Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlust’

Ytterligare ett urpet inlägg.

 

ryggbiff

Jag har ont i ryggbiffarna, framför allt den vänstra.

Min rygg. Den är ett kapitel för sig. Den är fortfarande inte OK från ryggskottet som jag fick för två veckor sen. Jag krälar på köksgolvet varje morgon och gör övningar. Idag försökte jag skippa övningarna, men se det gick inte! Jag kunde inte ligga, inte sitta och knappt gå. Morgnarna är värst. Då känns det som om jag bara vill amputera rygghelvetet. Härom eftermiddagen, på väg till bilen från jobbet, lyckades jag sträcka mig högre upp på ryggen också . Den sträckningen är tack och lov mycket bättre, fast inte helt 100 OK den heller.

Som grädde på moset gjorde förkylning och halsont entré igår kring lunch. Ett tag trodde jag att jag skulle klara mig från att få Fästmöns virus, men tyvärr. Anna är fortfarande inte frisk. Jag hade lite kontakt med henne igår kväll och nej, det är ett segt virus som gör henne matt. Naturligtvis påverkar viruset hennes diabetes också. Själv har jag inte diabetes, men mår som en apa. Näsan rinner till och med när jag ligger ner, i halsen sitter ett sandpapper av grövsta sort och så mår jag fruktansvärt illa. Tror jag har feber också.

Helst av allt vill jag ligga i sängen, under täcket. Täcket, som åker av och på efter febern. Men dels skriker grannarna så jag blir lomhörd, dels får jag ont i ryggen av att ligga. Snacka om lose – lose-situation…

kräkas

Typ så här mår jag.

Min ryggsäck är packad för avfärd till Himlen. Men jag vet inte i skrivande stund hur jag ska ens palla att gå ut till bilen. Hur som helst måste jag åka ut, för jag har två väskor och en kasse som är Annas som hon behöver ha. Mitt mål är att försöka åtminstone skjutsa ut dessa och kanske skjutsa Anna till och från affären. Sen blir det nog hem till sängen eller köksgolvet igen. Illamåendet är värst, för det kan jag inte göra nåt åt. Näsan kan jag snyta och spraya, halsen kan jag lindra med halstablett, ryggen med övningar. Illamåendet… nä, jag är rädd att jag inte ska klara av att… ja, du fattar…

Igår kväll fick jag information som jag varken bett om eller ville ha. Men det är så klart inte lätt för givaren att förstå när jag inte klart har uttalat att jag inte vill får vissa rapporter. Det bara sköljde över mig. Ett stort obehag och framför allt en ledsenhet att det blev som det blev och att det som fanns då togs ifrån mig. Den sorgen går nog aldrig över, alla bearbetningar till trots. Jag kan inte glädjas åt ”situationer” eller ”händelser”. Jag kan bara önska att de inblandade, som samtliga högg mig i ryggen, en enda dag fick känna den oro, skam och ledsenhet jag har känt varje dag, mer eller mindre, i över fem år. Sorgen ligger i själva förlusten och att inte kunna förstå. Att aldrig få veta. Att tvingas gissa och spekulera inför andra, men framför allt inför mig själv.

Nej, varken ryggskott eller förkylning, oönskad information eller förluster är roliga. De är… inte alls roliga. Inte på nåt vis.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vintertrött inlägg som mynnar ut i lite glädje trots allt.

 

Med kvällssolen i min hand.

Med kvällssolen i min hand. En bild från juni 2013.

Nej. Den här j********vla vintern är jag så trött på att jag kan spy! I morse gick det an att köra, men vägen hem gick i kryptakt på E4:an. De flesta som var ute samtidigt som jag var i alla fall bra på att hålla avstånd. Det var inte heller så lätt att köra om eftersom det låg en läskig mittsträng av snö som gjorde att man slirade lite. Några bilar stod med varningsblinkers på intill sidan av vägen. Men nu är jag hemma, som sagt, och det är jag glad och tacksam över.

Jag vill se knoppar!

Jag vill se knoppar!

När jag tittar ut genom fönstret kan jag inte tro att det faktiskt är vårdagjämning i morgon. I skrivande stund vräker det ner snö som är ganska blöt av sig. Ärligt talat är jag riktigt avundsjuk på vännen som åker till varmare breddgrader sent i kväll…

Men… å andra sidan kan jag med gott samvete tillbringa den här ruggiga kvällen med en god bok, rostade mackor och ett glas mjölk. Det är jag värd efter en hektisk dag på kexfabriken. En dag, som började med ett möte med chefen och som slutade med annonsering av nytt jobb i sociala medier och en artikel för koll. Däremellan, lite upphandlingsinfo och originalande, möten och sånt där vanligt som man gör en arbetsdag. Varierat, alltså. Roligt idag.

Framtiden då? Tja, jag fick nej på ett jobb idag och känner att det är det ställets förlust. Ja, så kaxig är jag. Den närmaste framtiden är tryggad och det ska jag strax informera min lilla mamma telefonledes om. Men nästa vecka… Då har JAG semester! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citat ur en bok.


Just nu gör jag
en ny litterär bekantskap, Louise Penny. I hennes bok Mörkt motiv hittade jag följande tänkvärda rader:

[…] Hon tog fram en bok ur traven. ‘Har ni läst den här?’
Hon höll upp ett slitet exemplar av broder Alberts bok  Saknad. Gamache skakade på huvudet och misstänkte att det inte var särskilt munter läsning. Hon vände den runt i sina väldiga händer som om hon smekte den.
‘Hans teori är att livet består av en serie förluster’, sa Myrna. ‘Man förlorar sina föräldrar, sina hjärtevänner, sina jobb. Och därför måste vi hitta en djupare mening med livet än de sakerna och människorna. Annars förlorar vi oss själva.’ […]

Ord att fundera över, tycker jag, och tänker i banorna att man inte ska leva genom andra människor. Eller sitt jobb…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ganska halvgalen dag.

 

Marsmorgon

Marsmorgon med ett eldklot på himlen.

Ett sammantaget omdöme om den här dagen är att den har varit halvgalen. Härligt nog höll sig solen framme. Jag fick se den tidigt i morse, en stund mitt på dan och så när jag skulle åka hem. Stor, var den. Rund. Som ett eldklot. Naturligtvis ville jag stanna och fota, men man kan liksom inte göra det mitt på E4:an. Det fick bli en bild från parkeringsdäcket intill kexfabriken i stället.

Blå himmel och plan

Himlen var blå hela dan! I cirkeln, ett plan.

I morse samåkte vi eftersom Fästmön började klockan sju. Det var skönt att komma tidigt till jobbet, för jag hade fått ett par frågor igår kväll som jag ville besvara så snart jag kunde.

Lilla My

Lilla My, med ett ton sisu, har lämnat min arbetsgivare idag. Vilken förlust – för arbetsgivaren!

Och så plötsligt var det lunch. Det blev en sista sådan med M, tyvärr, eftersom det var M:s sista arbetsdag här. Så skils våra vägar. Jag hoppas förstås att vi kan fortsätta hålla kontakt på nåt sätt. Jag menar, datorer, mejl, sociala medier, mobiler finns ju, för att nämna några hjälpmedel. Samtidigt misstänker jag att våra liv går så mycket isär att vi nog inte lär varken ses eller höras. Det är vemodigt och ledsamt, för M är en person som jag gärna skulle vilja behålla i min vänkrets. En rättskaffens, hårt arbetande, driftig, rak Lilla My med ett ton av sisu är M!

Resten av dan är inte så mycket att orda om. Det var möte och jobb och en bit glasstårta med blåbär i all hast. Och så skiter sig saker och ting just när jag ska åka hem! Lagen om alltings jävlighet, oder was? Det värsta var nog emellertid en fruktansvärd olycka på E4:an. I det sammanhanget var det verkligen inte värst för mig! Men det klart. Jag fick ta gamla E4:an hem. Den vägen är inte bara längre, den är smalare, hastigheten ligger på 70 eller 80 och stora delar av vägen är det omkörningsförbud.

Våffla med grädde och hjortronsylt

Våffla med grädde och hjortronsylt

Jag var sen hem. Och skithungrig. Möttes av en smått ilsken Anna som hade fått betala för mycket. För att lösa detta gav vi oss iväg nästan omgående så att det blev utrett. Runt halv åtta kunde vi bänka oss och äta kvällsmat – våfflor med grädde och hjortronsylt. Jag åt så jag mådde illa. Hur många våfflor jag åt? Tja, kanske… fem, sex… eller åtta, nio… Ja, du fattar kanske hur jag mår..?

Diplom Antikrundan Arvika

Jag har blivit antikkunnig!

Anna var söt och diskade. Själv slog jag mig ner i bästefåtöljen för att avnjuta veckans höjdpunkt: Antikrundan. Då får ingen störa mig och jag kör igång appen och värderar. Hej vilt. Men nu börjar min träning ge lite resultat. I stället för att kolla in vad folk har på sig och hur de pratar och att hånskratta åt dem när de säger att de inte bryr sig om vad deras medhavda pryl är värd har jag börjat lyssna på värderingsmännen. Och se! Dagens diplom visar en positiv utveckling: jag fick omdömet Antikkunnig.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

Nu är jag lite, jävla trött och ska umgås med Anna de sista timmarna vi är ensamma. I morgon är det fredag, hörru!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Man ska inte läsa OM böcker
innan man har läst dem. Tycker jag. Men häromdan föll mina ögon på ett omdöme om Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, lånad av vännen Gunilla. Nån klassificerade boken som

underhållningsroman och bästsäljare,

två begrepp som i mina öron låter lite nedsättande. För hur kan krig vara underhållning? Jag läste ut boken i natt och jag har en lite annan uppfattning om den!

Tusen strålande solar

Inte underhållning!


Handlingen i den här boken
utspelar sig under många år i Afghanistan. Oäktingen Mariam blir bortgift som femtonåring med en äldre man som slår henne. Efter ungefär 20 år får hon sällskap av den unga kvinnan Laila, som blir mannens andra hustru. De två kvinnorna är först rivaler, men deras öden sammanflätas och ur eländet växer en stark vänskap. En vänskap som är starkare än alla påbud och krig.

Khaled Hosseini berättar en tung historia om ett land i krig och ett land där synen på kvinnor inte har förändrats till det bättre. Det är märkligt att en man skriver en bok med två kvinnor som huvudpersoner. Det är ännu märkligare att en man, bosatt i USA sen 1980, skriver om krigen och invasionerna i Afghanistan som visserligen inleddes 1979, men som sen pågick under så många år. År när författaren inte har befunnit sig i landet…

Oavsett detta aningen märkliga (hur kan man skildra ett land och dess kvinnor när man dels är man, dels inte bor där?) är detta en klar bladvändare. Det gäller bara att läsa den koncentrerat, annars tappar man tråden. Det är en gripande historia om kärlek och grymhet och en syn på kvinnor som betydligt lägre stående än män. Men också om solidaritet.

Och krig… Krig är aldrig underhållning! Jag blir förbannad när jag läser att nån tycker att boken är just underhållning (hittar tyvärr inte tillbaka till den som tyckte detta). Krig är grymt. Krig innebär förluster, död och elände.

Tusen strålande solar är en mycket läsvärd bok. Inte Nobelprisklass, men god litteratur ändå. Därför får den högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som är en rapport om dagen.


Så här har min dag varit:

Dagens delmål:
√ Tre sökta jobb

Dagens mänskliga kontakter:
– En – mobiltelefonisamtal med FästmönFörbättringspotential finns och målet är minst tre MK/dag.

Dagens spelande:
√ Lagom grad med tre olika motståndare i WordFeud. Brukar intensifieras kvällstid. Resultat: två vinster, en förlust.

Dagens middag:
√ Kyckling (häst?) med ris, currysås och grönsaker från Findus. Kompletterat med mjölk och en bit grovt bröd från frysen samt bredbar paprikaost. Findusrätten bestod mest av ris och morötter. Typ fem tärningar kyckling. Men jag blev mätt!

Findusmiddag

Findus var kock idag.


Dagens nyttomål:

√ Vattnade krukväxterna
√ Gick ut med sopor
√ Duschade och tvättade håret

Dagens besked:
√ Två bra av två levererade: jag har inte cancer och jag får a-kassa för två veckor (nästan 5 000 kronor) utbetalt den 5 september.

Dagens friska luft:
– Nja, en tur till soprummet känns lite lite. Förbättringspotential finns!

Dagens fysiska aktivitet:
– Två – gick runt i lägenheten under tandborstning och telefonsamtal samt gick till soprummet tur och retur. Förbättringspotential finns!

Dagens intellektuella stimulans:
√ Läste nyheter på nätet i några omgångar.
√ Läste skönlitteratur.
√ Spelade Wordfeud.

Dagens TV-program:
Klockan 21: Maria Wern: Svart fjäril del två.

Dagens sorg:
√ Att ingen presumtiv arbetsgivare hörde av sig.

Dagens humör:
√ Vid ganska gott mod, men lite ostimulerad.


Och hur har din dag varit??? Skriv gärna en rad och berätta om den blev som du trodde!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongens sista avsnitt av sommarens brittiska TV-måste.


I kväll gick den allra sista delen
av det som har kommit att bli en av sommarens höjdpunkter. Morden i Midsomer: Schooled in Murder fick runda av som fjärde långfilmslånga avsnitt. Både Fästmön och jag höll oss vakna, för det var sannerligen spännande!

Jones o Barnaby

Poliserna Jones och Barnaby har löst det fjärde och sista fallet i den senaste säsongens avsnitt.


Den här gången utspelar sig händelserna
delvis i skolmiljö. Privatskolemiljö, vill säga. Och som vanligt är mordsätten udda: det första offret dödas med en ost. Vem är det egentligen som har ihjäl före detta elever eller deras makar? Den gemensamma nämnaren tycks vara skolan, men också det lokala mejeriet som gör fin ost samtidigt som det går med förlust. En efter en mördas – med en ostnål, med kossor med mera.

Jag gissade fel på mördaren – och det är bevis för att det här var ett bra avsnitt! Det är spännande in i det sista. Naturligtvis riktas misstankarna åt ett håll. Mina riktades åt ett annat. Inget var rätt!

Det här blir högt betyg. Och därefter en lång väntan till nästa Morden i Midsomer…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan refererar resultaten i den gångna veckans omröstning.


Den gångna veckan
undrade Tofflan om du tror att jag får ett nytt jobb snart. Nytt den här gången var alternativet Others. Där kunde den som svarade klicka i och skriva ett eget svarsalternativ – och vara anonym. Som vanligt gick det att kommentera ändå, med signatur, förstås.

Så här fördelade sig de 24 inkomna svaren:

75 procent (18 personer) svarade: Ja, säkerligen!

17 procent (fyra personer) svarade: Nja, det tar nog sin lilla tid.

Åtta procent (två personer) svarade Others och skrev:
Om rätt arbetsgivare hör av sig kan det gå fort!
I have no doubt in my mind!

Caroline kommenterade:

”Ja, säkerligen” bör bytas ut till ”Ja, absolut”! med tanke på din suveräna ”annons” några inlägg sedan!

Tofflan kommenterade:

Tack söta Caroline, det var snällt tyckt av dig!!! Själv är jag lite mer tveksam…

Tatiana kommenterade:

Jag tror på dig ! Du är välutbildad och har en hög arbetsmoral. Att inte anställa dig vore ne förlust .


Stort TACK till dig
som klickade, skrev eget svarsalternativ eller kommenterade! Jag hoppas att du pallar med att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan har inneburit en och annan förlust för mig. Stalkern, däremot, håller sig envist fast och ger inte upp. Nu har det snart gått tre år och beteendet är väl sjukare än nånsin. Tofflan undrade om stalkern skulle outas.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

60 procent (21 personer) svarade: Ja, det tycker jag! Det blir ett sätt att varna andra för personen. 

31, 43 procent (elva personer) svarade: Jag vet inte. Det kan få effekt, men det kan också förvärra situationen. 

8,57 procent (tre personer) svarade: Nej, det gör bara saker och ting värre.

C kommenterade:

Absolut!!! Varna andra kan väl vara bra MEN mest för att markera att du har fått nog. Varför ska någon som gör ont skyddas av anonymiteten och, ännu värre, av den person som far illa av det?? Du har inte bett om den ”uppmärksamheten” och har all rätt att tala om hur läget är. Tyvärr är det ofta så att de som för ont med sig och inte själva har några spärrar förlitar sig på att den/de de utsätter för skit ´”är för goda” för att avslöja dem./ C

Inqa kommenterade:

Tveklöst ja!
Om man har ett sånt behov av att fortsätta göra livet surt för dig år efter år måste det vara något som saknas hos vederbörande person.
Om du som stalkar Tofflan läser detta: skaffa dig ett liv och sluta parasitera på andras!!! Jag vet inget om dig, men det passar mig bra.

Cattis kommenterade:

För ovanlighetens skull fegade jag mitt svar, alternativ tre alltså. Egentligen vill jag svara JA, skäm ut den som jävlas med dig. Låt andra få veta vem det är osv – men det är alltid svårt att svara ”rätt” i någon annans situation. Får bli trean.

Jontas kommenterade:

Nej. Det gagnar dig inte. Jag hade gjort följande: 1) Skriv inte ett ord om stalkern på nätet, inte ens att du har en stalker. 2) Outa stalkern till vänner via mejl.
Min erfarenhet: En stalker släpper aldrig taget utan är konstant nyfiken och vill visa sin närvaro. Så fort en antydan skrivs om stalkern så är det att ge näring åt elden. Genom att varna vänner i lönndom blir stalkern osäker på vem som ska bli nästa objekt att fästa sig vid. Min stalker började förfölja några av mina vänner som då kunde bita ifrån när stalkern dök upp hos dem. Och det går heller inte att resonera med en stalker. Men outar man en stalker så trissar man upp ett krig där ingen kan vinna. För folk på nätet blir tveksamma på vem som har rätt och det skadar relationer.


Så vad gör jag då??? Jo, den som vill veta namnet på min stalker kan mejla mig på tofflan (snabel-a)home.se så ska jag berätta!

Stort TACK till dig som klickade ett svar och extra tack till dig som kommenterade! Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort. Stalkare borde skaffa sig egna liv i stället för att parasitera på mitt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »