Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förnedrande besök’

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.


Idag betalade jag 65 kronor plus bensin
för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.


Jag skulle en trappa upp
 för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.


En av dem
som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det bara vräkte ner i morse. Så fruktansvärt tröstlöst! Regn och mörker som start på det nya året. Och om jag får gissa lär väl vintern komma framåt mars – april – när vi alla vill ha vår och värme. Jag klagar inte på snöns frånvaro, verkligen inte, men det här regniga och mörka är allt bra trist.


Lite tröttsamt att se såna här skyar… 


Gårdagskvällen blev lugn.
Jag var fortfarande proppmätt efter lunchen, så mamma fick som sagt äta äcklig pizza själv. Risken är att det blir likadant i afton, men då får jag väl tvinga i mig lite mat med mamma… Fästmön och Elias kommer på besök och vi ska gå och äta… thailunch. Det serveras bland annat kycklingspett idag och det borde gå hem hos den yngre generationen. Till kvällen tänkte jag servera fiskgratäng, men de var så stora så mamma och jag kanske kan dela på en. Och fiskgratäng är ju ganska lätt att få ner, även om man inte är så hungrig…

I morgon är det halv arbetsdag för det står ju trettondagsafton i våra kalendrar. Det ska bli skönt att sluta klockan tolv. Annars har jag börjat nedräkningen i och skrivande stund, med dagen inräknad, har jag femton och en halv dag kvar att arbeta här. Jag ansökte om de tre semesterdagar jag har innestående, så jag ska vara ledig de sista arbetsdagarna i januari. Behöver ladda för det förnedrande besöket på Arbetsförmedlingen. Jag är lite glad, i alla fall, åt att jag fick behålla min förmedlare som också blev min handläggare. Hon försöker verkligen och hon är rolig, entusiasmerande, inkännande och har temperament. Inte som de andra trötta och tröga tanterna jag har träffat på stället. Tänk om man kunde få jobba en sväng på Arbetsförmedlingen och skaka om stället lite!!! Där finns nog en hel del luft i organisationen. Jag funderar sen länge på att mejla Angeles och leverera en del synpunkter och förslag… Nä, när det gäller Arbetsförnedringen Arbetsförmedlingen jag är inte ett dugg rädd eller blyg av mig!

Fler kära återseenden blev det på jobbet idag! Och fasen, jag inser att jag lär sakna de allra flesta här. Som 17! Många är såna karaktärer! Nu på morgonen fick jag ett smakprov av J på nån sorts spel där kända rock- och poplåtar framförs på finska och i nån sorts humpatakt. Det går förstås ut på att man ska gissa verklig artist och låttitel. Jag klarade faktiskt Smoke on the water, The final countdown, We will rock you och Mrs Robinson. Det där var riktigt roligt! Jag tror att sånt här förhöjer stämningen och stärker arbetsmoralen. Nu kan jag nog kanske jobba en stund eller två!..


Mer musik och dans på jobbet, för det förhöjer stämningen! 

Read Full Post »