Vad händer där ute, egentligen?

Ett betraktande inlägg.

---

 

Idag på förmiddagen fick jag sms från en kollega när jag för andra gången låg på köksgolvet. Kanske håller jag på att bli frisk, för plötsligt blev jag väldigt nyfiken och intresserad av vad som händer där ute. Utanför mina väggar. Så jag tar en liten omvärldsspanande runda i cyberspace så att jag får veta vad som händer In Real Life. Häng med om du vill, stå kvar om du föredrar det.

 

Nja, Sigtunas buss är modernare än den här bussen i bushen som ju går till Skagen, remember..?

Rullande rådgivning i Sigtuna. Medborgarkontor på fyra hjul. Det är vad min arbetsgivare har skaffat sig. Och den här veckan rullar bussen runt i kommunen för att invånarna bland annat ska få konsumentrådgivning och få träffa företrädare för kommunen. I måndags invigdes det rullande kommunhuset vid Skånela kyrka. Och jag skulle ha varit med. Nu får jag nöja mig med att läsa om bussen i stället. Ett riktigt spännande och specialutrustat fordon, ska du veta!

 

Historiens första smiley?

Historiens första smiley? Enligt The Atlantic har man hittat historiens första smiley – i en 1600-talsdikt. Dikten heter To Fortune och poeten Robert Herrick. Det skulle ju kunna vara ett korrekturfel, men faktum är att smileysen passar in i texten… Dikten är för övrigt från 1648!

 

13 saker din arbetsgivare inte får göra. Det finns bra arbetsgivare och det finns mindre bra – det vet de flesta av oss. Men det finns faktiskt saker en arbetsgivare inte får göra. Dagens Nyheter har, med Diskrimineringsombudsmannen som källa, listat 13 tabbar. Bland annat får en chef inte kalla nån för ”fjollan” eller ”bögen”… Intressant…

 

Rätt körd maskros…

Miljöpartiet backar… I alla fall på min lista över tänkbara partier att rösta på. Inte nog med gårdagens märkliga och förvirrande uttalanden om registrering av bloggare. Nu backar man från den i skuggbudgeten utlovade höjningen av a-kassan. Nä, MP, nu får ni väl ändå tänka lite till, eller?

Smygfoton på kvinnor som äter väcker reaktioner.  På Fejan (where else, liksom?) finns en grupp som uppmanar besökare att ladda upp bilder, tagna i smyg, på ätande kvinnor i Londons tunnelbana. En kvinnlig journalist som ”drabbades” kände sig ”förödmjukad” av att en bild på hennes goffande av en sallad laddades upp. Journalisten fick tag i upphovsmannen och blev lovad att bilden skulle försvinna. I stället ökade trakasserierna, kvinnan hånades och kallades bland annat häxa och amatörjournalist. Tro nu inte att kvinnan gav sig. Efter många om och men lyckades hon få Fejan att ta bort bilden. Inte helt lätt, eftersom det inte är förbjudet att ta bilder på tunnelbanan…

 

Vatten ska man dricka, inte kasta hur som helst, tycker jag.

Bajenfansen kissade, men Ingrid fick nog. Bilden har synts lite här och var. Män som kastar vatten mot en husvägg och Ingrid, 63, som kastar vatten (H2O) på kissarna från ett fönster. Heja Ingrid!

 

Det här var ett urval lättare nyheter. Tyngre nyheter, som det som händer i Ukraina, båtar som sjunker, pappor som hotar att döda sina döttrar, människor som skjuts ihjäl där jag bor och annat läser jag också. Och förfäras över all jävla ondska i världen. Som motvikt därför urvalet ovan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hatet växer i lågkonjunktur

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.

Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »

Shamanens sång – om en oundviklig människa

En ung kvinna, skadad i en trafikolycka, förbannar på sidan 144

[…] det samhälle som orättfärdigt stämplat henne som arbetsskygg, för att vara en fuskare. En föraktad, en icke önskvärd. […]

Läkaren Jan Lidbeck har skrivit en bok om den nya tidens paria, de smärtsjuka. Och den svenska sjukvården, som vi så stolt slår oss för bröstet över. Och om skyddsnätet som för länge sen, före den borgerliga regeringens tid, faktiskt, slutade att fungera. Boken Shamanens sång. Om en oundviklig människa kan läsas som ren fiktion, men läses med blyertspenna och kanske ännu hellre som ett långt debattinlägg. Stort TACK till författaren som sände mig detta recensionsexemplar!

En debattbok. Eller ren fiktion.

                                                                                                                                                     Hjärtdoktorn Martin Lehman har nyss blivit änkling. Han söker och får en tjänst i Afrika. Dottern Johanna, sjuksköterska på intensiven, råkar ut för en trafikolycka och får en whiplashskada. Trots svåra smärtor får hon ingen hjälp nånstans i vården, egentligen. I stället blir hon förnedrad och förödmjukad av läkare som ska vara proffs. När sjukpenningen blir indragen rasar hennes värld samman. Samtidigt är Martin Lehman svårt sjuk i Afrika och får inte veta hur illa ställt det är med dottern förrän det är för sent.

Som jag skrev inledningsvis kan man läsa den här boken på olika sätt. Helt klart är den en debattbok, man blir allt annat än oberörd under läsningen. Den har också drag av psykologisk thriller och ett inslag av hämnd som jag skadeglatt njuter av när jag läser vad som drabbar de oförstående, men hyllade läkarna.

Jag funderar mycket på vad som är baserat på verkliga händelser och får i slutet veta att berättelsen har

[…] verklighetsbakgrund från 2000-talets Sverige […]

Det som gör att den känns väldigt trovärdig är att författaren är läkare och själv arbetar med smärtpatienter i Lund. Jag funderar ett steg till och undrar hur mycket i berättelsen som är självupplevt…

Det svenska samhällets hårdnande klimat och demokratin, som hittar vägar att göra sig av med den som är besvärlig, beskrivs gång på gång på ett rakt sätt, ofta utan känslouttryck. Detta ökar också trovärdigheten. Så här skriver författaren om demokrati, till exempel:

[…] Jo, det hade hänt att de ansvariga för våldet i totalitära regimer ställts inför domstol. Den svenska statsmakten var inte totalitär, den byggde på folkstyre. Men om en demokrati kände sig hotad kunde den också få en totalitär prägel. Det fanns många exempel från historien. Demokratier kunde på många sätt oskadliggöra enskilda eller mindre grupper av individer vilka förklarats utgöra hot. Spridande av lögner, stoppad befordringsgång, avsked från anställning, omyndigförklaring, tvångsvård på mentalsjukhus, fängelse och mord sanktionerades även av representativa demokratier. […]

Ord och inga visor. Svidande ord, men ord jag håller med om. Men den här boken är mer än så! Den har roliga sidor också, tragikomiska. Som skildringen av läkarnas utseende och det faktum att alla ”dumma” doktorer i boken har konstiga namn, förutom örnnäsor, putande magar, glipor till ögon med mera. Och man kan inte låta bli att skratta när patienten SPYR över en läkares skrivbord – och därefter känner sig lättad!

Jag skulle kunna fylla det här inlägget med massor av bra citat från den här boken, men det ska jag inte göra. Jag tycker i stället att du ska läsa den.

Högsta betyg var den nära att få av mig. Tyvärr innehåller boken alltför många korrekturfel vilket stör mig oerhört. Det är nämligen så att när jag läser nånting riktigt bra, vill jag att det ska vara perfekt.  Då ska det inte stå saker som ”tvi veckan” när det ska stå ”tv i veckan”, ”var” när det ska stå ”vad”, ”jumboplast”  när det ska stå ”jumboplats”, ”egentlig” när det ska stå ”egentligen” med mera. (Några konstiga meningsbyggnader finns också samt ytterligare ett antal korrekturfel, framför allt mot slutet.)

Näst högsta betyg ger jag den här boken!

Read Full Post »