Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förföljt’

Närå, vädergudarna kunde inte låta bli att släppa ifrån sig nederbörd idag heller. Jag och Fästmön åkte med minstingen till kalas på gokartbanan. Under två timmar passade vi på att göra några ärenden, dock inte tvätta bilen som jag hade tänkt.

Regn idag också.


Vi tog först en tur
till Ö & B, som ligger strax intill gokartbanan. Anna hade en handlingslapp med sig, jag skulle inte ha nånting. Fast jag handlade för 226 spänn ändå.

En del av det jag handlade – och som Anna fick bära eftersom jag ju kryckar.


Cornflakesburken,
som fanns i tre olika varianter, blev jag mycket förtjust i. Det var jättenära att jag köpte en med en liten flicka på, men den burken såg nästan turkos ut så den fick vara kvar i affären.

Gaveln på cornflakesburken.


Tobleronen
ska jag ha till middag vi ha till nästa helg. På lördag särskilt, för jag tror inte att vi blir mätta då när den hjärtegoa L planerar nån sorts kulinarisk upplevelse för oss, som försenad fyraårsfirning av vår förlovning… Skämt åsido, när L gör nånting ätbart är det varken litet eller äckligt. Jag ser fram emot det hela med spänd förväntan!

Det blev också en tur in på Tokerian där Anna skulle kompletteringshandla lite matvaror och jag lämna in Lotto. Mamma och jag hade vunnit hela 20 kronor i lördags. Intill Tokerian, där Järnia låg förut, har det öppnat en outlet. Dit in hoppade vi och kollade runt. Där fanns mest kläder, men också en del småprylar. Kläderna var inte märkeskläder. Inte var de billiga heller. Jag såg ett par skitsnigga skinnbrallor för 999 spänn, till exempel.  Anna undrade just vad man får kalla en outlet, vad som kännertecknar en outlet…

När vi hämtat kalaskillen, som INTE hade kört gokart utan haft trekamp, åkte vi ut till Himlen. Det var mycket prat om pizza, så vi beslutade att åka och hämta hem. Ingen av oss sex sa nej till det. Jag hängde på, förstås, för jag hade ju inte köpt nån middag till idag.

Sen åkte jag hem till mig. Packade upp och plockade fram rena kläder till i morgon. Ringde mamma. Hade ont lite här och var. Tvättade en maskin jeans. Och medan den skötte tvätten kollade jag på det andra avsnittet av Stalkers på TV3 Play. En fruktansvärd historia även denna, om en separations-stalkare som förföljt sin före detta sambo i tolv (12) år…

Stalkers visar fruktansvärda historier ur verkligheten.


Nu ska jag hänga tvätt
och sen ska jag göra som tvätten – hänga. Jag tänkte hänga i min fåtölj och läsa dagens lokalblaska först, sen se på Arne Dahl: De största vatten. I morgon har jag ett jobb att åka till och DET är jag väldigt, väldigt glad för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »