Ekonomi på jobbet: Åtta sätt att döda kreativiteten

Tidigare i morse läste jag en artikel i en lokal blaska som man verkligen kan läsa ironiskt. Dessutom var den införd på ekonomisidan, under sidans rubrik På jobbet. Som du ser skojade jag till det redan i rubriken till det här inlägget och fick till en ironisk tvist.

Hur som helst, Charlotte Simonson, som har skrivit artikeln, kan ju inte hjälpa att hon jobbar där hon jobbar, men hon har ställt samman åtta sätt att döda kreativiteten på en arbetsplats. Och tänk, det är som att studera en handbok för vissa före detta chefer! Notera att jag skrev före detta. Ja ja mens! Lagen om karma.

Här kommer de åtta sätten. Exemplen vid varje sätt är dock mina:

1. Gör arbetsgruppen homogen. Alltså alla i arbetsgruppen ska vara likadana. Blanda inte in nån ny kompetens i gruppen. Ett exempel: alla är kvinnor runt 35 – 40 år med småbarn.
2. Ta inga risker. Om det dyker upp en ny idé – räkna på vad den kan kosta. Nya idéer kan vara alldeles för osäkra och kostsamma. Ett exempel: säg nej till allt från den som vill utveckla arbete, arbetssätt, arbetsuppgifter etc.
3. Ge ingen uppmuntran. Beröm och uppskattning kan få folk att våga testa nya saker, men här ska vi göra som vi alltid har gjort. Ett exempel: ge folk tråkiga och tjocka böcker i present, som jobbet betalar, förstås. Då har de nåt att sysselsätta sig med i stället för att komma med nya idéer. Eller säg möjligen: ”Jag tror på dig!” och dra sen undan mattan för vederbörande.
4. Tolerera inga misslyckanden. Misslyckanden ska fördömas. På så sätt minskar självförtroende och mod hos medarbetaren som annars riskerar att lära sig av misstaget. Förminska, skäll ut och bestraffa! Ett exempel: tolerera bara misstag bland dem som är homogena i gruppen. Den som sticker ut, till exempel en homosexuell, ska givetvis förminskas för sexualitet har ju med jobbet att göra.
5. Förbjud kafferaster. Sitt vid datorn hela arbetsdagen och ta inga pauser. Pauser ger tanken fritt utrymme och det kan ge upphov till kreativitet. Diskussioner, miljöombyte, en promenad och liknande riskerar också ett öka kreativiteten. Ett exempel: låt den homogena gruppen fika i trekvart när det inte är fikarast i stället så att andra avdelningar/motsvarande reagerar. Den homogena gruppen ägnar stor del av den fikarasten åt att prata barn och snacka skit om den som inte tar fikarast när det inte är… fikarast. Men låt sen den homogena gruppen slippa lunch så att gruppmedlemmarna kan gå hem från arbetet klockan 14.
6. Ta kreativitet för given. Kreativitet ska vara statiskt och nåt som bara vissa har. En del menar att den går att träna upp. Ett exempel: nej, nej, nej! Kväv redan i lindan såna tankar och sänd ner den som uttrycker sånt här i källaren för att rensa förråd!
7. Omge dig med lakejer. Omge dig med ja-sägare. Då minskar du risken för kreativa tankar och utveckling. Ett exempel: anställ dina kompisar.
8. Känn ingen tillit. Visa inget förtroende för de anställda. På så vis tystnar eventuella förslag. Ett exempel: detaljstyr kompetent personal, strunta i att styra inkompetent personal. Den senare lägger i alla fall ändå ut alla jobb på externa företag.

Nu blev du tyst, va?!

Read Full Post »

Hur har du det med de och dem?

För några dar sen skrev språkkonsulten Ylva Byrman om de och dem på sin blogg på Svenska Dagbladet. Hon menar att den som har svårt att skilja på de och dem antingen bör använda dom rakt av eller de i de (!) fall man är osäker. Hon följer där Språkrådets förre chefs förslag. Skälen till att man bör använda dom eller de är främst två, enligt Ylva Byrman:

[…] För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. […]

Ja, det kan ju vara nog så goda skäl, men frågan är om de räcker. Ylva Byrman fick ett antal kommentarer från läsare som antingen talar för ett generellt införande av dom eller läsare som tycker att hon har helt fel och vill fortsätta att använda de och dem. Många var upprörda.

Klart är att det är svårt med de och dem och användningen av dessa. Och en utbredd fördom är att den som använder dom rakt över är okunnig. Det är alltså inte bara ett språkligt ”problem” utan även ett ”socialt”. Ylva Byrman tycker i ett senare blogginlägg att vi inte är riktigt redo för att använda dom rakt av. Det blir vi först när media och litteraturen använder det.

Ylva Bryman drar också paralleller till dej, mej och sej:

[…] På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro. […]

Hon konstaterar att såväl språkbrukarna som språkutvecklingen är oförutsägbara..

Personligen tycker jag att språket utarmas genom att man inför dom. Det handlar mycket om ackusativ och dativ… Och jag skriver själv aldrig dom, mej, dej eller sej. Men kanske är jag bara konservativ..? Hur gör du???

Här kan du testa om du kan skilja på de och dem! Jag hade bara sex rätt av tio, för jag vägrar gå med på att båda formerna kan användas ibland!

Read Full Post »

Kommissarie Zen: Kabal

Det andra av tre långfilmslånga avsnitt om Kommissarie Zen är nyss slut. Och jag med. Alltså, jag är inte slut för att jag blev så upphetsad av spänning, utan slut som i trött. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att somna i TV-fåtöljen. Ett riktigt sömnpiller, Sveriges Television!

Kommissarie Zen lunchar med en snygg åklagare.

                                                                                                                                                             I det här avsnittet hittas en död man under en bro. Polisen tror att det är självmord, men kommissarie Zen har andra funderingar. Och hans funderingar leder till en hemlig kriminell organisation, bestående av folk inom kyrkan, Kabal. Så två frågetecken rätas ut under filmen:

1. Mord eller självmord?
   och
2. Finns Kabal?

Det börjar så läskigt, men sen faller hela historien ihop. Jag tycker det är gäspigt, helt enkelt. Inte ens lite spännande en enda gång, som förra söndagen. Dessutom tycker jag man anspelar på en fördomsfull syn på såväl italienare som kvinnor och det är inte roligt. Inte alls. Kommissarien, separerad från sin fru, bor för övrigt hemma hos mamma, men dejtar en kvinnlig gift kollega i hemlighet.

Nej. Nej. Det här är inte bra. Brittiska polisserier ska utspelas i Storbritannien, inte i Italien. Det blir bara fel. Bottenbetyg!

Read Full Post »