste äta lunch. Annars orkar jag inte med en arbetsdag. Jag blir seg i roten och trött.

Idag skriver Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet om arbetsluncher. Han har svårt att se dem som några kulinariska höjdpunkter.Han menar att själva matupplevelsen ju är mer än det som ligger på tallriken. Och jag håller med! Allra sämst är det när vi bara tuggar och knappt vet vad vi äter på – därför att vi jobbar samtidigt. Det kan handla om en jobblunch ute, men också om den där mackan framför datorn. Mackan framför datorn, skrivbordslunch, äter jag minst en gång i veckan, ofta två. Ja, jag VET, det är inte bra, men… Ibland behöver jag jobba över lunchen och då passar det bra att äta ostfralla vid datorn – även om det blir jädrigt smuligt…

Ibland vill jag bara äta och läsa en kvart på lunchen.


På engelska finns de
t ett uttryck för detta tuggande utan att vi egentligen vet vad vi äter på, mindless eating. Det är en sorts själlöst ätande som man ägnar sig åt under jobbluncher – med eller utan sällskap. Samtidigt har det visat sig att vi faktiskt känner oss mindre mätta genom mindless eating – och att vi därmed småäter oftare under dan.

Idag ska jag som sagt ha lunchsällskap och vi ska gå till ett ställe där jag gillar att äta. Maten är god och vällagad och jag går dit minst en gång i veckan – för matens skull. Jag har ofta med mig en bok, men faktum är att jag bläddrar väldigt sällan. Jag äter. Med sällskap blir det förstås prat till maten idag. Men det är trevligt sällskap så för mig känns dagens kommande lunch inte som nåt mindless eating.

Hur gör du med lunchen? Äter du lunch? Vilken sorts lunch äter du – matlåda eller restauranglunch, kanske snabblunch på nåt hamburgerställe? Eller skrivbordslunch??? Eller lunchen i farten..?

Read Full Post »