Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måstetillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.
Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.
Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.
Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)
Regnet gör väntan på solen värd.
Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!
När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.
Våra händer.
Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…
Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:
Och det här är min nya.
Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.
Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var. Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.
Jag funderar på att vara med i en fototävling. Man får skicka in fem stycken sommarbilder. Men jag har tolv bilder som jag är rätt förtjust i. Därför behöver jag din hjälp att välja. Du kan klicka i fem alternativ. Först kommer bilderna, sen formuläret du klickar i!
Jag fotar med min mobil och den är på väg att paja. Som du vet är jag arbetslös och tävlingspriset… det är en digitalkamera!!! Så hjälp mig nu att hitta vinnarbilden! Stort TACK på förhand! 😀
Här kommer bilderna, obeskurna, men förminskade för att passa bloggen.
Det gjorde mig så ont att se E förminska sig själv – och bli förminskad av omgivningen! Jag undrade var alla som tidigare hade så många åsikter och idéer befann sig nu i krisens stund. Det tycktes mig som om de lämnade E en efter en. Tills det bara var jag kvar. Och min roll och förmåga var och är inget att räkna stort med. Måhända min brinnande iver i sig att skipa rättvisa kan vara det jag behöver för att lyckas med mina planer.
Den första tiden gick E omkring i en bubbla för sig själv. Vissa stunder storgrät han, andra stunder var han uppfylld av optimism, framtidstro och hopp. Dessa tre ”ljus” som jag sen såg släckas ett efter ett.
Det fanns emellertid ett par andra personer som stod upp för honom, det ska ärligen sägas. Men deras händer var bundna och eftersom de dessutom befann sig i beroendeställning gentemot D var det inte mycket de kunde göra. Däremot såg jag hur E:s ansikte sken upp varje gång de ringde eller träffades.
Dessvärre blev E:s utflykter från hemmet allt färre. Det var som om han klarade att ta sig mellan sitt hem och mitt hem men inget mer. Och till slut blev även det en plåga för honom. Det var därför jag upplät mitt hem tillfälligt till ett par studenter så jag kunde vara nära E. För jag började bli riktigt bekymrad över hans situation. Det kom knappt någon post till honom längre – förutom räkningar, förstås. Telefonen blev tystare och tystare och upphörde till sist helt att användas som kommunikationskanal. Det var liksom ingen enda som längre bekymrade sig om att kommunicera med E. Ett hårt straff för en man som var intelligent, intellektuell, känslig och intuitiv. Och omtänksam om andra. Vad hade han nu för sin kära omtänksamhet?
Dagarna gick, veckorna passerade, så även månaderna. Och av misstag råkade E släppa ifrån sig en del information som var tänkt för senare bruk. Detta misstag kostade honom mycket lidande och efter krisen var hans reserv tömd. Ändå stod han för sitt misstag, för det var ju egentligen inget misstag, utan endast information släppt på fel forum och på fel sätt till fel personer. En av dem som insåg att E visste mer än han låtit påskina blev dessutom D. Och DET innebar de facto livsfara – för E.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 