Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘före detta kollegor’

Jan Stenbeck dog för tio år sen. Tio år sen! Time flies! Och visst är det väl lite så att en framgångsrik person som dör i ganska låg ålder är lite… fascinerande? Jag tvingade Fästmön att glo på första delen av tre i en dokumentärserie om Stenbeck. Stenbeck: Maktkampen var titeln på del ett.

Jan Stenbeck

Jan Stenbeck vid sitt skrivbord i USA. (Foto: Jeppe Wikström/PRESSENS BILD. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I den här första delen
får tittarna egentligen inte veta så mycket mer om personen Jan Stenbeck än att han var lite av en pajas och spexare. Och när det kom till kampen med systrarna om imperiet Kinnevik var han stenhård och kompromisslös. Förmögenheten grundade redan fadern Hugo, i stål och skog. Sonen Jan, som var yngst, hade företagandet i blodet. Hans första företag sålde skoltröjor. Så småningom blev det mobiltelefoni.

Det är ganska många kommentarer från före detta kollegor, konkurrenter och flickvänner. Men det känns ändå som om man inte får grepp om personen Jan Stenbeck. Programmet blir bitvis lite segt, ärligt talat.

Del två visas på tisdag den 8 januari klockan 21 och har underrubriken Mediemogulen.

Första delen får medelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Himla irriterande när man TROR att man spelar in ett TV-program på DVD-spelaren – och så gör man det. Fast från en annan kanal än den man har tänkt. Då är det väldigt bra med SvT Play. Jag kollade framför datorn på första delen av tre av Blechley Circle, Fästmön vid iPhonen.

Blechley circle

Fyra smarta kvinnor. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Susan och tre andra kvinnor
jobbade under andra världskriget med att knäcka hemliga koder och förutse tyska krigsplaner. Nu är det nio år senare. Kvartetten har skilts åt. Susan är gift tvåbarnsmor, Millie och Jean är arbetande kvinnor, och Lucy är gift med en rätt odräglig typ. En seriemördare härjar i London och Susan intresserar sig för fallet. Hon får maken att gå med på att ta henne till polisen där hon berättar om sina teorier. Tyvärr stämmer teorierna inte. Susan kontaktar då sina före detta kollegor. De träffas, men intresset är ganska ljummet. Till dess ytterligare en kvinna försvinner…

Det här är brittiskt så det förslår! Och jag gillar det! Det är spännande och otäckt och jag kan bara gissa att kvinnorna sätter sina egna liv på spel i jakten på seriemördaren. Redan i morgon går andra avsnittet och det tänker jag INTE missa!

Högt betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev lite sol ändå, mitt på dan. Jag traskade iväg för lunch på sedvanlig Sylta. Lyfte blicken och… såg en blå himmel…

Lite moln, lite blå himmel och ett hörn av grannhuset på jobbet.


Och det var så roligt
för jag träffade tre före detta kollegor från fakulteten som bjöd med mig att luncha med dem! Kul att få bli uppdaterad om vad som händer där, även om alla nyheter inte var toppennyheter. Men gladast är jag nog för M:s skull! M, som har fått ett nytt toppenjobb i Kungliga Hufvudstaden, minsann! Det är M såå värd.

På väg tillbaka mötte jag fru Chef 2. Lika färgstark som alltid förevisade hon sitt nyaste ytterplagg, en jacka som går att spola ren med högtryckstvätt, berättade hon! Kan ju vara användbart när det regnar så här, för uppenbarligen tål den kraftiga skurar…

Men jag njöt nog mest av det gröna som finns här i närheten… Vilken tur jag har, som har så nära ut till det!

Så här grönt och fint är det på sina ställen på mitt jobb.


Övriga glimtar av sol
jag bara måste nämna är det svarsmejl jag fick av en av kollegorna i förra veckan. Du som läser min blogg ser mig säkert som en ilsken och elak tant. Men glöm inte att det är en blogg-roll! Verkligheten kan vara en annan och till och med jag kan vara solig och glad.

Så här skrev A som svar på ett jobbmejl jag skickade ut:

Hej Tofflan!
Tack för ditt  e-mail. Det är glädjande att se personer som är så positiva

It made my day full of sunshine –  när vädret inte förmår…

Read Full Post »

Lokalblaskan har en intressant artikel idag om avtackning från jobb. Jag läser och begrundar lite av det artikeln förmedlar: avtackning från arbetet har förändrats.

Att sluta jobba för att man går i pension eller för att man byter jobb, till exempel, är vanligen en ganska stor omställning, enligt artikelskribenten. Avtackningen har mist sin betydelse eftersom folk idag allt oftare byter jobb. Yrkesrollen var viktigare förr, men var sitt jobb. Idag är andra saker viktigare. Ytterligare ett skäl till att avtackningen har mist betydelse är att det först diskussioner om höjd pensionsålder. Det blir liksom inte ett lika stort steg, en lika stor omställning.

Uppsala kommun, som är länets största arbetgivare, enligt artikeln, tycker fortfarande att avtackningar är viktiga. Det finns rutiner för avtackning och enligt dessa är 650 kronor avsatta till avtackningspresent. Guldklockor är inte lika populära längre, många väljer i stället en guldmedalj, kanske för att guldpriserna har gått upp.

På PRO tror man också att avtackningen är viktig. För en del personer är kollegorna det enda sociala livet de har och då blir avtackningen extra värdefull. Det behöver dock inte vara nåt märkvärdigare än en fika…

Den som har följt min blogg har kanske läst att jag inte fick ens ett tack för de 23 åren jag gett av mitt liv till min förrförra arbetsgivare. Jag tänker att allt jag hann göra under dessa år kanske inte var dåligt..? Jag minns inte hur många avtackningspresenter och liknande jag själv skänkte pengar till. Det gör fortfarande ont att tänka på den uteblivna avtackningen, trots att över tre år har passerat. Det lär fortsätta att göra ont. I stället för avtackning hade de säkert fest, mina före detta kollegor. Man skulle ju ha kunnat tänka sig att nån så kallad arbetskamrat hade ordnat nånting. Men inte ens det. Nej, de festade säkert allihopa tillsammans eftersom de hade lyckats i sitt uppsåt att bli av med mig.

Hos min förra arbetsgivare var jag ett halvår. Ett halvt år. Sex månader. Avtackningen blev ett jättefint och varmt minne för livet – med kaffe, önsketårta, tal och alldeles för dyrbara presenter. Jag kände mig verkligen uppskattad av den arbetsgivaren. Det var fint med en gemensam stund innan jag lämnade min arbetsplats, det ställe där jag hade tillbringat åtta timmar om dan.

En sån fin tårta fick jag.


Jag har lärt mig att människor kan vara ganska hårda
– en utebliven avtackning ger ju en klar och tydlig signal. Jag har också lärt mig att 23 år inte var nåt värda hos just den arbetsgivaren. Men att sex månader hos en annan arbetsgivare var värda så mycket mer. Tänk sån skillnad det är!

I lokalblaskans artikel blev fyra personer tillfrågade om de hade blivit avtackade. Två pensionärer hade blivit avtackade, en person som skulle börja på ett nytt jobb blev avtackad i samband med en jullunch och en student svarade att hon ju har ett tag kvar till pensionen, men att hon nog skulle kunna tänka sig en middag med arbetskamraterna.

Skulle du vilja bli avtackad om du bytte jobb, slutade eller gick i pension? Och hur i såna fall?

Read Full Post »

Den… eh… tomma dagen..? Nej, halva den försvann i ett nafs! Jag bestämde mig för att gå på ett intressant möte. Sen gjorde jag som jag brukar göra, pratade för mycket och höll på att ta över showen. Måste träna på att lägga band på mig. Men det är så svårt när jag blir engagerad! I vart fall fick jag både beröm och belöning i form av kanellängdsbit och en Marianne-karamell.

Tog en fika innan jag ställde mig att jobba med en sökordslista och en sändlista. Däremellan hade jag mejlkontakt med en konsult angående en utbildning som jag planerar att anordna för institutionen. Bara det att den inte blir av förrän i maj – och då har ju jag slutat här. 😦 Tuffa puckar, men vem vet, jag kanske dyker upp ändå bara för att jag är intresserad.

Lunchen blev sen idag. Tänkte nästan ta bilen och åka iväg nånstans, men det fick bli skrivbordsfrallor från Syltan i stället. Trodde jag. På vägen dit träffade jag ett trevligt gäng som jag slog följe med. Det blev därför inte alls nån skrivbordslunch!

På vägen tillbaka träffade jag fru Chef2 och föll i extas över hennes mössa. Titta, visst är den väl läcker?! En äkta Davy Crockett-mössa med svans och allt! Vad han som gett namn till mössan är för en figur kan du läsa här! 

Läcker va?


Jag inser att jag har min pappas gener,
för jag vill gärna dra i svansen. Pappa var likadan. Kvinnor och tjejer förbannade honom många gånger, för så snart han såg någon med hästsvans eller flätor var han framme och drog i dem. Idag skulle säkert anarkafeministerna anklaga pappa för grov sexism, men faktum är att det mer än en naturlig reflex. Jag kände också av den idag! Hade fru Chef2 haft den på huvudet vete tusan om jag hade kunnat behärska mig. Observera dock att jag avhåller mig från att rycka i vissa svansar såsom råttsvansar. Dem låter jag helst bli.

Nästa stopp på vägen ut från Syltan blev Lisbeth och M, två före detta kollegor som jag gillar stenhårt. Jag lovade att snart komma på besök, bland annat för att se på L på deras grannfakultets nya rum, men också för att fika. Förstås. Blev så glad för Lisbeth noterade att jag hade en blå tröja på mig, min nya, och inte en svart!

Två frallor och kaffe blev det till lunch. Det kan tyckas lite, men Fästmön gjorde broccolisoppa igår och det finns kvar av den. Det blir finfin middag för en Toffla i kväll! Kanske köper nåt grovt bröd till också, jag måste ju ändå stanna vid ICA Heidan och handla andra förnödenheter.

Nu är det dags att göra nytta för månadspengen. Vem vet, jag kanske köper en röd tröja för nästa lön..? Eller en grön..? Men aldrig en gul, för gult är, som bekant fult. Lika fult som turkost. Fast turkost är ju inte en färg utan en skitful nyans… 😦

Read Full Post »

Det blev en alldeles extra go lunch idag, för tillsammans med B kom även ”Lisbeth”! Du kanske minns denna fena på att slänga ur sig citat, till exempel det här, detta och vad sägs om detta?! B och Lisbeth är nog de två jag gillar allra mest från förra jobbet. B är så allt igenom snäll utan att vara mesig och Lisbeth, ja, hon är bara för rolig.

Idag åt B och jag kycklinglår. Lisbeth är anarkist, så hon blandade friskt kycklinglår med dagens vegetariska. Mattanterna sliter sitt hår när det är dags att betala…

Lunchen gick alldeles för snabbt. Hepp, så hade en timma gått och vi var tvungna att herta tillbaka alla tre. Men jag avtvingade mina båda före detta kollegor ett löfte om att snart komma på besök. Vi hade massor att prata om och hälften hanns inte med. De var förstås nyfikna på mitt jobb och vad jag gör där och jag ville ju veta lite vad som hänt på fakulteten sen sist. Inte mycket, visade det sig, mer än att det pågår nån sorts flyttrockad idag. Sen pratade vi om en massa annat också och bland annat fick vi höra om Lisbeths granne som går under namnet

Mr Naken.

Anledningen till namnet kan du säkert lista ut. Jag tänker inte skriva nån förklaring, för detta är en sedesam blogg. I alla fall är den sedesam då och då. För övrigt vet vi ju att grannar, de kan vara lite

hipp som happ

som mitt x L:s mormor sa. Om L. Ja, hon var en rolig mormor!

Nu ska jag inte sitta här och tramsa till det alltför mycket, för idag är vi seriösa här. Jag har varit så seriös att jag bland annat har gått runt och fotat vissa inredningsdetaljer. Inte för att jag tycker att de är chica, möjligen extremt shabby – eller snarare tacky – chica, utan för att ta ett samlat och protesterande grepp för att få ordning på åtgärder mot solen. Vi är nämligen många som har svårt att se vad det står på våra datorskärmar allt eftersom dagen går. Detta på grund av att vi har markiser som vi inte får använda som solskydd eller persienner. De befintliga gardinerna är otroligt färgmatchande – och fruktansvärt genomskinliga… Som synes av bildspelet nedan är uppfinningsrikedomen stor. Men det är inte snyggt. Så jag hoppas att min protest får önskad effekt. I annat fall planerar vi protest nummer två. Och då snackar vi skyltar i fönstren ut mot bussgatan. Skyltar med budskap

Detta bildspel kräver JavaScript.

Read Full Post »

I morse var det riktigt kallt igen, neråt tio minusgrader. Solen lyser emellertid starkt, vilket bådar gott – det lär bli en fin dag! Perfekt för en promenad till ett nytt matställe på lunchen, i sällskap av M.

Jobbet kändes alldeles öde när jag kom i morse. Det är visst ingen som är lika morgonpigg som jag på jobbet. En del av forskarna brukar dyka upp skapligt tidigt, runt åtta, men resten tittar inte in förrän vid nio, halv tio. Jag föredrar att vara på plats tidigt. Då hinner jag skriva ett kort blogginlägg ibland, medan jag vaknar så sakteliga.

Jag hinner skriva ett blogginlägg före arbetstid ibland. 


K
lenheten sitter i och jag orkar nästan inte stå vid datorn. Magen är besvärlig, det känns som om det brinner i dess inre. Smarta jag tog inte med nån magsårsmedicin ifall att det blir helt outhärdligt. Jag tror jag tänker mig att antingen härda ut eller falla på min post.

Idag på morgonen ska jag iväg på ett möte på min gamla avdelning. Det är lite kul att träffa en del av de före detta kollegorna – vi har ju fortfarande en del jobb tillsammans.

Nu ska jag sätta fart här och fundera över sökord. Jag funderar på att få till en omvärldsbevakningstjänst för institutionen. Vi skulle nämligen kunna få hänga på det centrala avtalet så det skulle inte kosta oss ett smack.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »