Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försöka prata’

Ett inlägg om två väldigt omaka TV-serier.


 

Nej jag veeet. Det är inte lördag idag och det dröjer några dar tills det är det. Men det var lördag i… lördags. Fästmön och jag bänkade oss, för det var ju säsongspremiär av Mr Selfridge.

Lite slöa efter maten var vi nog, möjligen dimmiga på ögonen av vin, så vi råkade se programmet som gick före Mr Selfridge. Även det var en premiär, första delen av åtta av Ginas show. Jag gissade redan i förväg att de båda serierna inte hade mycket gemensamt…

Gina DirawiMr Selfridge
Gina Dirawi till vänster och mr Selfridges dotter och mr Selfridge himself till höger.


Självklart är det stora skillnader 
bara i det att Ginas show är svensk underhållning, enligt Expressens TV-tidning, Mr Selfridge är brittiskt drama. För mig blev det också skillnad vad gäller kvaliteten: den ena serien är riktig kvalitet, den andra… tja, jag vet inte hur jag ska klassa den.

Ginas show blev en 25 minuter lång flamsig egotripp. Jag trodde åtminstone att Gina Dirawi skulle försöka prata med nån intressant person – enligt reklamen ska det ju vara en talkshow.

Mr Selfridge blev ett 45 minuter kort högtravande kostymdrama. Mr Selfridge gifte bort sin dotter till en inte helt OK svärson och familj. Brittisk överklass struttar runt. Är nåt av detta egentligen baserat på varuhuset Selfridge’s verkliga historia? Det är jag inte helt säker på.

Ginas show ska jag försöka undvika de kommande sju lördagarna. Annars finns en viss risk att jag är elak. Kalla mig humorbefriad, men jag är baske mig inte humorlös som somliga. Fast Ginas show roar mig inte. Jag skrattade inte en enda gång.

Inte heller skrattade jag när jag såg Mr Selfridge. Däremot satt jag som klistrad i bästefåtöljen. Slutvinjetten kom alldeles för snabbt. Men Mr Selfridge är en dramaserie, inte nån serie som utger sig för att vara underhållning med humoristisk betoning (de sista två orden är mina ord). Jag tror att Gina Dirawi vill vara rolig. Hon är varken rolig eller underhållande – tycker jag. Sen får andra givetvis ha andra åsikter.

Nästa lördag ser jag enbart på Mr Selfridge. Glor DU på nåt på TV om lördagskvällarna??? Skriv gärna en kommentar och berätta vad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hushållsligt inlägg.


 

Pojke i porslin s håller för öronen

Hushållsnära oljud är hänsynslöst.

Den lediga fredagen försvann i ett nafs. Vi åt middag ganska sent. Vinflaskan i förra inlägget tömde vi helt. Maten var god. Ja, det hade varit en fin fredagskväll… om vi inte hade lidit av hushållsnära oljud.

Att det låter lite i ett flerfamiljshus en fredagskväll kan jag acceptera. Det är svårare att acceptera att det är oljud framåt småtimmarna. När vi kröp i säng vid ett på natten var det som mest livat. Vi lyckades somna, men Fästmön vaknade nån timme senare – av det hushållsnära oljudet.

Jag tycker att det är dålig stil. Ja, inte att vakna, utan att föra sånt oljud så att man väcker andra. Det är brist på hänsyn eller brist på god uppfostran. Oavsett, vi har en festlokal som ligger precis bredvid huset jag bor i. Den kan man hyra till ett otroligt lågt pris. Den är fullt utrustad med bord och stolar, porslin och köksredskap. Där finns spis, micro, kaffebryggare och diskmaskin sist jag tittade. På baksidan finns en stor, fin murad grill. Varför inte hålla till där om man ska ha många gäster sent? Det är hänsynslöst mot andra som bor i huset och som kanske ska upp och jobba dan därpå, trots att den dan är en lördag.

Och ja. Jag är fullt medveten om att min blogg läses av kreti och pleti, förutom såna som jag gillar. Men om man inte kan ta artiga tillsägelser och lyssnar på skvaller i stället får det bli så här. Förutom att jag har försökt prata med berörd vid tre (3) olika tillfällen har jag också kontaktat bostadsrättsföreningens styrelse. Jag har gjort det jag själv har kunnat alltså för att tala om att jag inte accepterar detta. Varför är det ändå jag som är skurken?

Pelargon nära

Den har blivit avnupen.

När det gäller det egna hushållet har jag hittills idag ägnat mig åt nära tjänster. Fast jag får så väldigt dåligt betalt av mig. Jag får liksom betala för att bo här. Hmpfff… Och så får jag arbeta. Idag har jag slitit lakanen ur sängen för att bädda rent. Nu tvättar min maskin. Vidare har jag tagit itu med en strykhög som bara har växt. Och nupit av ett och annat dött blomblad på pelargonen, så där som gamla tanter gör.

Vi har ätit frukost – jag fixade den, Anna tog disken. Den senare ska iväg och jobba i eftermiddag, men jag ska ordna lite mat innan dess. På dagens matsedel står det rotmos och kycklingkorv stekt i skivor samt kokta grönsaker. När Anna har kommit hem i kväll blir det var sitt glas vin, röda druvor, kex och goda ostar, Cambozola finesse (med vitlök), Baby Bel (cheddar) och Lucifero (gorgon-zolaost med chili). Eftersom jag vanligtvis handlar på Tokerian hade jag väldigt mycket orörda hushållspengar på ICA-kortet (jag har en automatisk överföring av en tusenlapp varje månad). Därför hade jag råd att köpa goda ostar igår så att vi kan lyxa lite i afton.

Nu ska jag bara PLOCKA UNDAN ett och annat som NÅGON har ”glömt” att lägga i tvättkorgen. Vem kan det vara, tro? Inte är det väl hon som alltid rättar till saker och ting..?

Smutsiga strumpor i kökssoffan

Smutsiga strumpor funna i kökssoffan. Dessvärre hittar de inte själva till tvättkorgen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt grinigt inlägg.


 

Partyglajor

Jag hade inte några partyglajor på mig igår.

Idag är det såväl EU-valdag som Mors dag. Kanske var det därför jag vaknade redan klockan 7.14 i morse..? Nja, mer troligt är väl värmen. I natt var det första gången för säsongen som vi sov med takfläkten på. Det gick nämligen inte att ha balledörren* öppen eftersom grannarna under partajade.

Serial bitch

Serial Bitch är mitt namn…

Partajet började ordentligt vid 19.30-tiden. Då gav jag mig iväg för att tanka och för att hämta Fästmön från jobbet. När vi kom hem höll vuxna män på att skrika till varandra (för att överrösta den entoniga musiken), grilla med två kolgrillar samt flyga nån sorts radiostyrd leksak som lät illa. Och som grädde på moset bubblade och bolmades det på två gigantiska vattenpipor vars skumma dofter svepte in oss på ballen**. Anna är mer tolerant än jag, men det var faktiskt hon som började prata om ett eget hus där bara vi kan vara. Jag längtar mer än nånsin! Jag orkar inte med folk, jag blir trött av ljud, hatar när det luktar illa och får svårt att andas av rök. Den här gången tänker jag inte ens försöka prata med Vuxna Människor heller. Vis av erfarenheten vet jag hur det kan bli. Så jag fortsätter min vana trogen att gnälla av mig i min egen blogg.

Det gick inte att sitta där ute, för vi hade heller ingen lust att skrika åt varandra. Efter att ha delat en påse prästostbågar och tagit var sin svalkade öl gick vi in. Jag stängde dörrar och fönster mot baksidan och sen tittade vi på kvällens avsnitt av Mr Selfridge som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Hade ljudet på via vardagsrumsstereon för att stänga ute andras oljud. Det funkade hyfsat. Det gick också bra att sova, men med stängda dörrar, förstås. Det var väl, som sagt, värmen och brist på luft trots takfläkt som gjorde att jag vaknade så tidigt.

Envisa-Lisa traskade iväg till sitt arbete tidigt i morse utan att låta mig skjutsa sig. Gissar att hon var svettig och go när hon kom fram. Men jag hade erbjudit mig! Jag har ju haft två sovmorgnar den här veckan – i fredags och igår – så jag kunde mycket väl ha klivit upp.

Jag har rivit ur sängarna, för jag ska bädda rent och jag har faktiskt startat en maskin lakanstvätt redan. Kan grannarna låta illa, så kan jag. Det vill säga min tvättmaskin. Och jag skiter högaktningsfullt i att

De har sena vanor,

som en annan granne uttryckte det. Bor man i ett flerfamiljshus borde man fatta att man ska man visa hänsyn. Vill man inte fatta det får man ta konsekvenserna. Vill man ha fest här, finns en förnämlig festlokal med tillhörande utegrill att hyra för en billig penning! Om man vill visa hänsyn.

En märklig, men bra grej, är att Gaphalsarna tycks ha lugnat ner sig lite grann. Det är inte alls lika mycket vuxenskrik på barnen längre, även om Anna hörde hur en av de vuxna hånade (!) ett av de små barnen häromdan. Man undrar vad det är för slags människor…

Röstkort EU-valet

Hur kunde jag nästan glömma bort EU-valet?!

Igår insåg jag att jag minsann inte kan ta en slapparedag idag. Förutom tvätt och renbäddning måste jag ju gå och rösta! Hur kunde jag nästan glömma bort det?! Men vallokalen ligger nära och det får bli en skön liten promenad sen när tvätten är färdig och hängd och jag själv ren och klädd.

Jag har fått dispens av Mor själv att ringa idag före klockan 14, eftersom jag ju vid den tiden ska åka och hämta Anna. Min mamma har fått ett rosa kuvert med posten och ska, som sagt, få ett telefonsamtal. Annas snälla mamma ska få ett besök på Slottet av Anna och mig. Det är liksom lite närmare till Slottet än till Metropolen Byhålan. Och jag kände att jag inte var riktigt välkommen till min egen mamma. Det känns så ibland. Och inte mig emot. Min rygg slipper gärna långkörning och med två spruckna framdäck tror jag att Clark Kent*** också gör det. Men mamma har skickat ett grönt kuvert till mig. Det var utan frimärke, men kom fram ändå. Dessutom var det nästan öppnat! Men det låg ett kort inuti… Hon kom ihåg att jag har namnsdag nästa vecka! Det gjorde knappt jag själv…

Ska du partaja, rösta och fira Mor idag? Eller vad händer hos dig? Skriv gärna några rader och berätta om du har orkat läsa det här inlägget ända till slutet!


*balledörren = balkongdörren

**ballen = balkongen
***Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »