Vad händer där ute, egentligen?

Ett betraktande inlägg.

---

 

Idag på förmiddagen fick jag sms från en kollega när jag för andra gången låg på köksgolvet. Kanske håller jag på att bli frisk, för plötsligt blev jag väldigt nyfiken och intresserad av vad som händer där ute. Utanför mina väggar. Så jag tar en liten omvärldsspanande runda i cyberspace så att jag får veta vad som händer In Real Life. Häng med om du vill, stå kvar om du föredrar det.

 

Nja, Sigtunas buss är modernare än den här bussen i bushen som ju går till Skagen, remember..?

Rullande rådgivning i Sigtuna. Medborgarkontor på fyra hjul. Det är vad min arbetsgivare har skaffat sig. Och den här veckan rullar bussen runt i kommunen för att invånarna bland annat ska få konsumentrådgivning och få träffa företrädare för kommunen. I måndags invigdes det rullande kommunhuset vid Skånela kyrka. Och jag skulle ha varit med. Nu får jag nöja mig med att läsa om bussen i stället. Ett riktigt spännande och specialutrustat fordon, ska du veta!

 

Historiens första smiley?

Historiens första smiley? Enligt The Atlantic har man hittat historiens första smiley – i en 1600-talsdikt. Dikten heter To Fortune och poeten Robert Herrick. Det skulle ju kunna vara ett korrekturfel, men faktum är att smileysen passar in i texten… Dikten är för övrigt från 1648!

 

13 saker din arbetsgivare inte får göra. Det finns bra arbetsgivare och det finns mindre bra – det vet de flesta av oss. Men det finns faktiskt saker en arbetsgivare inte får göra. Dagens Nyheter har, med Diskrimineringsombudsmannen som källa, listat 13 tabbar. Bland annat får en chef inte kalla nån för ”fjollan” eller ”bögen”… Intressant…

 

Rätt körd maskros…

Miljöpartiet backar… I alla fall på min lista över tänkbara partier att rösta på. Inte nog med gårdagens märkliga och förvirrande uttalanden om registrering av bloggare. Nu backar man från den i skuggbudgeten utlovade höjningen av a-kassan. Nä, MP, nu får ni väl ändå tänka lite till, eller?

Smygfoton på kvinnor som äter väcker reaktioner.  På Fejan (where else, liksom?) finns en grupp som uppmanar besökare att ladda upp bilder, tagna i smyg, på ätande kvinnor i Londons tunnelbana. En kvinnlig journalist som ”drabbades” kände sig ”förödmjukad” av att en bild på hennes goffande av en sallad laddades upp. Journalisten fick tag i upphovsmannen och blev lovad att bilden skulle försvinna. I stället ökade trakasserierna, kvinnan hånades och kallades bland annat häxa och amatörjournalist. Tro nu inte att kvinnan gav sig. Efter många om och men lyckades hon få Fejan att ta bort bilden. Inte helt lätt, eftersom det inte är förbjudet att ta bilder på tunnelbanan…

 

Vatten ska man dricka, inte kasta hur som helst, tycker jag.

Bajenfansen kissade, men Ingrid fick nog. Bilden har synts lite här och var. Män som kastar vatten mot en husvägg och Ingrid, 63, som kastar vatten (H2O) på kissarna från ett fönster. Heja Ingrid!

 

Det här var ett urval lättare nyheter. Tyngre nyheter, som det som händer i Ukraina, båtar som sjunker, pappor som hotar att döda sina döttrar, människor som skjuts ihjäl där jag bor och annat läser jag också. Och förfäras över all jävla ondska i världen. Som motvikt därför urvalet ovan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Muller och sånt

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »