Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förbannad’

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.


 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Amazon o ny Volvo

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!


Vår träffpunkt var parkeringen
Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

Fåtölj i Annas mammas bil

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

 Dödsdomen Lanthandlerskans son Häxan

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.


Men… det fanns ett litet aber 
med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Tre Orreforsskålar

Den största fick jag idag av Anna.


Jag har tillbringat en stund 
i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nekande inlägg.


 

Rönnbär

Sura bär. Lika sura som nej…

Nej, nej, nej! Så kan man sammanfatta den här dan, trots att jag har fått mycket gjort. Det har visst andra också fått. Dagens vanligaste ord är nej, nämligen. Jag undrade just. Det svider rejält att trots erfarenhet och examina få nej. Samtidigt är det föga förvånande när det gäller just denna arbetsgivare. Flera frågor hos den tycks aldrig få några svar. Väntar man ut den överklagande, eller?

Surt! sa räven om rönnbären

och Tofflan tvingas bita i det sura äpplet. Ett alltmer krampaktigt bett. Fast idag blev jag mest förbannad. Hur ska jag kunna vinna? Ska jag dra ifrån eller lägga till?

En tur ut skulle jag idag. Först ett par måste-ärenden, sen skulle jag ta en promenad. Jag hade bilen med mig och det var just… tur. För det började hagla.

Nu får jag nöja mig med en senare promenad. Ärendelistan är lång idag. Jag har lust att bara säga nej jag också. Nej, nej, nej!

Reklam från Bokus trillade in inboxen. Den fjärde delen i Stieg Larsson Millenniumserie ska komma ut i augusti. Stieg Larssons serie ska slutföras av David Lagercrantz. Enligt Dagens Nyheter är boken redan färdig – manus har lämnat författaren och landat hos förlaget redan i november förra året. Boken blir på över 500 sidor och ska ges ut i 35 länder, några av dem samtidigt som Sverige. Det känns inte riktigt bra. Det känns… nej, nej, nej… Ändå satte jag nyss upp boken på min inköpslista. Jag är bara människa. Jag vill ha ett slut på saker och ting. Inte bara… nej, nej, nej.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbannat inlägg.


 

Peppi Pitkätossu

Det här har inget med inlägget att göra, men visste du att jag kan sjunga Pippi Långstrump på finska? I alla fall första versen och refrängen…

Jag tillhör dem som faktiskt inte gillar ingrepp i äldre, litterära verk. Jag står för det. Det gör mig inte till rasist. Jag tycker att man ska se böcker genom det timglas när de skrevs. Som Pippi Långstrump. Nu har man gått in och retuscherat originalet, för Pippis pappa kan år 2015 inte ha den titel han innehade när boken skrevs (1940-talet). Hos mig väcker det ett löjets skimmer.

MEN… jag vet att just n-ordet gör en massa människor illa nu för tiden och naturligtvis använder jag inte ordet när jag pratar eller skriver. Det jag vänder mig mot är att man gör just ingrepp i ett redan skrivet verk – ett verk, som var en bild av sin tid. Idag, nu, är en annan tid. Kan vi inte nöja oss med det?

Det här har skapat ett ganska stort rabalder i Sverige. Det blev rabalder för ett tag sen (hösten 2012) om en Tintinbok också. Därför är jag just nu väldigt, väldigt förvånad. Häromdan läste jag nämligen i Dagens Nyheter att Mein Kampf ska ge ut igen i Tyskland – och alla är så jävla tysta!!! Jag har inte hört en käft protestera. Har du??? Ja, Tyskland är ett annat land än Sverige, men…

Det är en kommenterad upplaga som ska ges ut och den kommer ut 70 år efter krigsslutet. För den som inte vet det är Mein Kampf den bok i vilken Adolf Hitler nedtecknade sin politik och sin syn på historien. Den består också av en självbiografisk del. Men nu är det även 70 år sen författaren dog och därmed slutar upphovsrätten att gälla. Och då vill Institut für Zeitgeschichte, ett historiskt forskningsinstitut i München, ge ut en kritisk upplaga av Mein Kampf.

Förra året, inför att upphovsrätten skulle sluta gälla, enades de tyska delstaternas justitieministrarna om att Mein Kampf inte ska kunna kunna ges ut i Tyskland i fortsättningen heller. Skälet är att boken strider mot lagar eftersom den innehåller hets mot folkgrupp. Men frågan är om detta gäller enbart för utgåvor som inte är kommenterade..?

Det här tycker jag är riktigt förskräckligt! Riktigt FÖRBASKAT förskräckligt!!! Boken är ett historiskt litterärt verk, men några nyutgåvor – med eller utan kommentarer – ska inte ges ut, enligt min mening. Kan du käbbla om Pippis pappa så borde du SKRIKA nu när du har läst detta. Det blir en rejäl, fet svart bak!

Svart bak

Nej! Beslutet att ge ut Mein Kampf får en rejäln fet och svart Toffelbak!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Gift vid första ögonkastet deltagarna

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.


Vi kom in i programmet lite sent,
så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hotfullt inlägg.


 

Knuten näveIdag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Knuten näveResultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

Knuten näveDe olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 


Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Ett aha-inlägg.


 

Jag var riktigt förbannad igår när jag kom hem och såg alla dåliga bilder jag hade tagit. Typ 50 bilder, varav tio knappt var OK. Men sen blev jag lite fundersam. Inte kunde jag plötsligt ha blivit så dålig på att hantera kameran i min iPhone 5. Bilder jag hade tagit tidigare har ju varit skarpa. Nu blev alla gryniga. Eller korniga. Eller vad det nu heter. Dessutom försvann alla mörka kvällshimlar för att ersättas av nåt grådask. Jag surfade helt enkelt ut på nätet för att söka råd.

Och detta fann jag:

Vid uppdateringen av iPhone 5 till iOS 8.1 skedde en del förändringar. Förbättringar, tycker en del. Irritationsmoment, tycker jag. Innan polletten trillade ner. När man ska ta en bild i dåligt ljus ställer kameran numera om sig och ”ljusar” upp bilden. Så här blev en sån bild som jag tog i morse, runt sjutiden, en bild där kameran på egen hand har ”ljusat” upp den mörka himlen:

Novembermorgon 1

Kameran har på eget bevåg ljusat upp den mörka himlen – och gjort hela bilden grynig/kornig.


Om man sätter fingret på skärmen 
framträder, som tidigare, en liten fyrkant. Det är där man lägger fokus och skärpa. Men… det nya är att bredvid den lilla rutan har det dykt upp en sol. Genom att dra med fingret på den lilla solen – upp eller ner – kan man ljusa upp eller mörka ner en bild. Jag mörkade ner samma motiv och fick då fram den här bilden, som stämmer mera med hur det verkligen såg ut i morse:

Novembermorgon 2

Här mörkade jag samma motiv så att det stämde mer överens med verkligheten. Och äntligen fick jag fram skärpa och en mörk himmel!


Genom att mörka bilden 
innan jag tryckte av fick jag både skärpa i bilden och en mer realistiskt återgiven mörk himmel.

Sammanfattningsvis: Det har å ena sidan blivit lite trixigare när man ska ta kvällsbilder/mörka bilder, men man kan å andra sidan lätta upp ljuset i mörka miljöer, om man så önskar, utan att använda blixt (som jag tycker helt förstör motiv).

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »