Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlåta’

En promenad ner till vattnet frampå kvällen fick mig att fundera över änder. Transgender änder. För jag har fått för mig att änder periodvis byter kön… Kolla den här andmannen, till exempel. Han är på väg att få kvinnliga färger.


Transgender änder, denna MTF???

                                                                                                                                                            Vattnet är så underbart, men ljuset var om möjligt ännu sämre i kväll.


Kvällsvatten.

                                                                                                                                                              Jag strosade längs promenaden. Ett äldre par hade kört upp sin bil på gångbanan och fällt ut var sin vilstol. Där halvlåg de vid vattnet och tog en lur.


Ett hemligt, lite mystiskt ställe vid vattnet.

                                                                                                                                                          Grönskan var på sina håll enorm. Det finns inget annat ord!..


Grööönt är skööönt…

                                                                                                                                                               Lika ensam som anden var jag på min promenad. Mamma föredrog TV-fåtöljen och det där gräsliga sångprogrammet som varenda svensk utom jag tycks glo på… Det är bara plågsamt att lyssna på folk som inte kan sjunga och irriteras över varför en skåning är programledare för ett Ståkkhålmsprogram…


Lika ensam som anden är jag. Två transgender änder och jag i kväll…

                                                                                                                                                                   Jag hittade en vrå. En vrå dit den som är ensam kan gå. En som jag.


En vrå vid vattnet för den som är ensam.

                                                                                                                                                               En motorbåt for fram och tillbaka över vattnet och skapade vågor. Nån som var uttråkad? Jag stirrade ner i vattnet – och såg inte min spegelbild men ända ner till botten. Det var inte i den här sjön min pappa drunknade. Då hade jag aldrig förlåtit den.


Det var inte den här sjön som tog min pappa. Tur för den, för jag hade aldrig förlåtit den.

                                                                                                                                                                       Varmt och klibbigt i kväll, inte en droppe regn, inte en åskknall. Jag sitter och väntar på Morden i Midsomer. Veckans höjdpunkt. Till dess njuter jag av anblicken av denna otroliga färgklick som jag hittade bredvid min bil.


Färgklick vid bilen.

Read Full Post »

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »

En död, en fri att gå vidare i livet. Två personer som ”sonat” sina brott.  Brotten var visserligen att ta andra människors liv, dock är inte graden av brotten i paritet med varandra. Jag tänker på Usama bin Ladin och Annika Östberg(Tack till Fästmön som gjorde mig uppmärksam på Annika Östbergs frigivning!)

Usama bin Ladin dödades av USA i Pakistan igår. Usama dödades av Obama – fast hans säkerhetstjänst, dårå. Tio års jakt har avslutats. Frågan är vad som händer nu. En bild på den döde släpptes till pressen, men drogs sen tillbaka. Man är inte säker på att bilden föreställde Usama bin Ladin som död. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt har uttalat sig och sagt att

En del av världen kan andas ut.

Själv funderar jag och Interpol på hämndaktioner. Ja, alltså JAG ska inte hämnas, men jag misstänker att Usama bin Ladins anhängare kanske gör det. Och vad händer då? Jag tror inte att det finns utrymme här att förlåta – från någon sida. En rättegång hade möjligen varit rättvisare, men livet och världen är inte rättvis.

I skuggan av detta har Annika Östberg frigivits. Äntligen. Efter 30 år i fängelse, varav merparten i amerikanskt fängelse, släpptes hon fri nu i maj. Annika Östberg dömdes för dubbelmord i USA till 25 år till livstids fängelse. Hon var inte den som höll i pistolen och avlossade de dödande skotten, men hon gjorde heller inget för att förhindra brotten och hon hjälpte till. För två år sen kom hon till Sverige. Hon firar idag sin frihet med tårta, promenad i skogen och besök av vänner. Hon är inte längre bevakad, övervakad. Hon är fri. Jag håller fast vid min åsikt att hon har sonat sina brott. Jag vet att andra inte tycker det. Men jag tycker att 30 år är nog. Oavsett hur länge hon sitter i fängelse kommer de två döda personerna inte till liv igen. Nu är det nog. Det är dags att förlåta.

Read Full Post »

Jag glömde berätta om en krämpa som dök upp i morse! Jag har fått en fruktansvärd finne. På baken, förstås. Det gör ont i finnen när jag sitter. Aj, aj! Det påminner mig om känslan när jag igår kväll upptäckte att boken jag läser har jag redan läst. För fyra år sen. Jag lånade den då av en backstabber. Det gör lika ont som finnen på baken att tänka på. Jag är som huvudpersonen i Naiv.Super. Jag behåller barnet i mig och är fortfarande arg och ledsen och sårad efter dessa två år som gått sen själv backstabbingen. Jag har baske mig miljontals mil att gå innan jag har lärt mig förlåta…


En redan läst bok.

                                                                                                                                                           Jag försöker tänka på att jag har fått boken av Kick. Att Kick ville vara snäll mot mig när hon skickade mig boken. Men jag blir inte glad ändå.

Read Full Post »

Gått över gränsen av 200 000 besök på den här bloggen! Tusen, tusen TACK till er alla! Jag önskar att vi kunde fira på nåt sätt, men tyvärr har jag inte pengar ens till en fika på stan, så… Vi får fira i tanken!


Vi får fira i tanken!

                                                                                                                                                                Livet är tufft, men jag har det inte svårast. Men jag har kommit in i en period när det känns lite extra jobbigt. Ibland uttrycker jag det här på bloggen, en del gånger bara i en bisats. Sen blir jag ledsen när läsarna tycks anse att det är viktigare att kommentera vardagliga ting än mitt dåliga mående. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt några av er, men jag är rätt känslig just nu. Och ibland behöver man inte skriva nåt upplyftande eller säga nåt väldigt djupt i en kommentar utan bara konstatera att så här är det. Det kan räcka med ett vänligt ord eller inget alls. När det blir för svårt. En del av er har kontaktat mig på annat sätt än via bloggen och just påpekat att det är enklare att kommentera det vardagliga och för svårt att kommentera det jobbiga.

Jag ska försöka att gå vidare och jag jobbar varje dag på att bli snällare, mer ödmjuk och att lära mig förlåta. Men det är ganska nedslående för självet att inse att jag aldrig blir den goda människa jag skulle vilja vara. Den som ger av sig själv till andra, den som inser sina begränsningar och den som kan förlåta. C och jag pratade om förlåtelse igår och jag ångrar så att jag inte har haft mer one-to-one diskussioner med denna person! C har ett djup som jag bara har anat. Oftast har jag bara sett den flamsiga, glada sidan.

Det är väl just den sidan vi oftast visar utåt, den djupa, svåra och ibland mörka sidan vänder vi inåt. Här på bloggen känner jag emellertid att jag vänder ut-och-in på mig själv alltför ofta. Så som man gör bland riktigt nära och goda vänner. Men jag har insett att alla som läser här inte vill mig gott. OK, jag har en öppen blogg, alla kan läsa. Det jag inte förstår är varför man gång på gång läser om mitt påvra liv när man har fråntagits möjligheten att kommentera, men framför allt, när man inte gillar mig. Är det för att man själv ska må bättre då tycker jag att det är lite… sick. Och ännu värre är det när man valsar runt hos andra bloggare och gör samma sak. (Jag är inte den enda som drabbas av en stalker, nämligen) Vore det inte bättre att man skaffade sig ett eget liv i stället?.. Bara en undran.

Uppdatering: Fast ännu värre är nog de som gömmer sig bakom amerikanska flaggan och besöker mig i smyg, tror man. Särskilt som man har uttryckt att man verkligen inte gillar mig ELLER bryr sig om mig. LARV!

Kramar till er alla andra! Ni som betyder nåt, ni som är viktiga i mitt liv på och utanför bloggen. För det är ni. Viktiga, alltså. Mer än ni förstår, tror jag. Om detta kommer ett inlägg längre fram, när jag sitter mer avskilt.

Read Full Post »

I morse vaknade jag exakt klockan 4.19. Det regnade lätt ute, så jag låg och lyssnade på dropparna som föll. Det brukar ge mig ro och få mig att somna om, men inte idag.

Idag är en lite ledsen dag, för det är min pappas födelsedag och han är inte här längre. Jag har sjungit för honom i tanken. Och när jag såg den lilla talgoxen utanför köksfönstret när jag drog upp persiennerna visste jag att min födelsedagshälsning hade blivit hörd.


Jag tänkte en sång till dig idag, Pappi!

                                                                                                                                                              Igår såg jag annars olyckskorparna, de svartklädda, de som kommer med dåliga bud. De vankade av och an i sina svarta klädedräkter hos en av grannarna. Jag delar inte ut straff till nån, jag ÖNSKAR inte ens hämnd, men jag tror på en rättvisa. Samtidigt gör denna tro mig rädd. Har jag sån makt? Jag vet inte om jag vill ha det. En annan berättigad fråga är om jag på väg att förlåta. Är mitt hjärta på väg att renas?

Pappi, jag saknar dig så! Du var alltid så lugn och klok – fast du kunde vara hemskt hetsig och rätt rolig också. Du ska veta att jag är likadan som du bakom ratten. Det känns som om nån med horn flyger i mig. Men mellan bilkörningarna är jag som ett lamm, numera. Jag har snart inget kvar att förlora mer än kärleken och det skrämmer mig. Att förlora kärleken vore det allra värsta! Å, du skulle ha gillat henne! Pappi, varför är du inte här?

Read Full Post »

  1. Så beskriver jag min utsida:
    Tjock mage, stor näsa, blåblåa ögon och ett hår som aldrig vill göra som jag vill. Närsynt och stora fötter, elefantöron. Självsäker. Luvatröja, jeans och Pride-kedjan. Ganska långa fingrar och ögonfransar.
  2. Så beskriver jag min insida:
    Känslig, typ sårar du mig är du ”död” för mig. Och du vill INTE bli min fiende, jag lovar… Omtänksam, snäll, elak, rädd, orolig, osäker. Monogam. Arg och ledsen, men knasig humor. Lojal. Arbetsmyra. Ironisk. Fåfäng.
  3. Det gör jag aldrig:
    Kör bil när jag har druckit alkohol.
  4. Det gör jag ofta:
    Bloggar.
  5. Det sämsta jag har gjort:
    Jag var otrogen en gång i ett förhållande. Otrohet är aldrig OK.
  6. Det bästa jag har gjort:
    Slutade röka efter nästan 30 år.
  7. Jag avskyr:
    Rök. Folk som är okoncentrerade när de kör bil. Cyklister som tror att de har nio liv. Att diskutera politik – jag har alltid andra åsikter än ”alla andra”.
  8. Jag gillar:
    Konstruktiv kritik. Diplomati. Vänner som kan både rosa och risa och ändå finns kvar. Sudoku.
  9. Jag hatar:
    Folk som talar om för mig hur jag ska göra om jag inte har bett om råd/hjälp. Falska människor och svikare.
  10. Jag älskar:
    Anna
    . Och så böcker, förstås!
  11. På min önskelista:
    Ett jobb står överst, sen är det nog bara böcker.
  12. Fem prylar jag inte kan leva utan:
    Datorn, mobilen, böcker… Äh, kommer inte på nåt mer.
  13. Fem prylar jag KAN leva utan:
    Förstår inte frågan, kanske… kassettband..?
  14. Äter helst:
    Kryddstark mat. Pasta. Pizza. Chilibågar. Druvor. Choklad (när jag inte mår illa.)
  15. Äter aldrig:
    Kött av nöt eller gris eller inälvsmat, surströmming… öh… kommer inte på nåt mer…
  16. Dricker helst:
    Vatten. Mjölk. Kaffe. Öl. Rött vin. Champagne.
  17. Dricker aldrig:
    Dålig sprit. Dan efter.
  18. Samlar på:
    Klipp. Böcker, kanske man kan säga. Samlade på prydnadsägg en gång i tiden liksom frimärken… Äkta vänner. Positiva upplevelser.
  19. Vill jag helst ha i postboxen:
    Ett brev där det står att jag har fått ett jobb. Eller ett bokpaket! 😉
  20. Vill jag helst slippa:
    Människor som bara är nyfikna och inte har egna liv utan snokar i mitt – och som vet om att jag helst vill slippa se dem! (Varför envisas?)
  21. Skrattar åt:
    Annas tokerier!
  22. Gråter över:
    Kalla människor som har huggit mig i ryggen utan att blinka. Tårar av rörelse när den som hatat mig säger att h*n gillar mig.
  23. Blir varm av:
    Människor som visar mig omtanke. Lojalitet och när nån vågar stå upp för mig.
  24. Blir kall av:
    Falska människor som utnyttjar systemet och kringgår regler – vilket får till följd att lagar och regler hårdnar och oskyldiga drabbas. Skvaller.
  25. Hårdaste läxan/läxorna:
    Lita aldrig på nån utom den du älskar – även din bästa vän kan nämligen svika dig när du minst anar. Bli lite mer ödmjuk och se inte tillvaron i enbart svart eller vitt. Lär dig förlåta. (Jag har klarat en och en halv av dessa tre.)

Read Full Post »

Söndagsmorgon. Jag skjutsade Fästmön till jobbet – idag började hon 7.30. Såg knappt en människa ute, mer än en och annan morsa som trampade hem på cykel i det gråa morgonljuset. Inte såg det piggt ut, inte…

Försökte i vart fall pigga upp mig med ett nytt par roliga strumpor. Den här gången är det en stackars morot som blir riven… Jag hatar verkligen morötter, så jag kände mig som en äkta sadist när jag köpte strumporna!


Notera hur moroten SKRIKER på mittenbilden!

                                                                                                                                                           Anna var trött i morse och hade sovit dåligt. Jag hade sovit bra, men var också trött. Trött, trött, trött… Jag är otroligt trött på att vara trött! Igår var det extremt, men jag måste ändå säga att utflykten hemifrån och den friska luften – så frisk den nu är mitt i stan – lyfte upp mig några pinnhål i humöret. Det verkade kanske som om vi gick väldigt långt och mycket på stan igår kväll under Kulturnatten, men det är verkligen inga sträckor att tala om! Fast för mig var det det. Det var så länge sen jag var i stan, så länge sen jag var bland friska människor, så länge sen jag var ute i verkligheten… Jag har insett att jag har börjat spara på upplevelser så att jag kan plocka fram dem ur minnet – eller bloggen – de dagar jag inte orkar uppleva nåt utanför hemmets väggar.

Det slog mig att det var den 11 september igår – ”nine-eleven”. Tänk att det har gått nio år sen de där planen flög in i skyskraporna… Det senaste jag hörde är att man vill bygga en moské nära Ground Zero-området. Detta har lett till en del protester, särskilt igår på årsdagen. Och även om jag vet att det var extremister som styrde in planen i byggnaderna, kan jag tycka att ett moskébygge på just den platsen känns väldigt provocerande. Samtidigt kan bygget visa på att det är möjligt att förlåta, att stänga dörren och att gå vidare. Och också bekräfta det faktum att man inte kan kategorisera alla i en viss folkgrupp som galningar och mördare. Vad tycker DU om moskébygget???

Anna jobbar till klockan 13 idag. Innan dess ska jag ha packat min rygga för en veckas vistelse i Förorten, jag ska vattna krukväxterna och jag ska vika tvätt. Jag har packat det mesta. Eftersom jag ju ändå åker hem och kollar post varje dag så kan jag alltid komplettera, men strumpor, underkläder och necessär (necessary…) är nödvändigt, samt laddare till diverse, dator och brillor.

Gissar att vi åker och hämtar trion O före klockan 19 i kväll, men innan dess ska vi storhandla. Anna ville gå ett varv med dammsugaren hemma hos sig och så ska vi äta nåt tillsammans med Slaktar-Pojken. Vi får hoppas att han inte är alltför bakis idag så att han orkar påbörja sin del av röjningen hemma…

Tror jag ska fortsätta den här tysta söndagsmorgonen med att läsa lokalblaskan. Det är så tyst, så tyst, så tyst…

Read Full Post »

Det svåraste och det som gjorde det hela oöverstigligt för E var att han belades med skuld. En fruktansvärd skuld. Ändå kunde han inte klart redogöra för vad den bestod av, bara att den låg över hans axlar som en tung och fuktig mantel. Det var inte bara D som bidragit till tyngden. Där fanns också bidrag från en och annan vän, före detta älskad, ett par släktingar och till med någon enstaka kollega.

Alla sydde de stenar i E:s mantel. Han bar den med sänkt blick, mot slutet krummade sig hans rygg av tyngden. Och jag kunde vid det tillfället bara stå bredvid och se på. De som HADE kunnat agera lyfte inte ett finger. Idag undrar jag hur tunga DERAS mantlar är…

Emellertid har jag passat mig för att bete mig lika illa. Jag syr inte in stenar i några mantlar, jag agerar. Skoningslös och med den sårades rätt till ögat för ögat, tanden för tanden. För jag har passerat de sju gånger 70 gångerna jag kan förlåta för länge sen.

Read Full Post »

I natt hade det regnat. Det var en helt annan luft när vi kom ut i morse för att åka till Fästmöns jobb! Men solen är på väg igen och jag gissar att dagen blir lika het som alla andra dagar den här veckan. Jag klagar inte, tro inte det. För min del är det OK med värmen, jag bara tänker på alla stackare som måste arbeta, kanske i täta kläder och med noll möjligheter att öppna fönster etc.

När vi kom hem igår kväll, strax före klockan halv åtta, såg vi en massa barn som lekte på den nyklippta gräsmattan på framsidan. (Jo då, allt gräs är klippt nu. Det tog den nye vaktmästaren tre dagar att klippa allt – den gamle gjorde det på lika många timmar…) Tyckte att det var lite märkligt eftersom vissa av barnen har tidigt sänggående, har vi förstått. Men förklaringen fick vi ju sen när vi insåg att ansvarig förälder satt och pimplade vin på annat håll. Så småningom hämtades/kallades väl barnet in. Tråkigt att man då inte noterar vad barnet lämnade efter sig på den nytrimmade mattan.


Är det att skräpa ner och inte plocka upp efter sig som barn får lära sig i skolan – eller hemma? – numera?

                                                                                                                                                              Från det ena trollet till det andra… Jag funderar på att skaffa en trollmätare så ni alla får se hur många trollbesök jag får om dagarna. Mina siffror höjs förstås och det tackar jag för. Redan klockan sex fick jag besök idag, följt av ett nytt cirka en timma senare och så ytterligare ett till före klockan åtta nu på morgonen. Har inte troll egna liv? Inte så konstigt att trollbarnen flyttar LÅÅÅÅÅNGT hemifrån, för jag kan tänka mig att man har försökt leva sitt liv genom barnen också.

OK, OK, jag ÄR inte på mitt bästa humör. Jag är fortfarande arg, arg, ARG. Det är en kamp varje dag, detta med ödmjukheten och förmågan att förlåta. Jag kan enbart notera små förbättringar, men tänker att det inte vore helt fel med en vägledare. Det känns ibland som om jag tar två steg framåt – och så ett tillbaka. Och det handlar bara om det som har gjorts eller görs gentemot mig. Över andra kan jag inte sätta mig till doms. Bara ha åsikter. Och DESSA kan göras ödmjukare. Men det är svårt, det ÄR svårt. Jag klarar det inte så bra. Jag blir arg och besviken i stället. Och kluven.


Nån som har nycklarna till ödmjukhet och förlåtelse?

                                                                                                                                                           En sak jag faktiskt är bra på är att lyfta problemen direkt och ta tag i dem. Men det är inte heller så lätt när det då och då aviseras avståndstagande av olika skäl. Skäl som jag böjer mig för och respekterar. Jag tar också avstånd ibland. Jag har till exempel tagit avstånd från folk som vill lägga över andras bekymmer på mina axlar i stället för att vara en god vän och hjälpa själv. För vänner ska man hjälpa, stötta, finnas till för. Inte bara när man känner för att vara lite snäll/var social/ha lite sällskap. En vän finns där i alla väder. Jag finns här och jag vet att du läser.

Idag väntar som vanligt inga stordåd, men jag är glad att ha ”fått kontakt” med MA igen och denna kontakt ska jag odla lite. Det vore faktiskt väldigt roligt att träffas igen, det var ju några år sen. Vidare ska EK och jag telefoneras under dagen. Det var nästan ÄNNU längre sen vi hördes av. Måste ringa mamma och kolla läget. Det var INTE bra att hon kände sig ensam härom kvällen!

Förslagna Husmodern har sen nytvättade lakan att vika och lägga undan. Sen borde hon tvätta håret och knata över till Tokerian i rondellen och inhandla batterier till nummerpresentatören. Middagsmat är inhandlad till aftonen och ska förberedas innan Anna hämtas hem klockan 16.

Nej, jag tror jag kryper ner i sängen en stund till…

PS Jo just det! Nu funkar det att mejla mig på adressen under rubriken ovan i högerspalten, Vem är Tofflan??? Den som brukar mejla mig på en annan adress blir emellertid besviken – nu fungerar inte den. Det har nog gått troll i saker och ting…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »