Syndafallet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finn! Och jag hörde det…

Ett inlägg om en förhoppningsvis inte ljusare, men lite bättre dag. Och om snälla människor.

Det var en riktig skitdag igår. Man får ha såna har jag bestämt, för det är helt klart onaturligt att gå omkring och skratta med munnen de stunder den inte häver ur sig positivismer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Genom gråt och tårar lär man sig också att uppskatta dagarna när det känns lite annorlunda. Dagar när man faktiskt kan skratta – en liten stund, i alla fall.

Det förlösande skrattet kom närmare midnatt igår. Jag tröstade mig med en chokladbit och Fästmön med nån liten sötsak också medan vi glodde på Ett herrans liv. Du vet den där färdigskrattade, brittiska komediserien om prästen Geraldine Granger som är lika hög som hon är bred. Igår var hon mediestjärna, vilket fick mig att skratta igenkännande. Inte för att jag själv är nån sån, utan för att jag har sett såna som tror sig vara stjärnor på mediehimlen ett antal gånger. Beteendet är inte unikt, men väldigt skrattframkallande. Så får du möjlighet, titta på prällen! She rocks!

Herrens förlängda arm Geraldine Granger. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

Igår skred vi över mitten på oktober redan. Jag har nu varit arbetssökande i över två och en halv månad. Det suger. Jag ägnar en mycket stor del av mina vardagar åt att leta och söka jobb. Responsen är inte resiprok, om man säger så. Som kommunikatör vill man gärna få respons – på nåt sätt. Framför allt vill man erhålla återkoppling. Tvärtemot vad somliga tror, vill jag faktiskt inte vara åldersfixerad. Men jag vill veta varför min breda bak min gedigna bakgrund med bred erfarenhet som kommunikatör inte räcker till. Om jag bara får veta vad som fattas kanske jag kan komplettera med nån utbildning eller så. Till exempel.

Bokprojektet ligger på is igen. Jag har väntat på att förlaget ska höra av sig post bokmässan. Nu har det gått så lång tid att min synopsis kanske inte föll på förlagsmänniskornas läppar trots allt. Och jag vägrar lägga ner en massa arbete på det som kanske inte blir annat än nåt nytt för byrålådan/usb-stickan!

Gårdagens namn i almanackan var Finn. Det såg jag först idag. Därför tog jag det som ett tecken och mycket riktigt hittade jag två verkligt intressanta tjänster att söka. Ingen av dem här i stan, men båda inom ett område i min kommunikatörsroll som ligger mig varmast om hjärtat – tillgänglighet för ”ALLA” i samhället till information.

Igår var det Finn, det tog jag som ett gott tecken för idag.

Och alldeles nyss damp det ner en fin rekommendation på LinkedIn från en av mina före detta frilansare. Jag läser om mig själv:

Hon är skicklig på att skriva, oavsett om det är nyheter eller krönikor eller liknade. Hon är duktig på att skriva med målande och inlevelse i texter. Hon kan även skriva i klarspråk inom nyheter så att alla förstår vad det handlar om . 
Hon är en tidpresstålig och lojal människa.

TACK, B, för detta!

Som grädde på moset kom just ett samtal på mobilen om att det är blommor på väg till mig. Till mig! Men snälla människor vad jag blir rörd!!! Tack på förhand till ”den skyldige/a”!

Livet är kort.

Read Full Post »