Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘forskningspengar’

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.


Igår kväll fastnade Fästmön och jag
framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)


Dokumentärfilmens huvudperson
är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan mötte jag en person i en jobbkorridor som undrade hur det var med min hälsa. Jag tackade och sa att det har varit tufft, men nu är jag frisk. Då säger personen:

Bra! Jag tycker nämligen att det är så viktigt att ha en kommunikatör här på institutionen! Kommunikationsfrågor borde prioriteras! Jag är glad att du är tillbaka i tjänst.

Jag blev själv inte bara glad utan också så rörd att jag nästan fällde en tår, men jag behärskade mig. Tog i stället orden till mig och gömde dem i mitt hjärta. Tackade igen och sa att orden gladde mig. Gladde… Gjorde mig överlycklig!

Idag mötte jag en annan person, i en annan jobbkorridor. På snabb engelska hasplade personen ur sig (jag har försökt översätta):

Jag vet inte hur länge du är kvar här och hur upptagen du är, men vi skulle vilja ta med dig som kommunikatör och kommunikationsinsatser i en ansökan vi ska skriva. Skulle det vara OK för dig?

Inte vet jag riktigt vad jag svarade, jag blev väldigt paff. Redogjorde för att jag ju är här till och med den 31 mars och sen vet jag inte. Men självklart tackade jag och svarade

Gärna!

Nu är ju ansökningar för forskningsmedel ett lotteri, som personen uttryckte det i nästa mening, och detta ger inga som helst garantier för fortsatt arbete. Men ändå. Jag blev glad för jag kände mig behövd och efterfrågad. Igen. Två personer på mindre än en vecka vill ha mig med i gänget.


Livet är kort.

Read Full Post »