Kyla, GODA vänner och drömmar igen

Ett inlägg om nattens övningar och dagens prövningar.

Uppenbarligen har det varit en kall natt. Jag ser att taken är vita, liksom gräset. Frost! Vi går oundvikligen mot den årstid jag har svårast att fördra – vintern. Tiden när naturen vilar och det bara är kallt och halt och allmänt eländigt. Enligt min mening.

Det blev ingen promenad för min del igår. Inte utomhus, i alla fall. Det blev i stället en tur med snabeldraken inomhus. Jag har dessutom gjort upp en städplan för vecka 47 (nästa vecka), när jag är ensam. Detta ifall det inte sker nåt mirakel vad gäller jobb, förstås. Men, som sagt, mirakel har jag slutat tro på. Det handlar om egna insatser. Tre intressanta tjänster har jag sökt nu på morgonen. En av dem är riktigt intressant, en ger riktigt dålig lön men är värd att söka ändå och en tjänst har jag kompetens tillräckligt för att sköta. För övrigt är det inget nytt på jobbfronten, men dan har å andra sidan knappt börjat.

Igår trodde jag att vi skulle ut på landet och fira Fästmöns pappa på kvällen. Men firandet skedde dagtid och då jobbade Anna. Så vi blev hemma och firade Farsta med tonfisksås och pasta som jag snodde till vid spisen. Enkelt och gott och fettsnålt, för den som vill äta så. Jag tror nämligen inte på alla sektliknande dieter utan på en bra balans i maten, med lagom av allt.

Tofflans tonfisksås – enkel, god och fettsnål.

Telefonerade med både mamma och Pe igår och det var givande samtal båda två. Mamma var på gott humör och det blev inget tjatande av nåt slag. Nu är det bestämt att hon ska ansöka om riksfärdtjänst. Det blir i såna fall tre veckor här hos mig.

Jag har insett att jag har så många goda vänner – och jag som ibland tycker att jag har så få nära! – att jag gör som vännen Fatou (jag läste om det på hennes blogg vid nåt tillfälle): använder vännerna på lite olika sätt. Med Pe pratar jag om hur det är att vara arbetssökande och orolig för sånt som ekonomi. Pe förstår och det är skönt att slippa vara övertydlig. I gengäld kan jag vara bollplank till Pe i vissa frågor. Och det är det vänskap är för mig: nån som lyssnar och ger råd – men också nån att själv lyssna på och ge råd till! Det finns många fler vänner jag skulle kunna nämna i detta sammanhang. Men jag nämner bara ytterligare tre: FEM, Gunilla och Klara. Tack för er omtanke och för att ni bryr er!!! Ni vet själva varför ni är viktiga i mitt liv!

Min bästa vän och den som alltid kan få mig att skratta mitt i eländet är förstås Anna. Men igår var älsklingen mycket trött efter två långa arbetspass som började tidigt. Vi tittade sen på Bron – nu är det bara två avsnitt kvar! -och nåt mer på TV, innan vi knoppade in. Jag läste, Anna var för trött. Idag har jag varit uppe sen klockan sju, Anna får sovmorgon. Jag hoppas mitt knackande vid datorn inte har stört henne för mycket!

Jag skrev ju häromdan att jag har börjat drömma så mycket. Eller det kanske handlar om att jag kommer ihåg mina drömmar? I natt drömde jag att jag var tillbaka på en gammal arbetsplats. Den var helt förändrad mot när jag jobbade där tidigare. Bland annat satt vi alla i kontorslandskap och medelåldern var 25, typ. Förutom ett par gamla chefer, som också var i tjänst, varav en är död i verkligheten. Jag träffade en före detta kollega och fick tillfälle att säga till henne att jag inte var nån förrädare. Ytterligare en äldre kollega hade jag ett djupt och enskilt samtal med i ett mötesrum, eftersom hon kände sig obekväm och bortkommen på arbetsplatsen…  Sen vaknade jag och livet var som det har varit ett tag. En slutsats som jag definitivt kan dra av min dröm är att jag längtar efter att jobba och få tillhöra en arbetsgrupp igen.

Det ser ut att bli en solig dag. Jag kommer inte undan promenad idag. Dessutom behöver jag handla. Anna har lite saker för sig som gör att jag inte kan skylla på att jag vill hänga på henne. Jag har beställt nya mediciner och funderar nu på att beställa linser också. Ska bara räkna sekinerna först.

Ha en go måndag och en fin arbetsvecka, du avundsvärda som arbetar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.

Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Utrensning

Så har jag tyvärr lagt Sofi Oksanens bok Utrensning åt sidan och ska strax knuffa in den i en bokhylla. Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag ville verkligen inte! Den berättelsen skriven med det språket är snudd på så nära Den Fullkomliga Romanen som man kan tänka sig.

Snudd på Den Fullkomliga Romanen.

                                                                                                                                                         Under andra världskriget ockuperas systrarna Aliides och Ingels land Estland av Sovjet. Själv är Aliide mest förälskad i Ingels man. Den kärleken får henne att begå ett förräderi som följer henne resten av livet. Men trots att hon är förrädare är hon också offer. En dag i början av 1990-talet kommer historien ikapp henne. Aliide hittar en ung kvinna i sin trädgård. Kvinnan visar sig ha rymt från ett traffickingnät. Aliide tar in Zara i sitt hem. Så småningom visar det sig att Zara inte alls är nån främling…

Jag förstår fullt och fast att den här boken har fått fina utmärkelser och att den säkert får flera fina utmärkelser ytterligare! Berättelsen är grym och sorglig och skrivet med ett språk som gör att man inte vill lägga boken ifrån sig. För trots att det bitvis handlar om otäckheter som krig, förräderi, trafficking med mera är språket så poetiskt vackert.

Om du ska läsa EN bok i år, läs Utrensning! Högsta betyg!

Read Full Post »